Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Tak för festen.Men det var jobbigt att vara fånge igen. Jag fick lite panik." Hon log svagt men lade huvudet på sned.
"Sja jag berätta nu eller senare om du ve vad." Hon lade handen mot magen.
Hon log mot honom.
"Alltså vid middagen."

John tog hennes händer i sina i ett försiktigt grepp. Han möttes hennes blick med en oroad syn. "..Kiliah.", började han och verkade söka efter orden. "Det var inte min mening att du skulle känna så.", sa John och svalde. "Hos oss är du trygg, du är en av oss, Kiliah, glöm inte det.", sa John och svalde på nytt. När hon sedan berättade om den ogda nyheten log han och nickade. "Du gör som du vill, Kiliah, men..", han gick närmare henne. "..Jag kan säga såhär.. du kommer göra stor succé bland männen. Att veta att du bär på arvingen till skeppet och dess besättning.. Du blir kvällens stjärna, som du alltid varit.", sa John och skrattade litet. Han såg mot henne och höll om hennes händer i ett stadigare grepp. "Känns det bra? Kanske du behöver äta? Så känner det bättre tänker jag?"

"Jag vet att det inte var illa menat. Men jag blev så rastlös." Hon log och såg sedan på honom.
"Jag berättar nu. Det är något som folket skulle gilla." Hon log men blev sedan dyster.
"Jag har varit havande förut så det här kommer bli jobbigt."

"Jag förstår. Jag kommer aldrig gömma dig i mörkret sådär igen, jag lovar, Kiliah.", sa John och kramade om hennes händer på nytt. Han släppte sedan taget. "Du gör som du vill.", sa han sedan och syftade på hennes havandeskap. John skulle inte tvinga henne att berätta. "Berätta för din skull, inte någon annans, tycker jag.", sa John och viftade sedan med handen. Det var inte hans att tycka. "Jag menar, gör som du vill.", sa han sedan och skrattade lite över sin klumpighet av ordval. Men när hon berättade om den tragiska situation med graviditet tidigare vände han sig om och såg på henne på nytt med en oro i sin blick. "Kiliah..! Jag visste inte. Jag är så ledsen.", sa John och suckade. Kom för ett ögonblick ihåg sen käraste han haft och där intill en början på familj, men förlorat den. ".. Det här är en ny start.", sa John sedan besämt och skakade bort sina egna tankar. "Vi alla är med dig."

"Det är bra. Så det kommer bli skönare med en större båt. Då kan jag sova i en säng." Hon log och skakade på huvudet.
"Varit havande två gånger. Den ena gången vill jag inte prata om." Hon såg bort men log.
"Jag vill dela med mig av glädjen." Hon log och tog hans hand.
"Kom." Hon började gå tillbaka.

Utan att reflektera hajade kapten John till. Han kunde inte hålla sig. Båt, nej, så kunde en inte säga. Det kallades skepp. Men för att det var hennes bröllopsdag skulle han inte rätta henne. Han svalde bestämt och nickade. "Så låt oss inte prata om det mer.", sa John och nickade efter Kiliah. Han följde hennes steg till nedervåningen.
På nedre plan fann de matsalen. Denna gång mer pyntad, fixad för en bröllopsfest. Det såg inbjudande ut med ljusen och blommorna. Roy hade ännu inte släppt sin gitarr, därmed sjöng några än och stämde in med dragspel och fiol. Vackert, svängigt, tyckte Ethan och klappade händerna åt de.
"Där är du..!", sa Ethan när han fick syn på Kiliah igen. "Jag trodde för ett ögonblick att du tvivlade.", skämtade Ethan och drog henne intill sig. Han förde henne till bordets kortsida där de båda kunde dela plats. John satte sig närmats vid långsidan. "Sådär.", sa John och bytte en blick med Kiliah. "Då är det min plikt..", började kaptenen och höjde sin röst så att alla kunde höra. "..Att informera er att hugga in! Var så goda.", sa kapten John och med ens tog alla av maten.

Hon log och gick ner vid hans sida och log när hon såg vad de hade gjort och hon skrattade till.
"Tvivla är du en landkrabba?" Hon flinade och kysste hans kind men hon knackade med kniven i bordet.
"Lystring jag har en sak att berätta." Hon harklade sig och drog sig upp.
"Det är viktigt."

Ethan såg på då Kiliah kom ner till matsalen och gjorde de alla sällskap. "Landkrabba, min älskling, jag tror inte riktigt känner mig..!", sa Ethan och tog sig för bröstet i en överdramatisk gest. Han skrattade och slutade.
Han sjönk ner på sin stol och såg sedan på Kiliah då hon verkade allvarlig att dela med sig av sina ord. "Javisst, vi lyssnar.", sa Ethan och kapten John nickade instämade. Roy slutade genast spela.En tystnad spred sig.

Hon log, drog efter andan och öppnade ögonen.
"Som ni alla vet var jag prinsessa över det gröna kunngariket Irland innan min kusin sålde mig till pirater. Piraterna hade sitt roliga med mig och sålde mig sedan till pubben. År hade gått och jag var en dag ifrån för att köpa ut mig när jag blev kidnappad. Jag blev kidnappad av den här mannen, min man." Hon log och svalde.
"Jag har inte haft det lätt i livet, havat två gånger redan och jag är nu glad att säga att jag är havande igen. Jag väntar barn." Hon sprack upp i ett eende och tog Ethans hand.
"Du ska bli pappa."

I hela matsalen tystnade de och alla lyssnade efter hennes varenda ord. Alla svalde och kände ett obehag då hon berättade om sina tidigare havandeskap.
Ethan svalde, men sprack upp i ett leende då hon berättade att hon var gravid igen. Alla jublade. Ethan kom upp på fötter och sträckte sig efter Kiliah för att hålla om henne. "Kom hit.", sa han och kramade om sin käraste. Han skrattade lite åt att hon kallade sin man för kidnappare, vilket var sant. Sedan släppte han taget. "..Och du ska bli mamma.", sa Ethan och drog med handen över hennes kind innan hans läppar mötte hennes igen. "Tack, Kiliah. Det kommer bli fantastiskt.". Ethan satte sig ner igen. "..Du vet vad det innebär va? Vårat barn kommer att bli arvinge för skeppet. För besättningen."