rollspelare & tippest prs

Sophia rodnade djupt och kollade på honom en stund innan hon skakade på huvudet.
”De hade slängt ut mig och önskat att de aldrig ens tagit in mig.” Sade hon tyst och kollade på honom. Hon svalde hårt och bet sig löst på läppen. Hon deog fingrarna genom hans hår och kysste hans läppar.

Henri höjde lätt på ögonbrynen men kommenterade det inte då han insåg att Sophia hade rätt. Som tur var hade han själv aldrig ens besökt ett kloster. Hur skulle man klara av sånt?
Utan att säga något mer fick han användning för det han stulit från sin far.

När han var klar la han sig bredvid Sophia och andades tungt.
”Jag älskar dig”, mumlade han, fortfarande klart andfått och tittade på henne.

Sophia fick nästan anstränga sig för att hämta andan. Hon kramade hårt om hans arm och kysste hans axel. Hon orkade knte svara men han visste redan vad hon kände så hon kände inget behov av att svara.
”Jag är törstig,” mumlade hon dock efter en stund och rynkade lite på näsan, orkade inte hämta vatten eller något utan hoppades innerligt att han skulle lösa det åt henne.

Törstig? Henri orkade inte lämna rummet genom den hemliga gången för att gå till köket och hämta vatten för att sedan ta samma väg in igen. Han satte sig halvt upp i sängen och tittade sig runt om i rummet. Vattnet som de druckit av tidigare under dagen hade blivit bortplockat men en av vinflaskorna stod kvar. Bingo! Han reste sig upp ur sängen ich drog på sig sina byxor samtidigt som han gick mot bordet för att ta vinflaskan och ett av glasen som stod bredvid. Han fyllde glaset och gick sedan fram till sängen igen och räckte fram den till Sophia.
”Hur är det med dina damer?” frågade han sedan, spontant, då han aldrig riktigt pratat med dem och dessutom inte lagt märke till dem under middagen.

Sophia tog glaset och tog en liten klunk innan hon smått rynkade på pannan. Hon drog upp täcket över brösten och log svagt.
”De mår bra, alla har hittat män som faller de i smaken och som fattat intresse för flickorna. Finns väl inget mer jag kan önska av dom.” Sade hon och ryckte leendes på axlarna. Hon önskade verkligen sina damer ett lyckligt liv, men hon var livrädd över att hon skulle behöva flytta till Spanien och att damerna, trots männen, skulle lämna allt i Frankrike och följa med henne.

Henri nickade. Han hade tidigare hört om damer som inte gifte sig då de hellre ville stanna kvar på hovet för att stötta drottningen/lägga sig i drottningens äktenskap. Han blev ändå lättad då det inte verkade sannolikt nu.
"Det är bra", svarade han och log mot henne. "Antoine Le Cler var på hovet för några dagar sedan. Är det en av dina damers män kanske? Jag visste inte om han hade något officiellt ärende här på hovet så..."

”Ja, Amelia fick upp ögonen för honom men jag vet inte om jag tycker om honom riktigt. Amelia är otroligt godhjärtad, han känns... inte lika god.” Sade hon och log svagt. Hon antog att han visste mer om honom och att Henri skulle hålla henne lite uppdaterad om Antoine.

Han satte sig ner bredvid henne och om hon hade druckit upp så tog han emot glaset från henne.
"Inte? Antoine och jag studerade ett tag tillsammans här på hovet", han tittade på henne och strök undan en hårslinga. "Han var väldigt trevlig och hade definitivt humor. Dock så var han lite av en kvinnotjusare."

”Jag fick också det intrycket. Jag vill inte att Amelia ska gå inleda något om inte han kan ställa in sig på en kvinna bara.” Sade hon och ryckte lite på axlarna. Hon smekte hans arm och la sig ner igen då han tog glaset från henne.

"Det löser sig nog", svarade han och försökte vifta bort det lite. "Han har en väldigt fin familj. De äger nog de bästa markerna i hela Frankrike." Han satte ner glaset på golvet innan han smekte hennes kind.