Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Till hennes förvåning så fick hon snart sällskap av Ederel. Han såg lika osäker och nervös ut som hon kände sig. Hur hon hade haft det? Om hon ändå skulle kunna öppna upp sig för honom. Men det kändes inte rätt. Det hade gått tio år sedan hon pratat med den förbannade demonen, och kanske hon äntligen skulle kunna avslöja sanningen för hennes älskade Ederel. Allt hade hon hållit för sig själv, hon hade inte kunnat prata om det hela med någon. Men det skrämde henne ändå: att demonen skulle dyka upp igen och ta honom ifrån henne.
Hon tvivlade heller inte på att han haft det svårt. Grace kunde inte ens föreställa sig hur han haft det. Men hon hoppades innerligt på att han hade det bra, att han skulle ha det bra.
"Det rullar på," sa hon tillslut, visste inte riktigt hur hon skulle uttrycka sig på ett annat sätt. Vardagen var grå och tråkig, ingenting hade varit sig likt efter uppbrottet med Ederel.
"Hur har du haft det?" frågade hon sedan, la armarna om sig själv för att motstå lusten att sträcka sig efter honom.

Ederel såg på henne, ville säga så mycket. Han hade saknat henne så enormt, men han antog att det inte vore besvarat - trots allt hade hon frivilligt lämnat honom och inte visat sig igen. Han fick bara hoppas hans längtan efter henne inte sken igenom för mycket - han visste inte riktigt själv med alla de här känslorna. Till svar ryckte han lite på axlarna - vad kunde man svara på det ens? Han hade haft ett helvete i början, och nu.. Tja, det var ett annorlunda liv men han levde iallafall lättare nu än tidigare.
"Är du fortfarande med den där?" frågade han tyst, hade aldrig fått veta namnet på den som ersatt honom.

Hon fick bara en axelryckning till svar. Men kunde hon klandra honom för det? Nej. Det var fullt förståeligt att han inte ville öppna upp sig för henne, inte efter hur hon hade lämnat honom. Grace blev smått ställd, för att inte tala om besvärad, av hans fråga. Det faktum att hon ljugit för honom hade ätit upp henne inifrån dag ut och dag in, hon stod inte ut med det längre. Det spelade inte någon roll om demonen skulle dyka upp och påpekade att de haft en deal, hon skulle vända upp och ner på jorden om hon så behövde för att rädda Ederel. Men skiljas från honom? Aldrig någonsin igen. Hennes undermedvetna harklade sig och påpekade att hon hade Brent. Men det var på tiden att hon dumpade idioten. Det skulle dock bli lättare sagt än gjort.
"Jag ljög. Det fanns ingen annan," erkände hon tyst och fuktade läpparna.

Hennes svar fick honom att stelna till lite och rynka pannan. Vadå att det inte fanns någon annan? Varför skulle hon ha ljugit om det? Om hon försökt bespara honom nån smärta med atr skylla på det, hade det sannerligen inte funkat särskilt bra. Han såg oförstående på henne, förstod inte alls anledningen till varför hon ljugit - men kanske den här kvällen skulle riva upp mer sår än vad han trott.
"Vad menar du?" frågade han förvirrat.

Grace var inte längre så övertygad om att hon gjort rätt i att erkänna sanningen för honom. Hon rev upp gamla sår och han förtjänade bättre än det här. Ändå upplevde hon det som att det äntligen var dags att berätta sanningen för honom, han behövde få veta. Så hon berättade allt om den dagen. Hur demonen, en kort stund efter att han gett sig av med Beau på promenad, dykt upp och ultimatumet hon blivit ställd inför. Hon kunde antingen rädda hans liv eller ignorera varningen och låta honom dö.
"Jag levde en gång i tron om att du var död och det var en situation jag inte ville sätta mig själv i igen. Jag kunde välja mellan att låta dig bli frisk och att låta dig dö, det självklara valet var att du skulle bli frisk igen." Grace vek undan med blicken och tog ett djupt andetag. Hon förväntade sig inte att bli förlåten eller att saker och ting skulle bli bättre mellan dem, men hon hoppades att åtminstone en del av honom skulle förstå varför hon gjort som hon gjort. Hon hade inte fattat beslutet för att hon velat såra honom, utan för att hon inte sett en annan utväg.

Ederel lyssnade noggrant på hennes historia och visste varken vad han skulle tycka, tänka eller tro. Han ville så innerligt tro henne, för trots allt hade det kommit ifrån ingenstans och historien stämde rätt bra - han borde väl ha märkt innan ifall hon träffat någon? Men samtidigt var det lite svårt att ändra hur han tänkt i 10 år, helt plötsligt få reda på att hon gjort det för att rädda honom och inte alls varit otrogen. Det var... nästan chockande. Läskigt, av den anledningen att det fick honom att få upp lite hopp igen vilket skrämde honom. Han skulle aldrig klara av att bli sårad på det viset igen. Han var tyst länge med blicken på henne innan han till sist tog till orda.
"Varför letade du aldrig upp mig igen i så fall?" frågade han till sist, han kunde egentligen förstå vad hon gjort - men han själv hade aldrig släppt henne helt och hållet och skulle antagligen ha letat upp henne igen.

"Jag ville." Han skulle bara veta hur gärna hon velat leta upp honom igen. Men hur skulle hon ha kunnat göra det? Att krypa tillbaka till honom hade känts fel, plus att hon verkligen varit i den tron att hon bara skulle förvärra allting. Hon hade ju, mot sin vilja, sårat honom och med tiden hade hon blivit allt mer övertygad om att han hade det bättre utan henne, och att det bara var en tidsfråga innan han insåg det själv.
"Men det kändes aldrig som rätt sak att göra. Inte efter det jag gjorde." Grace kvävde en djup suck och skakade långsamt på huvudet. Livet kunde vara bra invecklat ibland.

Ederel lyfte blicken till henne och suckade, det här var så svårt. Han var så splittrad med vad han ville och vågade, om han vågade närma sig henne, ifall han vågade riskera så mycket igen. Men samtidigt visste han av för mycket erfarenhet att livet utan henne kändes outhärdligt tråkigt. Han skakade lätt på huvudet.
"Du krossade mig, jag kan inte säga något annat. Utan dig hade jag ingen som helst familj eller någon direkt att vända mig till här, om inte Beau räknas. Att lära mig leva utan dig var nog det svåraste jag gjort", sade han uppriktigt, tyckte på nåt sätt att det inte var mer än rätt att han öppnade sig lite för henne med när hon berättat så. Samtidigt som han intalade sig själv att det här lilla hoppet han känt för en stund var idiotiskt, hon hade ett nytt liv nu och hade säkerligen lämnat honom bakom sig för länge sedan.

Grace nickade bara till svar. Hon var medveten om att hon gjort Ederel mycket illa, det var någonting hon fått leva med de senaste tio åren. Men det hade inte varit lätt för henne heller.
"Grace!" skällde plötsligt en röst och hon ryckte till. Brent stod några meter till höger från henne och såg arg ut. Hjälp, hur hade han hittat dit?
"Vi skulle gå på dejt och så hittar jag dig här? Vem är det här? Någon du är otrogen mot mig med?" Grace gav Ederel en ursäktande blick, ledsen över att han behövde vittna det hela, innan hon gick fram till Brent för att försöka lugna ner honom. Hon visste bättre än att fråga hur han hittat henne - med tanke på alla knep han kunde ta sig till så skulle det inte förvåna henne om han hade någon app på mobilen som han kunde kontrollera var någonstans hon befann sig.
"Jag väntade på dig i flera timmar och jag försökte ringa dig fem gånger," förklarade hon, trots att det var som att tala med en vägg. Brent bortförklarade det hela som att han träffat en gammal barndomsvän och glömt bort tiden, förstod inte alls varför hon var så upprörd.
"Nu går vi tillbaka till hotellet," avslutade han med en butter min.

Killen som dök upp fick Ederel att tappa det lilla hopp han haft och påminnas om hur han inte längre hade en plats i hennes liv. Självklart hade hon gått vidare med någon annan - det hade gått tio år och hon var utomordentligt snygg, så varför skulle hon inte ha hittat någon? Han tyckte visserligen att den där killen verkade lite udda - men ändå avundades Ederel honom som hade Grace som sin.
"Jag borde nog gå", sade han, kände sig något i vägen samtidigt som det värkte ännu mer i hjärtat av att se henne med någon annan. Han gav sig på att le svagt emot Grace, försökte intala sig hur löjligt det var av honom att känna såhär efter alla år för att gå in tillbaka till vännen igen.