The cold in our bodies [PRS]

"Jag har fyra. Maurice vet inte om den sista eftersom den är rätt gömd." Hon suckade och lutade sig tiillbaka.
"Jag ska försöka förklara så jag inte får de där hemska smärtorna." Hon sträckte ut tungan så märket syntes.
"Detta är att inga hemligheter som rör byn ska komma fram. Detta är även talets märke." Hon lade en hand över bröstet.
"Godhetens märke. Det krävs kärlek att leda bra."Hon såg på henne innan hon lade en hand på sin axel.
"Kan inte komma åt men du vet vart jag menar." Detta märke är för.." Hon funderade innan hon nickade.
"Familjebanden. man har varandras ryggar. Att det är hårt jobb som krävs. Det är på ett ungefär jag kan beskriva det."

Olivia lyssnade noga på vad Alice hade att berätta. Varje gång hon visade ett märke följde hon det med blicken. "Och du tror att kung Silas tänker ta märkena ifrån dig? Eller att någon annan gör det? Bryts förtrollningen de har över dig då?"

"Jag vet inte. Men den sista är på ett riktigt dåligt ställe." Hon ställde ner koppen och böjde fram huvudet.
"Det här fick jag när jag var 8." Hon pekade på sitt huvud.
"Rakade av håret först och sedan märkningen. Står för vishet och klokhet. Kontakten mellan himmel och jord. Jag är rädd att mista dem." Hon såg bort.

"Hur.." Olivia var inte säker på att hon ville veta svaret. "..Hur fick du märkena?" Hon hade några gissningar, men ingen av de lät särskilt behagligt.
"Kungen verkar inte lika hård som greven och hans sällskap. Han kommer nog inte ta något som är värdefullt för dig ifrån dig."

"Som alla andra flickor i byn. En cermoni. Det är för att bli ett med naturen och..." Hon såg på henne.
"Jag är byns ledare, drottning eller prinsessa. Hur ska man... säga?" Frågade hon tyst.

"Det låter otroligt!", utbrast Olivia först och hostade eftersom hon satte teet i halsen av överraskning. Hon kunde inte föreställa sig hur en sådan ceremoni skulle gå till. Det lät som något från en saga. Långt ifrån det liv som Olivia levde och hade levt.
"Är du drottning?!" Hon satte ner koppen bestämt. "Vad gör du här då? Det är inte rätt!", sa hon samtidigt som tankarna om Alice ankomst till Ivans slott gjorde sig påminda. Olivia hade trott att Alice var en slav som henne själv. Men så fel hon hade..

"Jag blev tillfångatagen? Sedan skar de upp ryggen så mitt folk inte kunde se vart jag hade tagit vägen. När de visste vart jag var och vem som var nära så tror jag de itne vågar hämta hem mig." Hon såg på henne.
"Jag är en köpt slav, nu mera som en exotisk vara. " Hon såg sorgsamt på henne.
"Det är derför jag inte vill få bort dem. Det kan skada mig mer än vad ni tror."

"Hur hittade de dig? Jag menar, eftersom du var drottning så kanske du hade flera omkring dig?" Hon lät osäker. En drottning kunde väl gå var hon ville, hur hon ville..
"Är det någon som är ute efter dig?"

Hon såg på henne och lade huvudet på sned.
"Jag skulle bara plocka några örter till en helig brygd. Det var bara mina händer som fick vidröra dessa. Dessa fanns tyvärr inte på vår mark så jag var tvungen att gå ut." Hon såg på henne.
"Sedan ..."

Olivia lyssnade så intensivt på historien att hon nästan glömde bort att andas. Andetagen var så ytliga. Hon drog ett nytt andetag och fyllde lungorna på luft. "Sedan vaddå?", frågade hon med ett iver att få veta i sin blick.