Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel gjorde det väldigt svårt för henne att sitta lugnt och stilla, hans fingrar mot hennes lår var en oerhört skön känsla. Hade de varit ensamma hade hon varit en jämrande röra. Då han helt utan förvarning drog bort sin hand blinkade hon med ögonen några gånger, på det viset.
"Absolut." Grace tänkte inte ge efter så lätt. Trots att hennes kropp längtade till att de var på tu man hand, så hade hon bra tålamod om hon tvingade sig själv till det. Och den här gången tänkte hon inte låta Ederel vinna. Han fick vara den som brann av längtan så starkt att han bad henne, eller släpade med sig henne, upp till deras rum. Då desserten var beställd och även serverad, studerade hon belåtet chokladmoussen framför sig. Hennes vänstra hand vilade mot sitt innerlår igen, hade sett till att hon inte varit diskret med att flytta den dit, och lät fingrarna ha sitt egna roliga. Med sin lediga hand doppade hon pekfingret mot moussen för att sedan suga i sig den söta smaken. Därefter förde hon vänstra handens finger mot sina läppar, drog på mungiporna mot Ederel och höjde på ögonbrynen: som om hon utmanade honom till att gissa vad som smakade bättre.

Ederel hade inte riktigt väntat sig att hon faktiskt skulle beställa in efterrätt - när den väl var där hade han ingen aning om hur han ens skulle få i sig den. Dels på grund av att han inte hade den minsta lust att trycka i sig något mer i matväg, men också på grund av hur mycket uppmärksamhet hon stal - ingen kunde väl neka till att hon var sjukt lockande som hon höll på. Han lyckades på nåt vis med att bara höja på ögonbrynen åt hennes små gester och ingenting mer, även om han ville handla betydligt mer än så - men han fick försöka spara sig tills de kom tillbaka till rummet. På något vis lyckades han få i sig sin efterrätt, hur han klarat av det visste han inte riktigt själv men på nåt vis hade det gått ner. När han väl var klar tog han hennes hand igen och drog med henne upp med ett finurligt leende, såg väldigt fram emot att få henne ensam med sig igen.

Det hade aldrig egentligen varit hennes tanke att beställa efterrätt också, men hon hade inte kunnat låta bli då hon inte fått den reaktion hon velat få av Ederel. Chokladmoussen var visserligen himmelskt god, men hon kunde komma på en hel del annat som skulle vara betydligt bättre än lite choklad. Då hon tillslut fått i sig allt torkade hon sig om munnen. Kyparen kom förbi för att önska dem en trevlig kväll - notan skulle läggas till på deras räkning, som de betalade när det var dags för utcheckning. Grace slöt fingrarna om Ederels hand, tog in hans finurliga leende innan hon svarade med ett eget kattlikt. Hon vände sig sedan om för att styra stegen mot hissen, funderade samtidigt på om hon ville retas med honom lite till genom att dra ut på tiden.

Ederel tyckte sannerligen att det var hög tid för de båda att ta sig upp till rummet igen och få vara ifred ifrån alla ögon här, att umgås bakom stängda dörrar lät istället mycket mer lockande. Han kunde utan minsta problem komma på en hel del intressant de skulle kunna ägna sig åt, hon hade ju trots allt gett honom en del att tänka på med sin lilla retsamma lek vid matbordet. Kanske att han varit underligt tålmodig under den här tiden, men det trodde han kunde bero på vad det nu var för konstigt med honom. Någonting var det, men han hade ingen aning om hur - han hade inte ens hört talas om en sån sjukdom som änglar kunde smittas utav. En del av honom hade velat berätta för henne idag, istället för att gå runt och ljuga - men inte nu. Inte nu när hon så tydligt hade lite idéer och planer för kvällen, han ville gärna följa dem och inte heller göra henne besviken. Med ett litet leende gick han in i hissen då dörrarna öppnades, som tur var hade de den för sig själva varpå han inte kunde låta bli att än en gång placera sin fria hand emot hennes lår..

Puff

Ederel hade ändå rätt så snart avslöjat för Grace hur han inte mådde bra, men fortfarande utan att själv ha en aning om vad det var för något. Han hade försökt höra sig för, men utan resultat. Han hade fortsatt förlora kraft, var betydligt tröttare än tidigare och blev utmattad av små saker som normalt inte skulle vara några problem. Även hostandet hade förvärrats, men envis som han var tänkte han inte klappa ihop helt och inte göra något för det - dagen till ära hade han begett sig ut på en tur med Beau, trodde inte mycket skulle bli bättre om han bara låg och vilade.

Archon hade passat på medans han sett till att den där ängeln var borta för att gå och knacka på rätt hus. Än så länge verkade det ha gått vägen - det var märkbart hur skyddsängelns kraft hade minskat, och nu gällde det bara att lyckas med resten. Men det borde knappast bli alltför svårt ifall den där kvinnan brydde sig något om honom.

Grace hade planerat att dammsuga och städa i huset lite under tiden som Ederel var iväg med Beau på promenad, men kom på andra tankar då det knackade på dörren. Hon väntade inte besök och Ederel hade inte heller sagt någonting om att någon skulle komma förbi. Med en liten rynka i pannan traskade hon iväg till hallen för att öppna dörren. Trots att hon inte kände personen som stod där utanför så anade hon genast oråd, inte minst på grund av den mörka auran som personen utstrålade.
"Vad vill du?" frågade hon och lutade sig mot dörrkarmen.

Archon log kyligt emot kvinnan som öppnade dörren, hans fru. Hon verkade nästan ha förstått att det var något underligt - så han såg ingen anledning att svepa in hans budskap i en massa annat.
"Din man har varit sjuk det sista, inte sant?" frågade han, även om det förstås var en dum fråga - trots allt var han lite anledningen till att han ens var sjuk.
"Du förstår, vi är inte så förtjusta i de här skyddsänglarna som springer runt och nästlar in sig i eran värld. De kan må gott av att rensas ur lite, eller åtminstone dras upp ifrån de liv de skaffat sig. Om du vill att han ska bli frisk igen, så ska du lämna honom. Om jag istället upptäcker att ni fortfarande är ett par när jag återvänder hit om ett par dagar, så kommer han inte bli långlivad." förklarade han, såg ingen anledning att säga något annat än sanningen rent ut - hon visste väl tillräckligt om den här världen för att kunna räkna ut att inte heller han var normal. Han började gå bort ifrån dörren igen, men såg på henne över axeln igen.
"Och han får inte veta varför. Ifall han får några misstankar om det här är han en död man." hälsade han med samma kyliga leende för att sedan fortsätta bortåt.

Grace kom alldeles av sig då demonen började prata. Den obehagliga känslan som spridit sig inom henne kunde inte förklaras på ett annat sätt. Hon såg ingenting annat än mörker och kyla i hans blick heller. Blicken var så mörk att hon inte förstod hur han kunde se över huvudtaget. Då han tog upp Ederels situation gapade hon. Var det på grund av demonen som hennes älskade make var sjuk? Hon fick inte muntur utan demonen pratade i ett, och innan hon visste ordet av var han borta. Han hade inte ens gett henne ett tillfälle att protestera. Han hade inte velat att hon skulle göra det. Grace stängde dörren och sjönk ner på golvet. Lämna Ederel? Det kunde hon inte göra - hur skulle hon kunna lämna mannen som hon älskade? Hur kunde demonen förvänta sig något sådant och dessutom ha mage att föreslå det? Men det var inte de orden som ringde i hennes öron. Det var vad demonen sagt om att skulle hända om hon inte lämnade honom. Att Ederel inte skulle ha många dagar kvar i livet. Han fick inte dö. Det var både ett lätt och ett oerhört svårt beslut att fatta. Att lämna honom skulle slita hennes hjärta i stycken, men han skulle åtminstone leva. Och trots att de inte kunde vara en del av varandras liv något mer, så var tanken på honom som död mer outhärdlig än att de levde vidare utan varandra.

Ederel hade ägnat en bra stund åt promenaden med Beau - hunden kunde nog behöva det, och det kunde också Ederel. Trots tröttheten var det skönt att bara få komma ut i friska luften, ta det lugnt och bara njuta. Visserligen hade han gärna haft med sig Grace också, men det fick gå iallafall. Han dröjde ett tag innan han väl kom hem igen, helt ovetandes om vad som där väntade honom eller det som hänt medans han varit borta. Tvärtom var han på riktigt gott humör efter promenaden, vilket också Beau var som inte verkade det minsta trött. Istället ville hon helst springa iväg och leta upp matte medans Ederel torkade av tassarna och först efteråt släppte in henne i huset, för att själv dra av sig jackan och skorna sen.