Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Grace tänkte tillbaka till tiden då hon levt i tron om att Ederel var död. Tre år hade hon trott att han var borta för alltid, och aldrig någonsin hade hon upplevt en värre smärta eller en större tomhet. Hon skulle aldrig klara av att gå igenom det en gång till. Han fick inte dö. Kunde hon rädda hans liv, även om det var på det här sorgliga viset, så hade hon inget annat val. Hon kunde inte vara självisk. Då Beau plötsligt kom springande mot henne vaknade hon upp ur sina egna tankar, hon hade inte ens hört att de var tillbaka. Hon torkade tårarna från kinderna innan hon tog sig upp på benen, snyftade till igen. Hur skulle hon klara av att se honom i ögonen och ljuga om varför de inte kunde vara tillsammans längre? Vad skulle hon säga? Behövde hon ens göra det idag? Svaret var ja: hon kunde inte dröja på saken. Inte efter det demonen sagt.

Ederel reagerade först inte direkt på att Grace inte dök upp då han kom, räknade bara med att hon pysslade med annat och det var ju inte som om hon behövde komma och välkomna honom så fort han kom hem. Trots allt hade han ju inte varit borta så länge. Då han väl fått av sig ytterkläderna gäspade han lätt och gick längre in i hopp om att hitta henne och när han väl gjorde det blev han väldigt förvånad - han kunde ju inte undgå att märka att hon gråtit. Genast bubblade oron upp för att det skulle ha hänt något.
"Men älskling, har det hänt något?" frågade han direkt.

Grace önskade att Ederel inte hade dykt upp i vardagsrummet så fort, hon hade gärna haft några ögonblick till för sig själv. Hon såg under tystnad på honom en lång stund, hur skulle hon kunna leva utan honom? Hur skulle hon klara sig utan hennes bästa vän, utan personen som betydde mer än någonting och någon annan för henne? Hur skulle hon kunna leva med sig själv efter det här?
"Jag vill skiljas," sa hon tillslut och la armarna i kors över bröstkorgen, "jag har träffat en annan. Jag trodde att det bara var en fånig förälskelse, att jag bara tyckte om uppmärksamheten jag fick av en annan man. Men det är inte bara en förälskelse. Jag vill vara med honom." Grace spände käkarna, hoppades innerligt på att hon inte skulle bryta samman för då skulle det vara kört. Då skulle hon ha avslöjat sig.

De där tre orden var nog de värsta han nånsin hört, och de allra sista han nånsin förväntat sig ifrån henne. Tusen tankar snurrade genast genom huvudet, och lika stormiga känslor - hon ville skiljas? Och som om det inte vore nog för att krossa hans hjärta, så var det dessutom för att hon hittat någon annan. Borde han inte ha lagt märke till det, att hon inte längre var lycklig med honom? Han kunde först inget annat än att stirra på henne med alla känslor som rusade förbi honom och antagligen också ansiktet - chock, misstro och hur hon med bara några ord helt och hållet krossat hans hjärta i massa småbitar. Att det ens gick att rasera någons liv så lätt, bara tanken på att förlora henne fick strupen att snärja ihop sig. Hur skulle han klara av ett liv utan henne? Han ville inte vara utan henne, men det var uppenbarligen inte längre besvarat. Hade hon bara sagt att hon ville skilja sig skulle han utan tvekan ha ställt en massa frågor, och också nu ville han inte tro på det, men att hon hittat någon annan svarade väl nog på alla frågor. Hon hade helt enkelt hittat någon bättre än honom istället.
"Då borde jag kanske ge mig av", viskade han nästan fram, kämpade för att försöka hålla rösten stadig vilket dock var ett helt och hållet misslyckande. Han ville ha henne kvar, slåss för att få behålla henne - men det var ju då uppenbart att hon inte kände likadant, och då kändes det hopplöst - och en del av honom ville inte heller bryta ihop framför henne när hon nu bestämt sig för det här, vilket han var farligt nära att göra när som helst.

Smärtan han kände stod tydligt skrivet i hans ansikte, och det var en hjärtskärande syn. Hon önskade av hela sitt hjärta att det fanns en annan utväg, men hon kunde inte låta honom dö. Trots att det här var en brutal lösning så upplevde hon det ändå, om man tvingade sig att se från den ljusa sidan, som den bättre lösningen. För hon kunde inte släppa taget om honom helt och hållet. Kanske de en dag skulle hitta tillbaka till varandra. Grace hoppades också på att han inte skulle hata henne trots att han hade rätt till att göra det.
"Nej, nej... Det här är ditt hem. Han har bett mig att flytta in hos honom, ge mig bara några ögonblick att samla ihop lite kläder.." mumlade hon trött. Hon orkade inte hitta på något namn åt den här mannen som i den påhittade historien stulit hennes hjärta. Hon ville inte göra mer än det absolut nödvändiga. Grace skyndade sig förbi honom mot sovrummet. Hon ville komma därifrån snabbt: för det var enbart frågan om några minuter innan hon skulle bryta ihop. Och för Ederels skull kunde hon inte göra det förrän hon kommit därifrån. Därför plockade hon fram sin stora resväska och krafsade ihop kläder från garderoben, som hon föste ner i resväskan. Trots att alla egentligen inte skulle få plats där så kämpade hon ändå med att få med sig så mycket som möjligt, trots att en och annan tröja blev kvar. Med snabba steg gick hon sedan ut till hallen. Egentligen ville hon säga så mycket mer men vad skulle hon möjligtvis kunna säga, som skulle få honom att må ens en smula bättre utan att den egentliga sanningen kom fram? Han fick ju inte misstänka att något annat låg bakom det hela.
"Förlåt, jag önskar att det hade funnits en annan lösning." Det gjorde hon verkligen. Grace såg på honom en stund innan hon lämnade huset, hann inte ens säga hejdå åt Beau.

Allt det här kändes bara helt overkligt, och han fann knappt några ord. Bara att se henne packa sin väska och gå ut gjorde så ont, som om hon tog några av de spillror som fanns kvar av hans hjärta med sig. Han svarade inte på det hon sade - han fann inga ord för stunden, litade heller inte på att rösten skulle bära. Hade hon redan kommit så långt med den här andra så att de skulle flytta ihop? Det gjorde nästan ännu mer ont, att det måste ha pågått så länge utan att han märkt nåt. På nåt vis lyckades han iallafall hålla ihop tills dess att hon stängt dörren efter sig, då han sjönk ner på golvet och det brast för honom. Hur i hela friden skulle han kunna ta sig upp ifrån det här? Hon hade varit hela hans allt, i princip det enda hans liv kretsat runt. Men nu hade det utan förvarning ryckts ifrån honom ihop med hans hjärta. Han visste inte ens ifall han skulle stanna kvar här i huset - å ena sidan påminde varenda liten sak om henne, men å andra sidan ville han desperat hålla kvar vid varje spår av henne som han hade. Han var helt uppe i sina egna tankar då han kände Beau komma och buffa på honom - hon undrade väl vad hennes husse satt där och grät för.
"Gumman då", sade han tyst, lutade ansiktet emot hennes mjuka päls. En sak som också skulle bli svårt var att han knappt hade någon här. Han hade några få vänner, men inte så många han var riktigt nära - och hans familj var långt, långt härifrån.

Nästan jämt tio år hade gått sedan den dagen då hela hennes liv hade vänts upp och ner. Trots att hon fattat det svåra beslutet för att rädda Ederels liv, så hade det inte gått en dag utan att hon ångrat att hon inte försökt hitta en annan utväg. Hon borde aldrig ha öppnat dörren för demonen, aldrig ha lyssnat på vad han hade att säga. Grace hade ganska snabbt flyttat därifrån. Hon hade alltid velat besöka London, så det hade känts naturligt att boka en flygbiljett dit. Eller naturligt och naturligt, hon behövde komma så långt från Ederel och hennes hem som möjligt. Trots att inget avstånd egentligen var tillräckligt långt för att hålla henne från den hon älskade mest. Grace hade gjort allt för att försöka påbörja ett nytt liv. Hon hade skaffat jobb, hyrt en liten etta åt sig och gått ut för att träffa nytt folk. Ett nytt förhållande försökte hon sig inte på på flera år. Det gick inte ens att tänka tanken. Ingen skulle kunna ersätta Ederel. Åren gick och hon vande sig vid att vara singel, hon trivdes till och med som det. Men en dag träffade hon Brent. Han var charmig, snäll och rolig. Han hade glimten i ögat. Med tiden blev de ett par och med tiden förändrades han. Han var inte den trevlig man han framstått som. Han var kontrollerande och blev lätt aggressiv. Men ändå stannade hon kvar hos honom. För hon förtjänade inte bättre än så. Hon förtjänade inte lycka.
Den här kvällen hade hon egentligen haft som plan att gå på dejt med Brent, men han hade gått upp i rök och hon fick inte kontakt med honom. Hon ringde honom flera gånger men han svarade inte. Det gjorde henne irriterad för hennes vän Molly hade tidigare på dagen bett henne följa med ut till en nyöppnad bar. Hon hade tackat nej till det för att gå på dejt med hennes idiot till pojkvän, som inte ens svarade på hennes samtal? Grace ringde upp Molly för att meddela henne om att hon skulle följa med till den där baren.

En halvtimme senare var hon klar. Hon var iklädd en kort svart klänning. Den var genomskinlig vid bröstkorgen och nedre delen av magen, så att underkläderna syntes till viss del. Håret lät hon vara utsläppt. Utanför baren mötte hon upp Molly för att tillsammans gå in med henne. Molly försvann iväg till dansgolvet, Grace styrde stegen mot baren. Hon satte sig ner på en av de höga stolarna och väntade på att få bartenderns uppmärksamhet. Hon vred lite på huvudet för att se sig om, glömde nästan bort att andas då blicken slutligen fastnade på personen bredvid henne. Det kunde inte vara sant.
"Ederel?"

De senaste tio åren hade varit lite som en bergochdalbana, och närmast så hade det väl varit som ett helvete. Att lära sig leva utan Grace hade nog varit det svåraste han nånsin gjort, och när han till slut väl lärde sig leva med det hade han nog aldrig blivit riktigt densamma igen. Snarare mer lik den Ederel han var innan han träffat henne - mer sluten, visserligen hade han under de senare åren dejtat lite då och då och träffat någon, men inte gått in i något riktigt förhållande eller vågat släppa någon in på livet igen. Grace var nog egentligen den enda som verkligen fått lära känna honom helt ordentligt, och hans hjärta hade väl aldrig riktigt hämtat sig igen efter chocken att förlora henne - vilket också fått honom att inte våga öppna upp sig för någon annan igen. Eller ja, om inte hundar räknades då - Beau betydde mycket för honom, och att hon började bli gammal gjorde ont att se - hon var alltid lika glad och den som fick Ederel på gott humör även när det varit som jobbigast.
Det var en vän som dragit med honom ut på den här baren, och han satt också och pratade med just denna vid hans sida då han hörde en röst som fick hjärtat att hoppa över ett slag. Han vände sig om och såg mycket riktigt just Grace, vilket var... Underligt, han kände sig glad, sorgsen, nästan nervös. En mängd känslor på en gång, för han hade ju saknat henne något enormt samtidigt som han visste med sig att allt hopp var ute för länge sedan.
"Grace?" utbrast han lätt förvånat, visste inte riktigt hur han skulle reagera eller vad han skulle göra. Han ville veta en massa om hur hon haft det - men han var inte längre en del av hennes liv och han hade ingen rätt att få veta det heller egentligen.

Grace hade oräkneliga gånger funderat över hur det skulle kännas att träffa Ederel igen. Hon hade målat upp olika scenarion i huvudet, men ingenting hade förberett henne på de känslor som susade runt inom henne nu. Det kändes fantastiskt bra och otroligt sorgligt på en och samma gång. Hon ville kasta sig om hans hals och aldrig släppa taget om honom igen, men hon hade inte rättighet att göra det längre. Inte efter det hon gjort. Hon särade på läpparna men fick inte ur sig ett ord, istället såg hon nog mer ut som en fisk på land såsom hon öppnade och stängde munnen. Grace mumlade fram en halvhjärtad ursäkt innan hon hoppade ner från pallen och försvann iväg. Hon hade varit dum som inte förberett sig på chansen över att eventuellt stöta på Ederel. Nu hade hon bara framstått som en fåne framför honom trots att hon kunnat göra något bättre av situationen. Hon letade sig vidare mot utgången och stannade upp utanför, drog in den svala kvällsluften och försökte lugna ner sitt hjärta som visste precis vad det ville ha men inte kunde få.

Ederel hann knappt komma fram till vad han egentligen kände - för hans inre var ett virrvarr av känslor - innan hon försvann igen. Och han förstod henne fullt ut. Varför skulle hon vilja sitta bredvid sin exman, hon hade väl kommit hit för att ha kul? Han suckade lite och såg snabbt efter henne, upptäckte att hon gick ut vilket fick honom mer fundersam - kanske det inte var så farligt ändå då? Han satt länge där och tvivlade innan han bestämde sig och reste sig upp innan han hann ångra sig igen. Det här var kanske den enda chans han hade att prata med henne och få reda på hur hon haft det. Kan hända att det skulle riva upp massa sår - men det kunde knappast bli sämre än vad det hade varit. Han gick ut dit, blev än en gång osäker då han kom till utsidan och fick se henne där. Först var han bara tyst, såg på henne och undrade vad han undrade mest egentligen - och om han ens skulle våga fråga.
"Hur har du haft det?" frågade han tyst, nästan lite osäkert.