Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Borttagen:}


I know how it feels. Jag är likadan, och varje gång man ser dom tillsammans blir man smått deprimerad. Du kan inte splitta dom, det gör man bara inte, så du får ta och.. vänta. Det är inte kul att vara olyckligt kär, men det "går över" som alla säger. Det känns inte så nu, men om man verkligen tänker efter så blir det så. Vill du orsaka honom smärta genom att splitta honom från sin tjej. Vill du skada henne? Sen den gyllene regeln, you don't date exes

_{Skrivet av whirlwinds:}
fannyy men jag lyckas verkligen sabba allt sådant där, och jag vill inte ta risken att kanske göra det igen, snart har jag inga killkompisar kvar för att jag på något jävla sätt alltid blir kär i dem, sumpar chansen jag har att få dem och sen aldrig talar med dem igen. vill inte riskera att förlora honom som vän för han är en så himla fin vän men åhhhh samtidigt är det assvårt att umgås och snacka med honom och bara låtsas som ingenting.

med 'känner likadant', menar du bara liksom... att han skulle TYP vara kär i mig också, eller att han kanske skulle känna likadant med hela det här "åh jag är skitkär men jag hatar att jag är det", ehe? skulle inte förvåna mig om det visade sig att han har känslor för mig också. vill inte låta som värsta egot ba FNIZZ ALLA GILLAR MIG, men jag har ALDRIG i mitt liv varit kär i någon som inte känt likadant för mig. har ju dock aldrig trott att någon skulle vara kär i mig, det är mest sådant jag fått reda på efteråt ba "jo jag var kär i dig", typ......... öh...

jaha, ja, jag vet inte vad jag skriver riktigt haha :C vet inte om detta var något vettigt 'svar' heller, lol. fast mitt internet dör typ om fem minuter så jag kommer inte kunna skriva någonting mer förrän imorgon bitti osv. ehe godnatt eller något.

_{Skrivet av Elderwand:}
Min ponny är skadad. Igen.
För er som inte vet har hon varit skadad sammanlagt två½ månader av tio (den tiden vi har ägt henne), vilket är ganska mycket om man ser på det normala genomsnittet hästar bli skadade om året.
Hon har haft sträckningar (i musklerna då, såklart), inflammation i bakbenet (tar ca 1½ månad att rehabilitera), sår i munnen som gör att man inte kan rida med bett (NOTE: för att hon lagt tungan över bettet. Alltså inte i mungiporna, vilket hästar får om man drar för mycket i tyglarna. Sår under tungan sitter på slemhinnan. De såren tog 2 månader att få bort. Man kan inte göra något annat än att rida utan bett. Finns ingen salva eller liknande.), hovköttsinflammation (gör så att mjukdelarna i hästens hovar svullnar upp. Kan jämföras med att ha på sig flera storlekar för små skor; med andra ord svinont. Tog 1 månad att rehabilitera med medicin+ridning på bara mjukt underlag, alltså inga tävlingar eller rida ut då grusvägar är för hårt).
Nu har det gått ca 1½ månad sedan hon blev frisk från inflammationen i framhovarna, och nu är hon halt, igen.
Vi vet inte vad det är. Vi har varit så många gånger hos vår veterinär att vi snackar som gamla bästavänner när vi kommer, ännu en gång med Bella för att bota ännu ett problem. Vår veterinär har sagt åt oss att vi inte kan åka så mycket till henne, det gör man inte normalt (dock har det behövts då skadorna hon haft inte varit botliga via endast vila, utan medicin). Så vi har låtit henne stå, stå och stå. Sedan ridit. Men hältan vill inte försvinna. Så, imorgon ska vi tillbaka till veterinären, alltså. Yäy.
På väg hem från senaste träningen med min ponny, var då vi upptäckte att hon var halt på riktigt. Vi pratade om att hon varit skadad så många gånger att vi måste kolla om hon har någon kronisk skada och vad det får för konsekvenser. Går det inte att bota, hur gör vi då? Avlivning? Slakt? För vem vill köpa en skadad häst? Den diskussionen krossade mitt hjärta. Det är det sista jag vill. Min mamma, jag och min syster satt i tårar i bilen på väg hem med hästen i transporten, bakom.
Väl i stallet satt jag kvar i bilen. Jag orkade inte berätta för allt folk vad som skett. Det var för mycket efter att diskuterat min hästs död.

Förutom tid och pengar tar det så otroligt mycket på energin. Min ponny har så otroligt stor plats i mitt liv. Jag åker nästan varje dag efter skolan och rider; hårdtränar hoppning; tävlar hoppning, vilket jag inte kunnat eftersom Bella varit skadad; osv. Jag älskar min ponny. Hon är min bästa vän, vi är så lika.
Att hon är skadad så ofta tar enormt på ens energi. Man orkar ingenting. Man vill inte åka till stallet. Man vill inte åka till skolan. Man vill framförallt inte berätta om och om igen för alla hästkompisar om hur läget ligger till, det är jobbigt, liksom nu, att bara sitta och skriva. Jag har inte lust till något, heller.

Åh, jag blir så ledsen, ledsen, ledsen.