Sjunde året på Hogwarts

Ja, sa jag och försökte resa mig upp, men kände yrseln komma över mig.
Så jag satte mig bara upp och stirrade med rädsla på den man som nyss hade tranferera sig in i rummet.
Det var mörkrets herre, Caras far, den man som jag fruktade mer än något annat.
Jag försökte ta mig därifrån men kunde inte resa mig upp.
Han vände sig om och tittade på Cara och mig med sina fasansfulla röda ögon.

Jag såg på Laura och la en arm runt hennes axlar och såg sedan på min far men han sa inget om henne utan vände sin blick mot de andra två.
"Crucio." sa han och kastade förbannelsen förstå på Goyle och sedan på Alecto.
"Herre jag..." började Alecto men min far tytnade henne.
"Jag förstår inte vad i ordern skada inte Cara som du inte förstår?!" sa han kallt och Alecto sänkte blickn och jag log glatt, Goyle låg på golvet och jag såg hatiskt på honom.
"Och du Goyle är lika värdelös som din far." sa Voldemort kallt.
"Jag vet inte vad jag ska göra med er. ni är lika värdelösa som resten av dödsätarna." sa han irriterat och de såg på honom med rädsla.
"Goyle du kan återvända till den håla du kom ifrån, även om du är värdelös kommer du bli användbar i kriget och du Alecto följer med mig tillbaka till högkvarteret, vi ska ha ett samtal." sa han kallt och jag log, de "samtalet" kommer inte bli kul för henne. Goyle bugade och skyndade sedan ut ur klassrummet och min far såg på mig.
"Är du okej?" frågade han och jag hörde en ton av oro i hans röst.
"Jag klarar mig, et var inte värre än när du kastade crucio på mig." sa jag och log lätt, han nickade
"Jag antar att det inte är någon mening att disskutera din Weasley vän." sa han och slängde en kall blick på Laura.
"Nej det är det inte." sa jag bestämt.
"Men om du klarar dig så har jag en del saker att ta hand om. och var försiktig nu." sa han och gav mig ett leende och försvan med vår lärarinna och jag såg på min vän.
"Det är över nu." sa jag till henne och log

Jag såg på med tillfredställelse medan han torterade Alecto och Goyle och det lilla samtalet han och Alecto skulle ha gjorde mig ännu gladare.
- Voldemort kaste en iskall blick på mig, och jag fick klart för mig att jag kunde lika görna varit död i hans ögon.

Goyle försvann ut genom dörren och Voldemort och Alecto transfereradi sig därifrån.
Cara reste sig upp tog våra trollstavar och gav min till mej.
Hon räckte mig handen och drog mig upp.
- Tack sa jag det var det värsta jag har varit med om, den sista omgången höll på att ta kål på mig, sa jag och log tappert.
Jag gav Cara en kram och vi begav oss ut ur klassrummet.
Där utanför stod Draco och Blaise, med oroliga miner.
- Draco var så orolig sa Blaise med en ursäktande min.

"Äh det var inget du är ju min vän. se pappa är bra att ha ibland och jag är glad att jag inte är Aletco." sa jag och skrattade och tog min stav och gav Laura hennes och vi lämnade klassrummet, jag höll på att krocka med Draco o Blaise som stod utanför.
"Draco var så orolig" sa Blaise och jag log
"Det är ingen fara. pappa ordnade allt." sa jag och gav honom en kram
"Va?var han här?" frågade Blaise och jag nickade.
"Ja hag kom och hjälpte oss och just nu har han ett "samtal" med Alecto." skrattade jag och de andra log.
"Och Goyle?" frågade Draco
"Han gömer sig väll i nån håla." sa jag och log.
"Men nu vill jag ha choklad." sa jag och log och Draco himlade med ögonen
"Du o din choklad. men jag har nog kvar choklad i min sovsal sen du lämnade de där sist." sa Draco och ajg log stort
"Mot Slytherins sällskapsrum." sa jag och vi började gå ner till fängelsehålorna och vi gick in i elevhemmet och slog oss ner framför brasan och jag såg upp på fönstrerna i tacket och såg sjön ovanför och log. Draco hämtade chokladen och jag log mot honom och började äta

Jag följde med dem, ner i fängelsehålorna.
In genom en dörr och jag stod i Slyttherins sällskapsrum.
Allt skimrade i grönt och silver,
och det häftigaste av allt var sjön,
sällskapsrummet måste ligga under den.
Jag såg mig om med härnförd min.
- Kom nu Laura sa Cara, sätt dig med oss.
Jag slog mig ner i en av fotöljerna invid brasan, och tog en chockladbit som Draco räkte fram.
- När din pappa är mindre benägen på att döda mig så kan du ta och tacka honom från mig. sa jag och log.
De andra skrattade.
- Jadu förbannelsen verkar inte ha gjort särskilt mycket skada på dej, sa Draco och skrattade, Du verkar vara ditt vanliga gammla jag.

"Men jag tror han gillade dig. du är nämligen den första av mina vänner som han inte slängt en förbannelse över med en gång." skrattade jag och Draco log.
"vad jag inte förstår är de snabba vändningarna din far gör." sa Blaise och jag såg på honom
"Äh man vänjer sig. det gäller bara att vara berädd på allt." skrattade jag.
"Ja som att han en stunden accepterar en och i nästa vill döda en." sa Draco och jag log.
"Du visste vad du gav dig in på när du blev tillsammans med mig." sa jag och log mto honom
"Ja jag vet och jag ångrar det inte. det är bara lite jobbigt att "jobba" för din far och att han hatar mig." sa Draco
"Han hatar dig inte så mycket för i så fall sklle du varit död." sa jag och log. jag hörde hur dörren öppnades och Simon kom in och satte sig i Blaise knä och jag log mot honom
"Hej Simon." sa jag
"Ne men är det inte den vackrea Cara och snygga Draco? men det här var ett nytt ansikte" sa han efter att jag skrattat färdigt åt honom.
"Ja det här är Laura. Laura det här är Simon." sa jag och log, dörren öppnades en gång till och jag såg Goyle komma in

- Så kul då, att han gillar mig såpass, undra varför?
-Hej Simon sa jag då han kom och satte sig i Blaises knä, och så du vet så är jag smuttskalle men okej i övriga fall, sa jag och skrattade jag visste att sanningen skulle komma ut ändå.

När Goyle kom in drog jag min trollstav men satt kvar i fotöljen.
Simon stirrade på mig med öppna ögon, jag nickade mot Goyle och han tittade på honom.

Goyle kastade skrämda blickar runt omkring sig såg oss och tvärstanade.

"Man vet aldrig med pappa. han har säkert någon anledning till det eller så orkade han inte bråka." skrattade jag och såg på dem och lgo. jag såg argt på Goyle när han kom in, han såg skrämt på oss och jag log.
"Jag tror du gör bäst i att försvinna här ifrå." sa jag och han nickade och sprang upp i sovsalen.
"Ja det gick ju bra." sa jag och log

Lättad och med tillfredställelse såg jag Goyle springa sin väg.
Jag hade fortfarande ont och min ilska över honom hade defenitift inte lagt sig.
- Ja, som jag sa så är jag smuttskalle, och har du några problem med det så kläm fram med dem, sa jag ilsket till Simon.
Jag orkar verkligen inte med några fler
"Jag hatar smuttskallar" benämningar.
Alla andra här har accepterat det till och med din kära Blaice.

Jag såg på Laura
"Ta det lugnt Simon är från Island de har en annan kultur där. så de har inget i mot smuttskallar." förklarade jag lätt
"Det är sant. vi magiker lever mer öppet där så vi lever sida vid sida med mugglarna." sa Simon och log
"Är det inte konstigt att komma hit då?" frågade jag honom.
"Ja jo. detär ju annorlunda men jag vänjer väll mig. och så får jag ju vara med Blaise." sa han lyckligt och jag log åt paret och sedan åt Laura som såg på dem