rollspelare & tippest prs

Sophia blev ännu mer irriterad över att han trodde att allt var okej. Hon granskade sin spegelbild en sista gång innan hon satte sig i soffan.
”Nej, engelsmännen kanske skvallrar.” Sade hon och tog en bok. Hon öppnade den och sökläste igenom lite hastigt för att inte vila blicken på honom.

Han tittade på henne. Anade att hon inte riktigt var så okej som hon försökt få det att se ut men ville inte gräva i det. Hade varken lusten eller orken till det.
”De behöver inte få reda på att jag var här”, sa han och drog handen genom sitt blonda hår. ”Jag kan ta mig ut härifrån genom gången där bakom tavlan.” Han pekade mot tavlan på en av väggarna och tittade sedan på Sophia igen.

”Jag vill inte förstöra dina chanser med henne, Henri. Det är inte värt risken. Tänk om någon engelsman får veta, dom kanske använder det för att förstöra mellan mig och Carlos.” Sade hon kort och ryckte på axlarna som om det hon sagt inte alls betydde något, att hon inte alls antydde att hon övervägde Carlos starkt.

Henri rynkade på pannan. Han var tvungen att medge att det gjorde ont. Att hon så lättsamt kunde säga så tydligt att hon övervägde Carlos. Så mycket att hon inte ville riskera något mellan dem. Övervägde hon Spanien så mycket? Henri själv hade ju nästan beslutat sig för Skottland..
”Så du vill avsluta detta?” frågade han och sköt tillbaka klumpen i halsen. Han bet sig i läppen. ”Oss? Jag menar, det är ju inte värt risken som du säger.”

”Absolut inte, Henri. Men du har mig och Elizabeth att välja mellan, det vore dumt att utesluta Carlos helt för tänk om det, mot förmodan, blir så att du väljer henne men att jag från början avvisade honom, då kommer jag stå ensam.” Sade hon försiktigt och kollade på honom. ”Jag tycker bara att vi måste vara försiktiga när vi har gäster.” Sade hon och tittade upp från boken.

Det lät inte som Sophia. Visst var hon bara förnuftig och allting - det fanns bara sanning i hennes ord, men det kändes långt ifrån Sophia. Långt ifrån den Sophia som han varit med i köket kvällen innan; helt annorlunda.
”Men vi är ju försiktiga”, sa han och pekade ännu en gång mot tavlan som dolde en hemlig gång. ”Om jag går ut därifrån kommer ingen se mig.”

”men dom såg dig komma in i mitt rum.” Sade hon och kollade på honom. Hon smällde igen boken och la ner den igen. Hon älskade verkligen att sova med honom men om han så gärna försvarade Elizabeth så tänkte hon inte göra det lätt för honom. ”Min oskuld fär inte ifrågasättas, Henri. Det hade förstört mitt liv, du klarar dig. Ingen får se dig komma in eller lämna min kammare.” Sade hon och kollade på honom.

”Sophia, kom igen”, gnällde han missnöjt. Nästan som ett litet barn. Herregud, vad gjorde hon med honom?
”Vill du att jag ska gå ut härifrån och gå in genom den hemliga gången eller?” frågade han med rynkad panna samtidigt som han tittade på henne.

”Ja.” Sade hon bestämt och pekade på dörren. ”Men du lämnar mitt rum innan hovet vaknar.” Sade hon och kollade på honom. Hon spände sina käkar och drog fingrarna genom sitt hår. Hon tänkte verkligen inte ge sig så lätt men hon behövde även vara noggrann med att inte göra det tydligt.

Henri suckade ljudligt. Ljudligare än nödvändigt, men han var inställd på att visa Sophia hur missnöjd han var. Inte för att hon verkade bry sig. Var hon fortfarande upprörd över det han sagt om henne och Elizabeth? Fyfan, ibland (läs: ofta) fattade han inte hur hon tänkte. Överhuvudtaget.
”Om du säger det så”, sa han och reste sig från sängen innan han lämnade kammaren. Ägnade inte vakten utanför dörren en blick, utan vandrade högst irriterat ut ur slottet. När han gick förbi sin fars kammare (hans far hade både en egen kammare och en han delade med sin fru. Alla visste vad han höll på med i den egna kammaren) så stod dörren på glänt. Men det var tyst där inne, tack och lov, så Henri blev tvungen att kika in.
Kungens kammare var kanske den vackraste kammaren i hovet. Med det sagt var den också en av de minsta, av någon anledning. En stor säng var inträngd med en eldstad och ett överdådigt skrivbord.
Och det låg något framme på skrivbordet.
’För att minska Ers höghets besvär med oönskade graviditeter.’, stod det på en bit pergament. Henri spydde lite i munnen. (Mycket.) Och bredvid pergamentbiten låg någon sorts skinn. Henri hade hört om sådana medel förut, men han visste att det inte var tillåtet. Ändå tog han (det oanvända) skinnet och la ner det i byxlinningen innan han lämnade faderns kammare och slottet.

Han letade upp ingången till gången till Sophias kammare och tog sig snabbt och smidigt genom den. Snabbt kom han fram och sköt undan tavlan för att komma in i rummet.
”Så”, sa han och gjorde en stor gest med händerna.