The cold in our bodies [PRS]

"Blev jag tillfångatagen.... Av män." Viskade hon och såg sedan bort.
"Så jag... blev slagen, misshandlad och sedan tagen neråt. Sedan såld." Viskade hon.

Olivia andades ut igen med gapande mun. Det var för mycket att ta in. Så mycket skit som Alice hade varit med om. Hon som skulle behandlas som den ledare hon var och så.. Det var orättvist. "Det är orättvist.", suckade Olivia och kastade en blick mot Alice innan hon gnuggade sin panna. "Vem, eller dem, som gjorde det mot dig måste straffas.", sa hon sedan och kände en vrede växa inom sig.
"Vad ska du göra nu? Har du någon plan?", frågade hon sedan försiktigt.

"Livet är oretvist. Jag kan inte annat än att hålla med." Hon tog sin kopp och såg på henne.
"Jag vet inte. De visade sig inte och jag vet inte vart de är. " Hon drack av sitt te.
"Vad ska jag göra? Jag får inte göra något. Jag är Ivans."

"Finns det någon eller någonting som kan hjälpa dig?", frågade Olivia. Hon ville hjälpa till. Här skulle inte Alice behöva vara kvar när hon saknades någon annanstans. Det var förstås knepigt att hon ägdes av Ivan. Hon var bunden till honom. Men det fanns väl något sätt att bryta det bandet?

"Jag vet inte. Hur jag ska ta mig hem utan att ni följer efter. Jag måste hem inom en månad. Jag kan inte vara borta längre. Min kropp behöver en brygd från byn" Hon såg på sina händer.

Olivia bet sig i läppen. "Vargarna då?", funderade hon och kände själv hur hopplöst det var. Men ännu ville hon inte ge upp. "De kommer för att hjälpa dig, visst?"

"Vargarna?" Hon såg på henne men nickade sedan.
"Åh det är inte vargar. Det är skogens andar, beskyddare. De tog formen av jättevargar för att beskydda mig. Ingen vågade ju gå närmare mig när de var nära." Hon såg ner och suckade.
"Jag måste snart sova. Jag är så trött."

"Kan inte skogens beskyddare hjälpa dig då?", frågade Olivia. Hon reste sig upp och placerade kopparna på brickan som Juliette burit dit. "Javisst. Ditt rum är säkert klart åt dig. Vill du att jag följer med dig? Jag tror jag vet var det är någonstans." Olivia letade i tankarna efter sätt att ta Alice ut från Ivans grepp och tillbaka till sin by. Men kanske att sova på saken skulle göra att de klarnade och de skulle hitta en lösning.

"Hur skulle de ta med sig mig? Hur ska de hindra prins Rion? De är otroligt snabba." Alice reste sig och knäppte sina händer medan hon gick.
"Om de inte har tjuvlyssnat så är du den ända som vet om vad jag är. Kommer du att tala om för Ivan?"

Olivia bet sig i läppen igen. Hon visste inte svaret på den frågan. "Tja, det är du som känner dem bäst så.." Olivia började gå därifrån med brickan i sina händer.
Hon saktade ner stegen något när hon hörde hennes andra fråga. "Inte om jag inte behöver. Tror du inte det är bättre att de vet vem du är? Att du är en.. ledare?"