Not what I wanted [PRS]

I Joshuas öron och ögon kanske det verkade konstigt att ingen lyckats komma på en lösning på problemet ännu, men de hade ju försökt med en massa olika lösningar. Vännerna hade satt vantar på honom, tandskydd och en massa annat kreativt. Gång på gång hade det däremot slutat med att Zihao lyckades slingra sig runt lösningen, vara för att fortsätta med det där evinnerliga gnagandet. En annan hade kunnat få för sig att det var hans livs mål att bita sönder sina egna händer, trots att det var långt ifrån sanningen.
”Du säger det alltså?” Muttrade sjuttonåringen, som i slutändan inte kunde undgå att rysa till. ”Äsch, det måste ju finnas någon sorts lösning på problemet, det gäller vara att finna det korrekta svaret”, fortsatte han tyst och gäspade stort. Den här gången hade han inte lyckats hålla den inom sig. Natten innan hade varit absolut, totalt jävla vedervärdig. Han hade vaknat typ tusen gånger, vridit och vänt på sig timme efter timme. Det var lite underligt, med tanke på att han oftast sov väldigt bra om nätterna, men men. Ibland var det väl helt enkelt så.

Hade han sagt någonting dumt nu? Ha! Det skulle inte förvånat honom det minsta. Zihao var en riktig mästare när det kom till att göra bort sig och säga en massa dumma grejer utan att själv inse det. Nu hade han ju dock uppfattat att någonting av det han sagt varit väldigt klumpigt.
”Nej, det var inte så jag menade!” Utbrast han lätt panikartat, när han slutligen insett hur dumt allting måste ha låtit. ”Det är inte som om jag vill vara vän med dig bara för att du hjälpte mig nu”, skyndade han sig att förklara, med stora, blanka ögon. Kvickt greppade han tag om den andres händer, återigen utan att tänka sig för, och spände blicken i honom. Något så dumt fick gryffindoraren inte gå runt och tro, för det var väldigt långt ifrån sanningen. Nej, nej, nej. Så jävla korkat formulerat.
”Joshua, du är typ...alltså, du vet..fin? Klart jag aldrig skulle känna att vår vänskap var en formalitet!” Lät det där ens bättre? Eller gjorde det bara hela situationen mer förvirrad?

Hade inte Zihao precis sagt att de inte provat saker och ting? Strunt samma, Joshua orkar inte påpeka det. Han har redan konstaterat för sig själv om tandskydden, plast brukar det alltid gå hål i, och med sjuttonåringens tänder.. ja, det går bara ännu snabbare.
”Mm, jag har några idéer,” svarar han med ett svagt leende innan han ställer sig upp från soffan och ställer upp de två muggarna tillbaka på brickan. Inget mer te, dags för lite välförtjänt sömn. Han kommer nog inte kunna somna innan han hittat något sätt att hjälpa Zihao på. Det är så han fungerar. Om något kommer in i skallen på honom och inte tycks vilja försvinna, ja då kan han inte sluta tänka på det. ”Jag ska bara plocka undan, gå upp och lägg dig så länge om du vill.. vi kan fixa lite mer is också, ifall du skulle behöva under natten.”

Det var väl ändå Joshuas egna fel att det inträffade? Det var han som sa att lovorden om vänskapen skulle räcka långt… hur som helst hoppas han verkligen att Zihao inte tog det på fel sätt. Som Joshua själv hade gjort. Naej, det verkar inte riktigt som att han är särskilt bra på att socialisera sig för närvarande. Det går i vågor.
”Det var bara jag som missförstod,” sextonåringen försöker att lugna ner slytherineleven, som verkar ha blivit alldeles panikslagen. Det värmer hjärtat. Inte att han fick den andre att må dåligt, inte en chans, men faktumet att han blev lite orolig.. ville försäkra Joshua att det inte varit så han menat, så angelägen att han inte skulle ta det på fel sätt. Kanske det är något alldeles konstigt att bli rörd över, men det är inte många som reagerar så runt omkring honom. Hans vänner och Samuel förvisso, men bortsett från dem.. nej. Dock var det ett litet ord som hjärnan hakade upp sig på, och fick kinderna att bli lite rosiga. Detta gömmer han lägligt nog med Cissis tjocka päls. ”Fin?”

Om Joshua hade en idé angående vad som kunde tänkas hjälpa, så var ju det minst sagt perfekt. De hade ju aldrig försökt sig på några långvariga lösningar precis och gett upp snabbt, låtit det falla i glömska och sådär.
”Du måste inte tänka på det där vet du..eller det kan i alla fall vänta tills morgondagen, klarar mig definitivt tills dess”, försäkrade Zihao och rätade lite på ryggen. Var det verkligen rätt att gå upp innan den yngre? Nej, det var det verkligen inte. Och vart låg ens den andres rum, för sjuttonåringen hade inte den blekaste aning. Han hade aldrig varit i familjen Lewis hus innan och allting var nytt vatten för honom, okänt territorium. Allt det där skulle väl ändras nu när deras föräldrar gått och fallit för varandra, men det kunde dröja innan det gav någon effekt.
”Fast jag kan inte gå och lägga mig innan du gör det. För det första är det oartigt och för det andra var jag inte vart ditt rum är..det känns bara konstigt om jag måste lukta mig till det”, sade han och sneglade ner mot sina händer, som han hastigt drog undan. Åh, varför höll han på sådär? Det hade redan hänt en gång och behövde inte ske igen.

I Zihaos ögon hade det inte varit speciellt konstigt att Joshua missförstått det hela. Han var ingen mästare när det kom till att formulera sig och insåg detta mer än väl. Ibland.
”Sluta vara artig, jag vet redan att jag är förfärligt klumpig med ord och ordval”, muttrade den äldre och sjönk ihop en aning med axlarna. ”Bodde i Kina under mina yngsta år och språket hänger liksom kvar, tror aldrig att jag kommer bli någon mästare på engelska precis.” Viljestyrkan fanns tyvärr inte där. Mandarin fungerade bra i hemmet och han skulle ändå aldrig lyckas få ett jobb, så vad spelade det för roll? Det viktigaste var väl ändå att han var hyfsad och förstod allting, eller hur?
”Du vet..” började slytherinaren trevande och försökte dölja sina egna kinder, som blossade upp. ”Fin, helt enkelt”, fortsatte han tyst och ville med ens sjunka ner genom golvet. F.A.N.

Joshua ruskar bestämt på huvudet. Nu är det kanske så att hjärnan och hjärtat känner ett stort måste, måste hjälpa, måste få det klart just där och då. Men faktum är att han verkligen vill hjälpa, han vill inte att Zihaos händer ska lida en endaste natt till. Nope. Nu kommer han nog inte hitta något perfekt sätt på en millisekund, antagligen inte på hela dygnet med tanke på slytherinelevens vassa tänder.
”Jag vill tänka på det,” försäkrar han och bär upp den lilla brickan med kopparna tillsammans med t-shirten fylld med is. Han börjar själv bli rätt sömnig, så kanske han kan hitta någon mer simpel lösning, och sedan någon mer långvarig under morgondagen. Om ens det
”Det är verkligen inte oartigt Zihao. Och rummet ligger åt höger efter trappan.” Kanske det hade varit oartigt om de inte känt varandra ett endaste dugg, men nu gör de ju det. Febern som den äldre har gör dessutom det svårare att hålla sig vaken, så det är fullständigt förståeligt, åtminstone i Joshuas ögon, att han vill gå och lägga sig.

”Du sa nyss att det skulle vara oartigt att gå och lägga dig. Om du nu inte vill att jag ska bete mig så artigt, så behöver du inte göra det heller.” Nej, rättvist ska vara rättvist. Ögonen blir lite större.. Zihao har aldrig pratat om sin barndom med honom innan, vilket är förståeligt. De har inte direkt haft någon nära relation.. precis som Joshua inte berättat något om sin. Hemlighetsstämplat. ”Man behöver inte vara någon mästare på engelska, jag borde inte ha missförstått det där." Nej, i hans ögon var det ingenting fel med den andres uttal, det var bara hans dumma hjärna som missförstått saker och ting. Inget annat. Det positiva med Storbritanniens tidigare kolonier är väl att landet blivit rätt öppet för folk med olika ursprungsspråk.”Jag bodde i Japan tills jag blev sju, skulle fylla åtta ungefär.. så vi har det gemensamt.”
Herrejösses, Zihaos förklaring får bara kinderna att bli ännu mer blodröda. Dumma kinder.
”Åh.. tack, du är fin du också.” Rösten fastnar i halsen på honom, tvingar honom att harkla sig innan han beger sig ut ur vardagsrummet för att plocka undan allt.

Okej då, det kanske inte var mer än rätt att vara lite oartig med tanke på allting. Febern, orden han precis sagt till den andre..äsch, han lät verkligen som en total hycklare hälften av tiden.
”Om du nu vill tänka på det är det inte precis dom om jag kan hindra dig”, mumlade Zihao och slog sig själv löst över kinderna, samtidigt som han kom upp på ostadiga fötter. Några gånger vinglade han allt till, men efter några sekunder kändes det helt okej att börja försöka röra på sig. Han tog ett försiktigt steg ur den lilla baljan och ner på handduken under, där han torkade av fötterna så gott det gick. Den dåliga balansen gjorde ingenting lättare, även om han lyckades få dem relativt torra i slutändan.
”Rummet åt höger efter trappan”, upprepade han långsamt, som om han försökte printa in den informationen i hjärnan på sig själv. Det hade inte förvånat honom om han lyckats glömma de simpla orden tills dess att han nått slutet på trappan. Svettandet må ha minskat en gnutta, men febern kvarstod och hjärnan var ytterst mosig. Kom igen nu, det här klarar du! Bara gå upp för trappan och fortsätt sedan åt höger så kommer du rätt. Hur svårt kan det vara egentligen?

Lätt svajande stapplade han fram mot brasan, där han ännu osmidigare fiskade upp Haru i famnen. Hon hade förhoppningsvis ingenting emot det.
”Japan? Det låter som om du bott i England hela livet..din engelska är typ perfekt”, sade sjuttonåringen, som lyckats gömma ansiktet i den lilla hundens päls. Där doldes de rödaktiga kinderna, vilket var perfekt. Zihao undrade om Joshua saknade hemlandet på samma sätt som han själv gjorde. Ytterligare någonting gemensamt hur som haver, huh? Olika hemland och en hel hög med inre demoner.
”Jag är inte fin”, protesterade den äldre med ett litet skratt och ruskade på huvudet. Stegen hade börjat föra honom mot trappan och han stannade gill vid det nedersta steget. ”Men tack”, fortsatte han och log ett genuint, gulligt litet leende. Det där värmde nog en aning för mycket. Nu var det inte bara kinderna som var varma helt plötsligt. Typiskt.

Engelskan, perfekt? Det är många som blivit förvånade över att Joshua och Samuel spenderade sina tidiga dagar i Japan just pågrund av den felfria Engelskan. Däremot finns det rätt förståeliga förklaringar på det. Fadern brukade prata engelska med dem redan som små barn, då han själv inte kunnat Japanska. Så de växte helt enkelt upp med två väldigt olika språk, det är föräldrarnas förtjänst. Dock var den inte fläckfri när de kom till England vid sjuårsåldern, nej, studierna blev strängare och hårdare. Föräldrarna ville att de skulle klara sig bra i skolan och känna att de verkligen kan konversera med andra barn, inte bli utstötta pågrund av den språkliga barriären. För Joshua hade det nog inte gjort någon större skillnad egentligen, men han är glad att ha olika språk med riklig ordförråd.
”Det är mina föräldrars förtjänst,” erkänner han med ett svagt litet leende innan han viker ihop den lilla handduken efter Zihao torkat av sig fötterna. ”Tro mig, du är jättefin.” Det är så konstigt att Zihao inte ser det själv. Men han kan inte direkt klaga, många påpekar hans fina, söta utseende medan allt han ser i spegeln äcklar honom själv fullständigt. Riktigt äcklig är han.

I badrummet häller han ner det svala vattnet och stoppar ner handduken i tvättmaskinen, för att sedan borsta tänderna. Det har inte riktigt fastnat för honom än, att han haft en sådan långvarig konversation med slytherineleven som inte varit snäll mot honom en endaste gång innan. Kanske det är naivt. Joshua tror verkligen på andra chanser, att folk verkligen kan förändrats och att ingen ska dömas på första ögonkast. Men vad fick Zihao att ändra sig helt plötsligt efter fem år? Nu i ensamheten börjar de här tankarna tränga ihop sig, knuffa på varandra för att få plats. Det är inte lätt. Samuel har konstaterat hur naiv han är förut, när det kommit till hans ex. Kanske det bara är en till sån gång, även om han verkligen inte vill tro på det.. Sextonåringen sluter de dunkande ögonlocken, axlarna sjunker ihop och tinningarna börjar dundra. Det gör honom även besviken på sig själv, tänk om Zihao verkligen är genuin och så går han runt och tvivlar på honom.. det har han ingen rätt att göra. Eller jo, egentligen har han det. Tänk om den ett år äldre kommer använda allt som sagts under kvällens gång emot honom i skolan? Sprida rykten om honom, förvärra den lilla sociala kontakten Joshua väl har? Det är inte helt omöjligt. Den taniga kroppen faller ner på det stängda toalettlocket och gömmer ansiktet i händerna. Det spelar ingen roll hur det än ligger till. Om Zihao är genuin kommer han känna sig vidrig som inte litar på det till hundra procent, om han ljuger och kommer bete sig på samma sätt mot Joshua när skolan startar.. ja, då kommer han känna sig så naiv. Så använd på något sätt. Överanalyserande? Kanske.. men efter alla dessa år har han all rätt att vara det.

Det enda sjuttonåringens egna föräldrar hjälp honom med var pengar och boende. Fadern hade varit väldigt upptagen under sina söners uppväxt och modern hade inte haft något större intresse för dem. Tidigt hade familjen anlitat flera personer som hjälpte till i huset. De hade städat, lagat mat och framför allt tagit hand om barnen. När Mr Huaze sedan kommit hem på kvällarna hade de visserligen fått lite riktig familjetid, men det var så otroligt lite på det stora hela.
Zihao sneglade nerför trappan när han nådde toppen, bara för att se Joshua smyga förbi med baljan. Den skulle bog tömmas på vatten, nu när den lilla sjuklingen begett sig uppåt. Han vände sig så sakteliga mot höger riktning och tog några steg framåt. Regnet smattrade fortfarande mot fönstren och längst bort i den lilla korridoren gick det tydligt att se hur kraftigt skyfallet verkligen var. Träden vred och vände på sig i den kraftiga vinden och åskan mullrade någonstans långt borta över sjön. När man befann sig inomhus spelade det dock ingen roll och helt ärligt var det ganska mysigt med lite regn och rusk. Snart skulle det ändå bli vinter, vilket betydde ett flertal snöstormar istället för ösregn. Kanske svartsjön skulle frysa så att eleverna kunde åka skridskor? Det hade ju varit trevligt, precis som det var härligt att skutta ner till Hogsmeade och dricka en kopp med varmt, rykande te. Ethan tvingade alltid med dem, varesig vädret var fint eller inte. Tre kvastar var verkligen det mysigaste stället på hela jordklotet, förutom Hagrids stuga. Dit smög de också ibland, speciellt på kvällarna.

Rummet på höger sida om trappan, dörren som var närmast slytherinaren, tillhörde alltså Joshua. Den var stängd, men efter att ha samlat sig själv ett slag sköt Zihao upp den. Stort var det inte. Däremot var det väldigt mysigt, precis som resten av familjen Lewis hus. Till skillnad från familjen Huazes fastighet var byggnaden de befann sig i nu ett riktigt hem. Ett ställe där man kunde skapa en massa mysiga minnen och växa upp i lugn och frid.
Sjuttonåringen lät de mörka ögonen falla mot madrassen som låg placerad på golvet, vid sidan av den yngres säng. Det var redan bäddat och klart. Han sneglade därefter ner mot Haru, som sussade sött i famnen på honom. Jösses vad söt hon var. Tänk vad trevligt det hade varit om han själv kunnat vara sådär söt och gullig. Men nej minsann, så låg verkligheten inte till, sorgligt nog. Nu kunde han väl vara hyfsat söt om han ville, även om de flesta aldrig skulle komma över de vassa tänderna och stora ramen. Fan, inte var det väl ändå hans fel att han var så förbaskat lång?
Försiktigt gled han ner ovanpå madrassen och satte sig i skräddarsits. Äh, sluta tänka så mycket på precis allt och alla. Livet är som fet är och det finns ingenting att göra åt saken. Zihao slöt de tunga ögonlocken och släppte ut en liten suck. Jo, livet var som det var och just nu sög det. Svettandet hjälpte verkligen inte till att få den bilden att ljusna.

Just där och då, när tankarna är alldeles för många för Joshuas egna bästa och huvudvärken blir värre börjar ångern bubbla upp i varje liten del av honom. Det är oklart om han vill dela rum med Zihao fortfarande, men han vet att det inte finns något att göra åt det om han inte vill vara riktigt oartig. Vilket han aldrig vill, egentligen. För även om Joshua är kluven, även om Zihaos ord och förändring kan vara lika mycket bullshit som sant, så kan han inte finna sig att vara elak tillbaka. Tänk om varje ord varit genuint, tänk om han menat varje ord? Han önskar verkligen att han kunnat ha Samuels förmåga att hålla sig uppe och se förbi folks fasader, så att han inte skulle klistra in sig i något som han sedan skulle ångra. Det spelar ingen roll, tvingar han sig att tänka. Det är bara en natt, några ynkliga timmar. Han behöver inte prata mer med Zihao om han inte vill, bara lämna det lilla skyddet till honom innan han kryper ner till sängs. Ja.. det finns inget att oroa sig över, timmarna kommer på som en knäpp med fingrarna, slut på nolltid. Det är svårt att intala sig själv såna saker när hjärnan bakom pannbenet går på fullvarv varje sekund, lämnar honom inte ensam en endaste gång. Det är en sak som Aeron verkligen är duktig på, att få alla små funderingar att fly sin kos så att han kan nästa sig in i sextonåringens fokus. Det är något han behöver. Tankarna på den några månader äldre får honom att längta efter morgondagen ännu mer, och alla trevande tankar att var för sig smyga sig bort. Inte helt, men de är inte lika på längre. Skönt.

Efter att ha satt på sig en hoodie, som når ner till de magra knäna, och borstat tänderna går han in till sitt rum. Nystädat, allt på sin plats. Ingen penna ligger fel.. alla böcker står i bokstavsordning och färgordning. Han måste alltid ta en checkrunda innan han går och lägger sig. Efter Joshua fått koll på allt slår han sig ner på sin säng, kollar igenom mobilen för att svara på några meddelanden. Snapchat, några internetvänner på Instagram. Han må vara riktigt ensam ibland, och konstant retad på Hogwarts, men det finns folk runt omkring som han inte får se på väldigt länge, som bryr sig om honom. Som han har roligt med.
”Här, den kommer nog inte hålla så länge. Men jag kanske kan komma på något nytt imorgon.” Förklarar Joshua med näsan i mobilen, innan han höjer blicken och lägger fram ett litet mer utvecklat tandskydd. Självfallet inte i plast. Det håller alla tänderna i skick, håller käken rätt. Det bästa är väl besvärjelsen som ligger på den. Annars skulle nog inte Zihao sätta den nära munnen. ”Du kommer inte känna av den, Samuel hjälpte mig lägga en besvärjelse på den. Utan den skulle det nog få dina tänder att blöda och inte ge dig någon sömn alls, men nu, nu ska det inte gå att känna av det.”

Ignorerade inte Joshua den äldre till en början? Han hade klivit in i rummet utan att säga någonting, stängt dörren efter sig och slagit sig ner på sängen. Där satt han sedan och stirrade blint på det där mugglarna kallade för mobiltelefon - någonting Zihao aldrig riktigt förstått sig på. Kunde de inte kommunicera på något annat sätt eller? Och kunde det verkligen vara hälsosamt att sitta och glo på en skärm sådär? Nja, han tvivlade starkt på det.
Först när sextonåringen räckte fram tandskyddet till honom, vaknade han upp från sin lilla mini dvala. Varsamt tog han emot det och började vrida och vända på den lilla manicken. Han hade nog aldrig sett något liknande innan och det var ganska intressant, även om han fortfarande ansåg det hela mycket underligt. Prova skulle han göra i vilket fall, det var i alla fall en självklarhet.
”Tack”, mumlade Zihao och vände skyggt upp blicken mot Joshua. Atmosfären var så annorlunda från hur den varit innan, typ mer kall och stel på något vänster. Förut hade han känt sig absolut bekväm i den andres sällskap, men helt ärligt kunde han inte säga att han fångade in samma vibbar för tillfället. Tvärtom. Det kändes lite som om gryffindoraren inte ville ha honom där överhuvudtaget. Ouch, fan vilken käftsmäll. Snabbt som blixten hade den kommit också. Hade han lyckats säga eller göra någonting dumt under tiden han suttit på madrassen? Var det ens fysiskt möjligt?
”Du behövde verkligen inte gå igenom så mycket trubbel för mig”, fortsatte han tillslut och rynkade på de mörka ögonbrynen. De hade redan gått igenom den där konversationen, men äsch då. Det kändes absolut nödvändigt att ha den igen, bara för säkerhetsskull.

Medan Zihao väntade på svar, kröp han ner under täcket som låg utsträckt över madrassen. Haru gäspade stort, med ett litet gnällande på slutändan, innan hon rullade ihop sig intill sjuttonåringens huvud. Mysigt. De mörka ögonen fäste sig på den lilla hunden en kort stund, tills ögonlocken blev så pass tunga att han inte kunde hålla dem öppna. Regnet mot fönstret, doften av den blöta naturen och åskan gjorde det inte lättare att hålla sig vaken.
Det var inte ofta slytherinaren fick chansen att somna på ett så fridfullt ställe. Atmosfären var visserligen lite skum, men annars var allting nästan perfekt. I skolan var det helt okej såklart, medan lägenheten i London inte bringade någon frid whatsoever. Där åkte bilar förbi utanför natt och dag, folk sprang omkring och sirener kunde höras genom natten. Här existerade inget av det där.
Skulle de flytta till familjen Lewis hus efter att deras respektive föräldrar gifte sig? Skulle de ens göra det? Någonting måste de ju ha i åtanke, annars hade de inte introducerat sönerna för varandra. Eller? Relationer mellan vuxna människor var verkligen komplicerade. Inte ens om hjärnan gick på högkapacitet skulle han kunna komma underfund med det där. Äh, bäst att inte ens fundera över det.

Var Joshua elak nu? Jo.. han själv skulle bli lite förvånad av förändringen på bemötandet, känna sig illa till mods. Han vill verkligen inte att Zihao ska känna det, att han ska känna obehag eller att han ska tro att hans närvarande inte är uppskattat. Dock har de där tankarna från tidigare under kvällen kommit och stökat till det hos lilla Joshua, att hålla fokus är praktiskt taget omöjligt. Antingen är han en riktig idiot, en douchebag som beter sig som skit mot sjuttonåringen, eller så är han en naiv liten småpojk som aldrig lär sig någon läxa. Det är jobbigt att inte kunna lita på någon, det får liksom några alternativa kandidater som kanske skulle ha kunnat vara riktigt bra vänner att vända sig om och lämna honom. Folk förändras, och folk förtjänar en andra chans.. Men gryffindoreleven orkar verkligen inte bli nerslagen igen, få en stor fet käftsmäll av Zihao som kan skratta honom i ansiktet. Den Zihao han trott känna tidigare skulle bli riktigt stolt, reta Joshua för att han så lätt och naivt trott på honom, varit så förbaskat desperat. Men är det den Zihao som ligger på madrassen under? Allt är så förbaskat oklart.
”Jag vet, men ville verkligen att du skulle ha något skydd under natten..” Försäkrar han, än en gång. Det verkar som att den konversationen inte kommer ta slut på ett bra tag. Men han klagar inte, Joshua skulle nog ha betett sig likadant. ”Samuel hjälpte mig lite, men fick lura honom till det.”

Det verkar som att slytherineleven varit tillräckligt trött för att somna där mitt i samtalet, vilket är förståeligt. Med den höga febern och utmattningen hade det väl ändå varit konstigt annars. Joshua ligger därför i sängen med täcket upp över den rosiga lilla näsan medan de mörka ögonen stirrar upp i taket. Cissi och Jellybean finner plats bredvid sextonåringen, dränker honom i blöt päls efter sitt strosande i natten. Doften är inte den bästa heller, men Joshua gräver ändå ner sig tätt intill dem och sluter ögonlocken. Lucy har lagt sig tätt intill Haru, hon var den enda som fick plats i den madrassen utan att bli sparkad av den lilla vovven.