PRS Emma07 och wolfy

Thomas lyssnade och nickade lite, han skulle dock göra allt för henne vad det än krävde. Om det så skulle kräva hans liv skulle han göra allt för att rädda hennes. Han kunde faktiskt inte helt med att protestera mot hennes ord, för trots att han ville vara där hos henne, så kände han själv att kroppen nästan skrek efter att få lägga sig ned igen.
"Jag ska", sade han mjukt, reste sig något ostadigt upp.

Alysia kramade om hans hand en sista gång innan hon släppte taget om den, uppmanade Thomas att be någon hjälpa honom tillbaka till kammaren. Hon ville inte att han ensam på ostadiga ben skulle tassa längs med korridorerna. Mådde hon bättre följande dag så skulle det kanske vara hon som kom och hälsade på honom.

Thomas kramade hennes hand tillbaks, nickade lite som svar på att han skulle be någon om hjälp. Han var inte ens säker själv på att han skulle klara av att ta sig dit själv utan att ramla omkull eller något på vägen.

Alysia lyckades inte somna om så hon låg vaken resten av dagen. Inget att göra hade hon heller så till kvällen kände hon sig så uttråkad att hon tog sig upp från sängen. Kroppen, speciellt huvudet, protesterade starkt men hon tänkte ignorera smärtan. Nu tänkte hon gå över till Thomas kammare. Hon saknade sin älskade trots att hon sett honom på morgonen.

Thomas hade fått hjälp tillbaks till sin kammare, där han en stund försökt läsa men efter en liten stund gett upp - han kunde inte riktigt koncentrera sig ordentligt på boken. Han hade huvudet fullt av andra tankar, då hela olyckan och Alysia hade fått honom att tänka till lite.

"Alysia!" skällde en kvinnlig hovdam bakom henne då hon öppnat dörren till Thomas kammare. Kvinnan hade nästan genast lagt märke till henne då hon lämnat sitt egna gemak, och inte blivit glad av synen. Alysia fnittrade bara till svar innan hon stängde dörren, fortsatte därefter fram till sängen där hennes kära Thomas låg för att lägga sig ner bredvid honom.

Thomas såg snabbt upp då han hörde dörren och utropet, kunde inte låta bli att le roat. Han var inte särskilt förvånad över att hon hade tagit sig hit, det var väl lite sådan hon var.
"Hej på dig", sade han mjukt, lade försiktigt armen om henne. Han hade haft möjligheten och tiden att tänka en del under tiden han varit sjuk och sängliggande.
"Du, jag har tänkt på en sak", sade han.

Hon gav ifrån sig ett belåtet ljud då hon kurat ihop sig tätt intill Thomas, nu var hon precis där hon hörde hemma.
"Mm?" mumlade hon tyst som en uppmuntring att han skulle fortsätta. Hon hade på bara några sekunder hunnit bli bra nyfiken om vad han hade på hjärtat.

Thomas log lite, njöt av att äntligen få ha henne intill sig igen. Han pillade lite frånvarande i hennes hår medans han fortsatte prata.
"Vad skulle du säga om att gifta dig igen?", frågade han rent ut. Det som hänt hade fått honom att tänka till, och inse att han verkligen älskade henne otroligt. Och han ville kunna kalla henne sin drottning igen.

Hans fråga var lite oväntad då hon inte trott att det var något han nu skulle ta upp. Men å andra sidan: när skulle han, eller de, få ett bättre tillfälle att prata om saken?
"Friar du till mig?" frågade hon utan att direkt svara på hans fråga. Men innerst inne borde han nog veta att hennes svar skulle vara ja. Hon älskade Thomas mer än någonting annat.