Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

En pirrande känsla vid låren vaknade till liv då hans händer hittat dit. Relativt lättpåverkad var hon ju även i vanliga fall, men med tanke på att det gått en lång tid sedan hon senast befunnit sig i en liknande situation med hennes kära man, så var hon redan så redo man bara kunde var. Redan nu ifrågasatte hon hur mycket hon skulle kunna ta och de hade inte ens kommit någon vart. Grace krökte på sina tår och mumlade något obegripligt mot hans läppar som nog skulle påminna om ett 'snälla'.

Ederel kunde inte låta bli att le av hennes uppenbara reaktion på hans händer, lite road utav hur otålig hon nu verkade vara. Inte för att han var mycket bättre själv - hon var allt som upptog hans tankar för tillfället, och det kändes som om även hans kropp längtade efter henne. Även om längtade nästan kändes som ett för svagt ord för det för tillfället. Han lekte visserligen lätt med händerna först, men lät det inte dröja länge förräns han istället helhjärtat ägnade sig åt att vara ett med henne.

Känslan av att vara ett med honom igen var otrolig. Den gick inte att beskriva med ord, inga ord skulle på långa vägar räcka till att beskriva det som de delade med varandra. Grace begravde ansiktet mot hans hals och andades in doften av honom. Samtidigt försökte hon återvända till jorden, till nuet, trots att moln nio där hon för tillfället befann sig var betydligt mer lockande.

Det kändes som om det varit en evighet sedan sist de varit tillsammans på det här viset, vilket bara gjorde att det tycktes ännu bättre nu. Det närmaste en beskrivning han kunde komma var nog att han kände sig som i himmelriket - bildligt talat. Bokstavligt talat så föredrog han definitivt att vara här och nu med henne framför sitt hem, här var han ju med henne. Och det hade blivit hans nya hem, här som han numera hörde hemma. Han gav hennes hals lite uppmärksamhet i form av små kyssar, även om så gott som all hans fokus och engagemang för tillfället låg på helt andra områden.

Att få känna honom på det här viset igen gjorde henne nästan gråtfärdig. Inte för att hon var ledsen, utan för att det var så skönt och för att hon kände sig så salig. Det var en känsla som inte gick att beskriva, det var som att befinna sig i himmelriket. Inte bokstavligen förstås, för hon hade ju ingen aning om hur himlen såg ut eller hur det kändes att vara där. Grace drog naglarna över hans rygg - inte så att han skulle få ont, utan mer som för att understryka hennes känslor och kanske lite som för att uppmuntra honom till mer.

Ederel kunde inte riktigt ens beskriva den här stunden i ord. Den var perfekt, hon var perfekt. Och han gjorde åtminstone sitt bästa, ville ge henne allt han kunde - det var hon utan minsta tvekan värd. Hon var värd precis allt, och han skulle göra precis vad som helst för att göra henne nöjd och glad. Han hoppades också innerligt att deras förhållande skulle vara klara med det prövande det nyligen utsatts för och att de istället skulle lyckas ta sig starkare ut därifrån - han hade för tillfället starkt hopp om den saken, även om hans tankar var helt upptagna med vad de två pysslade med.

Då de senare var klara, åtminstone för stunden, lutade hon sitt huvud mot hans axel. Fingrarna flätade hon samman med Ederels och kramade om hans hand. Hon älskade honom så mycket att det kändes som om hjärtat skulle spricka av kärlek vilken sekund som helst. Grace lutade huvudet bakåt en aning för att se upp mot honom. Hon drog på mungiporna i ett varmt leende och pussade honom mjukt på kinden.

Bara de här små sakerna, som att hålla hennes hand och känna hennes huvud emot sig, var tillräckligt för att värma honom rejält inombords. Som han älskade henne, och att allt nu kändes betydligt bättre emellan dem gjorde det hela ännu bättre - han ville bara hålla om henne, kyssa henne, och aldrig behöva släppa. Han log stort tillbaka, hade en hand vid hennes midja - eller snarare emot ryggen - som han ritade små mönster med fingrarna med.
"Jag älskar dig", viskade han mjukt, kunde inte säga det nog gånger till henne.

"Och jag älskar dig." Grace tröttnade aldrig på att höra de tre orden från honom, och hon skulle aldrig tröttna på att försäkra honom om att hon kände detsamma för honom. Hon förde upp sin hand till hans hår för att fläta in fingrarna i hans mjuka lockar. Hon la sig halvt över honom för att överösa hans ansikte med pussar. Hon fnissade sedan förtjust till innan hon gnuggade sin nästipp mot hans.

Ederel log bredare av hennes ord, som alltid var lika härliga att höra - inte för att han tvivlade på att det skulle ha ändrats, utan att det bara var så härligt att höra ifrån hennes mun. Han skrattade lätt till utav hennes lilla puss-attack, något han dock inte hade det minsta emot - han älskade den här gulliga sidan utav henne.
"Toka", sade han med ett brett leende, lade armen mer omkring henne för att än en gång närma sig henne mer i en kyss.