rollspelare & tippest prs

”Jag vill inte det, Henri! Hur är det möjligt att jag gett dig allt jag har för att sedan försöka bygga ett giftermål med någon annan?” Utbrast hon och satte sig upp. Hon skakade på huvudet och drog täcket över sin kropp. ”Jag kan inte... inte när jag älskar dig.” Sade hon tyst.

Han hyschade henne, rädd för att någon i kammaren bredvid eller någon i korridoren skulle höra hennes utbrott.
"Lugna dig", sa han och la sina händer på hennes kinder. "Jag tycker också det är jobbigt, okej? Men vi måste båda tänka på våra nationers bästa. Fan, det finns ingen hellre jag vill gifta mig med än dig men... Om Spanien visar sig kunna erbjuda mer än Frankrike så måste du välja Carlos över mig. Lova det, snälla."

Sophia blinkade bort tårarna och skakade på huvudet. Hon vägrade lova honom något alls om det ämnet. Hon la sina händer över hans och rynkade på pannan.
”Tänk om Spanien som nation är bättre men han är hemsk?” Frågade hon och kollade på honom med stora ögon. Hon skakade på huvudet och la armarna i kors över brösten.

"Han är inte hemsk. Herregud, han är nog mycket bättre än vad jag är", sa han och fingrarna drogs till hennes panna som för att släta ut de bekymmersamma rynkorna. "Och om han visar sig vara hemsk så behöver du inte leva såhär med honom." Han gjorde en gest över de båda och bet sig svagt i läppen.
"Det enda du behöver göra är att få fram en arvinge, sen är du fri." Fri och fri, tänkte han. En gift kvinna var nog aldrig fri.

”Vill du att jag ska ta honom även om han slår mig?” Frågade hon tyst och drog bort hans händer. Hon svalde hårt och skakade lite på huvudet, ville inte alls ha med Henri att göra om han tänkte så. Hon suckade tyst och skakade på huvudet innan hon reste sig upp. Hon tog på sig ett nattlinne och började borsta igenom sitt hår.

Han svalde. Riktigt så långt hade han inte tänkt. Spontant ville han säga ja, för kungligheter har inte turen att kunna prioritera sin egen lycka. Samtidigt var det omöjligt att säga ja för han kunde inte tolerera att någon använde våld mot kvinnan han älskade.
"Sophia, han kommer inte göra det", sa han och tittade på när hon drog på sig nattlinnet. "Ingen man i hela världen skulle kunna slå dig. Ingen. Jag lovar dig."

”Det har hänt.” Sade hon bara och lade sedan fokus på sitt hår som rufsat till sig ordentligt. Hon sneglade mot honom genom spegeln och suckade lågt. Hon bet sig på läppen och drog tillslut fingrarna genom sitt hår för att reda ut dom sista tovorna.

"Va?" Henris röst var förvirrad. Han kunde inte tro sina öron och hoppades nästan på att Sophia syftade på något annat han sagt men han hade inte sagt något annat. Helvete. "Vem då? Var? När?" Han tittade på hennes ryggtavla och tittade sedan in i spegeln för att försöka få en skymt av hennes ansikte.

”Klostret. En av Gios vänner fick veta att det var jag som uppehöll honom så jag fick en örfil men han visste inte vem jag var.” Sade hon och ryckte på axlarna. Det var lite mer än bara en örfil men hon ville inte gå in på detaljer, inte ens Giovanni visste om det. Hon svalde hårt och vände sig om mot honom. Hennes ansikte och kropp hade varit täckt av märken i någon vecka eller mer, det hade tydligen varit något viktigt ärende som Giovanni struntat i för att vara med henne men han hade åkt samma natt som det hade hänt.

Han reagerade lite kort på hennes användande av smeknamnet. Gio? Fan, skärp dig Henri. Det är inte poängen här. Poängen är att Giovanni var ett rövhål och skräll, hans vän var också det. Fyfan.
"Varför har du inte berättat det tidigare?" hans röst var låg och han begravde ansiktet i händerna. Gjorde allt för att inte bli arg. Upprörd. Fan fan fan fan.