På andra sidan

Hahahah, cliffhanger rules! 8D

Ojsan sorry

Men jättebra!

Tack Mandi!


Kapitel 9


Jag vände mig om och skulle precis skrika när han försiktigt täppte för min mun. Hector log retsamt.
”Skrämde jag dig?” frågade han.
Jag stirrade på honom med uppspärrade ögon. Jag slet ilsket bort handen från min mun och tog ett steg mot honom. Vi stod då farligt nära varandra. Alldeles för nära.
”Ja, det gjorde du, och vad i helvete gör du här!?” utbrast jag lågt. Det var olikt mig att vara så arg och visa det. ”Tänker du inte alls? Jag har redan blivit varnad för att träffa dig, och nu kommer du hit? Ett flertal vakter är på väg hit för att öka säkerheten, och du kommer hit? Du kan inte bara komma, fattar du väl? Stick härifrån innan de kommer, ta fönstervägen, hur du nu kom in.”
Jag stirrade mordiskt på honom och pekade på fönstret. Hector såg minst sagt förvånad ut. Han hade nog inte förväntat sig att jag skulle vara så arg, troligen mer glad och lättad. Men så var inte fallet. ”Gå. Nu”, sa jag igen med bestämd röst.
”Isabella, kan vi inte prata?” frågade Hector vädjande. ”Det var inte meningen att göra dig upprörd, jag ville bara säga hej.”
”Nu har du sagt det. Gå nu, innan du och jag hamnar i trubbel”, sa jag irriterat. När jag äntligen blivit uppskattad ville jag inte bli straffad bara för att Hector gjorde ett snedsteg. Det var så typiskt honom.
”Du och jag…” mumlade Hector drömmande.
Jag slog till honom på armen. ”Stick nu, du måste gå, fattar du väl?” vädjade jag.
”Men Isabella, jag skojar ju bara! Tillåter inte ens dina föräldrar att vi pratar med varandra?” frågade Hector sorgset.
”Nej…” började jag sorgset. ”Det gör de inte. Jag önskar att de gjorde det, men det gör de inte, och därför måste du gå. Snälla du, jag vill inte få problem. Mor och far har det redan jobbigt nog, de ska inte behöva bry sig om mig.”
”Och varför har de det så jobbigt då?” frågade Hector tvivlande.
”De blev nästan mördade för ett par minuter sen”, svarade jag kort och genomborrade honom med min blick.
Hector såg chockad ut. ”Beklagar, men de är okej väl?” frågade han med äkta oro. Jag kunde inte låta bli att mjukna upp.
”Ja, lite omskakade, men jag tror att de klarar sig”, svarade jag med ett litet leende. ”Men för att låta de vara ifred borde du lämna mig nu. Jag klarar mig själv och behöver verkligen inte din hjälp just nu, eftersom jag kommer få problem om mina föräldrar vet att du är här. Så snälla, gå.”
”Är du säker?” frågade han och tog min hand. ”Jag hjälper gärna till. Du vet att jag tycker om dig.”
”Tycker om mig?” frågade jag med ett litet skratt och försökte att inte låta nervös. ”Du har bara känt mig i en dag. Och då har du inte lärt känna mig.”
”Jag lärde känna dig när vi var små.”
”Jag har förändrats.”
”Det tror inte jag.”
”Snälla, Hector”, vädjade jag. ”Jag har förändrats. Jag ska snart gifta mig med lord Tristan, det är bara att inse det. Det kommer aldrig att kunna bli något mellan oss, vi kommer aldrig få chansen att lära känna varandra”, sa jag sorgset och insåg sanningen i mina egna ord, vilket smärtade mig något oerhört. Jag ville lära känna Hector igen. Jag ville vara med honom, men det var omöjligt.
”Älskar du honom?” frågade Hector plötsligt och stirrade på mig.
”Det hör verkligen inte hit, och du har inte rätt att fråga någon sådan sak”, svarade jag med högburet huvud.
”Svara på min fråga, är det så svårt om du nu älskar honom?” frågade Hector.
Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. ”Nej, det gör jag inte”, sa jag och såg att han tänkte säga något så jag tillade snabbt: ”Men det spelar ingen roll!”
Hector såg ilsken ut. ”Såklart det spelar någon roll! Det är giftermål vi snackar om!” sa han argt.
”Mina föräldrar har bestämt min framtid, jag kan inte ändra på den nu. Så snälla, Hector”, sa jag vädjande. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. ”Gå.”
Hector gav mig en blick med blandade känslor. Jag såg ilska, sorg och en frustrerad känsla, som om han ville ändra på något men inte kunde.
”Visst”, sa han lågt. ”Jag går väl om du nu så gärna vill det.”
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna tills han hade gått, de kom när han var på väg ut. Hector vände sig om i fönstret och tittade sorgset på mig. Han visste på ett sätt att det var bäst att han gick, men tvekade ändå att lämna mig ledsen. Men till slut, med smärta i blicken, gav han sig av genom att smidigt hoppa ut genom fönstret och ner på det lägre taket för att sedan hoppa ner på marken. Jag såg extra vakter komma och såg lättat hur Hector hann försvinna in i skogen innan vakterna såg honom.

Åhhh...

Superbra!

Super duper bra

Tack hörni! ♥

Visste att det var Hector som var därinne!

Hahah ^^



Kapitel 10


Jag sjönk ner på min säng och kände mig hopplöst sorgsen. Jag tyckte om Hector, men visste att det var bäst såhär. Hector skulle hamna i trubbel om han var med mig, jag också för den delen. Jag kunde hantera problemen som skulle uppstå. Men Hector, tja, jag ville helt enkelt inte att han skulle hamna i knipa. Det var inte många som faktiskt lyssnade på en lägre ställd man. Så var livet. Om du hade en bra ställning blev du lyssnad på, och oftast blev du inte anklagad för något där en fattig människa var inblandad. Vissa tyckte det var dumt, de flesta gjorde nog det innerst inne, men ingen vågade säga något. Sen fanns det ju de som var så dumma att de uttryckte sina åsikter offentligt. De som sade emot sättet Richard den Mörke styrde Pistore på. Det var det dödsstraff på för att det inte skulle bildas motståndsrörelser. Och än hade hans plan funkat, av vad jag visste. Enligt mig skulle nog ingen vara dum nog att gå emot Richard den Mörke.
Och var Pistore så hemskt egentligen?
Jag fann inget riktigt svar på den frågan, inget som direkt sa att det var fantastiskt, men inte heller något som sa att det var hemskt. Jag hade aldrig upplevt något av det. Min familj och jag var lyckliga, och våra liv skulle nog inte vara så mycket annorlunda om inte Richard regerade. Vi skulle nog haft i stort sett samma liv då också.
Det hoppades jag i alla fall. För jag trivdes så som det var. Det gjorde jag. Mina föräldrar brydde sig om mig och ville att jag skulle få ett bra liv i framtiden.
Men samtidigt kände jag att något saknades. Jag ville ha någon mer i mitt liv, det var någon jag saknade. Jag hade inte haft en aning om vem förrän nu. Motvilligt anade jag att den personen var Hector, vilket inte alls var bra. Han och jag borde inte ha med varandra att göra, hur gärna vi än ville det.
Och för en stund sen var mina föräldrar nära att bli mördade. Varför hände allt på en gång? Nu skulle vi behöva ta reda på vem mördaren var. Det kunde vara vem som helst. Jag hoppades innerligt att mördaren inte hade något med Hector att göra. Men varför hade Hector befunnit sig i min sovkammare, bara några minuter efter att någon hade försökt mörda mina föräldrar? Nu när jag väl tänkte efter, hade jag faktiskt inte sett hans kläder, men från mina dimmiga minnen visste jag att det inte var alltför stor skillnad på hans och mördarens kläder. Och hur kom det sig att han var i huset exakt samtidigt som mordförsöket inträffade? Jag visste direkt att jag inte kunde berätta det för någon, särskilt inte någon i min familj. De skulle anklaga Hector för mordförsöket direkt, och sedan leta upp honom för att ställa honom inför rätta. Hur lite jag än önskade att det skulle vara sant, var det hemskt konstigt. Men nej, jag ville inte och tänkte inte anklaga Hector för att ha försökt mörda mina föräldrar, hur konstigt alltihop än var.
Men vem hade skrämt upp hästarna så hemskt, och hur? När jag väl tänkte efter så antog jag att det hade varit för att avleda uppmärksamheten. Det var smart tänkt. Först drogade man ner mina föräldrar så att de inte under några omständigheter skulle vakna, och sedan sätta liv i hästarna för att resten av människorna i huset skulle gå ut för att titta till dem medan mördaren passade på att döda mor och far. Det var så hemskt och jag ville inte ens tänka tanken på att de kanske hade kunnat vara döda. Jag ville inte föreställa mig känslan när jag hade fått reda på det. Det ville nog ingen som älskade sina föräldrar.
Jag lade mig ner på sängen utan att riktigt kunna slappna av. Jag hade den där obehagliga känslan av att inte vara ensam i rummet, efter att Hector hade dykt upp och skrämt mig bakifrån. Jag vågade inte blunda i mer än några sekunder vilket irriterade mig. Plötsligt ville jag inte vara ensam längre.
Jag klev upp och tog av mig nattlinnet. Istället tog jag på mig en ljusbrun klänning som jag tyckte mycket om. Den var vacker, men inte allt för detaljerad.
Sedan gick jag ut ur min sovkammare och hörde direkt en röst som inte tillhörde någon i min familj. Lord Tristan var på besök.

Jättebra!

Superbra!!