The cold in our bodies [PRS]

Hon gav henne ett ömt leende och gick efter henne. Såg all konst medan de gick.
"Jag ser inte heller bra i mörker." Hon svagt och suckade.
"Vad vill han ens mig? Jag blir obekväm av män. Jag borde ha sagt det. Jag tror jag kommer kräkas." Hon tog emot ljuset och såg på henne.
"Jag vet inte vad jag ska göra.."

"Gå bara uppför trapporna. Så kommer du dit.", sa hon utan att se på Alice. Tydligt själv obekväm. "Kung Silas brukar inte vara här. Det här slottet är inte ens hans. Inte egentligen." Hon pausade. "Vampyrerna har aldrig gjort någon av oss illa. Det förstås.. det var en gång, men det var längesedan, innan jag kom hit. Men, jag tror inte att kung Silas är någon vampyr. Men jag är inte säker.", skyndade hon sig att säga.
"Var inte rädd som jag. Jag tror att du är modigare än mig. Alla är modigare än mig." Suckade hon lite förtvivlat. "Jag måste gå nu. Låt honom inte vänta för länge på dig."

Hon vände sig om och lyssnade och log svagt.
"Nej du är så modig du kan vara. Jag vill lära känna dig om du vill." Hon nickade och började att ta sig upp för trapporna.
När hon väl kom upp så knackade hon på dörren.
"Det är Alice." Sa hon och visste inte hur hon skulle säga vidare. Vad ville Kungen henne? Med bultande hjärta väntade hon på svar.

Tacksam över Alices varma ord lämnade tjänaren Alice som gick till tornet.
"Kom in." Det var en kvinnoröst som svarade.

Hon lade en hand på dörrhandtaget och vred om. Klev sedan in och stängde dörren efter sig.
"Ni sökte mig Kung Silas?" Hon neg och hade blicken nedslagen.

Alice hade klivit in i ett rum, större än vad det verkade utanför. Det var cirkelformat och täckt i tyger på väggarna. Det skvallrade om att det hade hängt skynken där, kanske gardiner med. En tavla hängde ensligt kvar. Men det var illa vårdat och täckt i damm. Längre fram satt kung Silas och en kvinna vid ett runt bord. Bakom dom fanns en fönsteröppning som kastade in friska vindpustar.
Kvinnan var klädd i mörkt gröna kläder och smyckad i tunga halsband och ringar. Håret var vitt som snö. Hon var mycket gammal. Kanske lika gammal som Silas. Varken Silas eller kvinnan tittade mot Alice. De talade lågt mellan varandra över ett glasklot som var placerat på bordet framför dem.
"Välkommen, Alice. Kom och träffa min magiker- Clarissa." Silas hade tillslut tittat upp på Alice och verkade en aning munter.

Hon såg sig om och tog in hela rummet. Såg sedan på kvinnan och neg för henne.
"Angenämt." Sa hon tyst och började gå lite närmare. Hon stannade några steg från dem och sjönk ner på knä. Hon mådde fortfarande illa och hon såg oroad ut.
"Ni ville tala med mig?"

"Kom här och sätt dig ner på stolen emellan oss.", sa Clarissa. En varm och djup röst. Hon verkade inte bekymrad eller orolig. Snarare verkade det som att hon hade det bra. Hon log vänligt åt Alice. "Kung Silas har berättat lite grann för mig om dig. Och skulle vilja ha svar på några frågor. Han trodde att jag kanske kunde hjälpa till." Hon klappade på stolen bredvid sig.

Hon blickade på dem och kände något krypa inom henne. Var det obehag? Alice reste sig och gjorde som hon blev tillsagd. Sjönk ner och knäppte sina händer i knät. Frös hon eller höll hon på att bli sjuk?
Alice såg nu upp.
"Vad vill ni tala om?"

"Vi hoppades på att du skulle tala om det för oss.", sa Clarissa vagt och började nynna på en melodi samtidigt som hon plockade fram en penningpung från fickan på klädseln. Det skramlade av innehållet i den. "Du förstår..", började kung Silas och böjde sig fram en aning för att tydligt se på Alice. "..Clarissa har flera förmågor. Hon kan se det förflutna, även det som ännu inte än skett. Men hon har ännu en trollformel.", Clarissa tittade på Alice. "Hon tror att hon kan bota dig från din förbannelse. Om du går med på det."