Winter is coming

Likt en manisk galning? Aidan verkar ha fått det lite om bakfoten. Självklart kommer Earendil att tänka tillbaka på deras minnen tillsammans, alla skratt, delade ord och besvarande hemligheter, men det är inte allt han kommer att göra. Han kommer sakna dem, antagligen minst lika mycket som Aidan själv. Både Aidan och hans föräldrar, och alvens egna syskon.
"De kommer inte falla i glömska Aidan, sluta." Nej, den andre har missförstått det. Med all rätt, såklart. Det är väl bara förståeligt att han tänker i de banorna efter all tid de varit ifrån varandra. Earendil försöker att analysera scenariot, situationen de är i, men av någon anledning vill varken ögonen eller öronen sammarbeta. Varför har det blivit så mycket svårare att uppskatta det tjugotvååringen tänker? Jo, Earendil är nyfiken. En av hans negativa egenskaper, nyfikenheten som kan slingra upp och gripa tag om de nätta axlarna utan att han märker av det. Jobbigt. "Jag vet att jag inte kontaktade dig, men jag glömde aldrig bort dig.. långt ifrån, och det kommer jag inte göra nu heller." Det är osäkert om orden ens gör det lite bättre för Aidan, men förhoppningsvis litar han på honom tillräckligt mycket. Det är ju sant, han kommer aldrig att kunna glömma bort Aidan, eller hans familj. "Sen behöver det inte bli som förut.. jag kommer ju åka hit igen, och då kan jag se till att träffa dig?"

"Men tänk om jag säger något jättekonstigt då? Skulle du bara ignorera det, eller skulle det spela roll vad det var jag sa?" frågar Earendil tillbaka med ett flitigt, nöjt leende. Faktumet att den yngre försöker gömma sig bakom täcket är faktiskt rätt så bedårande, gulligt. Nu förstår inte alven varför, men han bestämmer sig för att inte fråga. Aidan verkar tillräckligt generad. "Kött och potatissoppa, kanske? Du får välja, om du vill ha." Försiktigt stryker han bort några av de mörka lockarna från Aidans panna, bara för att börja pilla med hans fingrar, precis som han varit beroende att göra som yngre. "Vill du ha massage?"

”Jovisst, men hur ofta kommer det att bli? Typ vart femte år eller något sånt?” Påpekade Aidan och fnös, där han låg med halva ansiktet under täcket och blängde mot Earendil. Nej, han kunde inte klandra den andre för att han valt att åka bort, men han kunde fortfarande vara bitter. I alla fall nu när hjärnan fortfarande var mosig och seg efter nattens gång, då kunde ingen säga någonting om alla konstigheter som rymde den yngre.
Tjugotvååringen sänkte blicken som mjuknat och blinkade långsamt några gånger. Han hade svårt att föreställa sig det där giftermålet, minst sagt. På något sätt kändes det bara underligt att alven skulle bli bortgift med en kvinns från Lannister släktet. Jodå, han förstod varför det behövde ske, men han kunde inte föreställa sig det hela. Så vad skulle det egentligen säga då? Att Earendil var lika förbaskat homosexuell som lilla Aidan själv? Alltså dröm vidare lilla gubben, det kommer aldrig att hända så få inte för dig något dumt nu. En liten grimas letade sig fram över de annars mjuka dragen och den unga mannen var tvungen att bita sig själv riktigt hårtork i tungan. Fy skäms på dig!

”Alltså jag tror nog att jag klarar mig utan mat för tillfället”, erkände han och ryckte försiktigt på axlarna, trots att de ömmade något alldeles förfärligt. Hela Aidan var faktiskt mörbultad dessvärre, även pm det inte fanns några direkta sår över den muskulösa kroppen. Men det betydde ju inte att musklerna ömmade och benen knakade mer än vanligt. Det kändes lite som om han skulle gå av på mitten om han började röra sig mer än nödvändigt, så kanske den där massagen inte var någon bra idé? Men så kom ju den där lilla rösten och spökade. Den var väldigt angelägen om att tjugotvååringen skulle nicka lydigt och låta Earendil röra honom längsmed resten av kroppen. Alltså inte bara håret och fingrarna, utan typ det där som den yngre egentligen var efter. Jösses, pervers much? Bara en liten gnutta, men han skyllde det på den mosiga hjärnan.
”Hm, visst”, mumlade han därför och fäste ögonen på den äldre. ”Så länge du inte är alldeles för hårdhänt, det känns liksom som om jag kommer att krossas vilken sekund som helst”, förklarade han sedan och började ännu en gång med gnagandet i underläppen. Varför blev han ens exhalterad över något såhär simpelt? Det var ju bara löjligt.

Tänk om Earendil bara haft egenskapen att se framtiden, ja då skulle det vara lättare att försäkra Aidan något annat. Hur ska han veta när han kommer ha tiden, och tillåtelsen att komma till sitt hemland? Det är praktiskt taget omöjligt i dessa fall, men fem år borde det väl ändå inte vara, eller? Och om han nu kunnat se in i framtiden, ja då skulle de inte behöva ha den här diskussionen något mer. Då skulle Earendils val vara självklart, antingen nej till giftemål om det inte finns någonting att motstrida, eller ja om ett krig kommer att inträffa. Då skulle nog Aidan acceptera hans val, oberoende om de själva vill att den fullvuxna alven ska vara kvar där i Rivendell.
"Det vet du ju inte." suckar han aningen besviket. Inte pågrund av Aidan, nej långt ifrån honom. Utan faktumet att Fearenduils timing på sina beslut är absolut förskräckliga. Förskräckliga för Earendil iallafall, den äldre alven har säkert sina anledningar. En liten del av hans hjärna börjar konstigt nog att knåda idéerna och tankarna om varför scenariot gör Aidan så besviken, liksom sur. Ja, de är barndomsvänner, men de har nyss fått tillbaka kontakten. Visserligen vill inte den fullvuxna alven lämna tjugotvååringens sida någon mer gång, men ändå.. han har ett öppet sinne, vilket Aidan i detta fall inte riktigt verkar ha.

Jo, kanske det hade varit dumt att fråga den andre om han velat ha mat.. efter allt som har hänt under natten, och med den höga febern, är nog inte hunger något som kommer regelbundet.
"Okej, men du måste äta lite senare. Jag kommer tvinga dig till det om du inte gör det själv." påpekar Earendil med ett svagt, lite roande leende. Det viktigaste är att Aidan mår bra, och att han inte känner sig alldeles bekymrad under stunder som dessa. Killen må ligga inlindad likt en burrito, men alven kan fortfarande se den bleka huden och halvt döda ögonen. Tankarna glider tillbaka till samtalet om massagen. Såklart ska han inte göra för hårt, men hela Aidans kropp måste vara förskräckligt ont. Massage kan vara en bra lösning på det, i vissa fall.
"Du får säga till om det blir för hårt, okej?" frågar han och höjer lite på ögonbrynen, letar efter den andres godkännande innan han rätar på ryggen. Händerna hjälper den andre att försiktigt vända lite på kroppen, innan de försiktigt och noggrant börjar massera den strama ryggen.

Till en början låg Aidan mest bara där och tillät Earendil stryka med händerna över ryggen på honom. Han stirrade blankt framför sig och gömde då och då ansiktet i kudden när smärtan tilltog i styrka. Men sedan drog den sig genast tillbaka igen och kroppen slappnade av som på beställning. Ryggen knakade när alven knådade över vissna specifika punkter, men det var faktiskt inte alltför illa, utan snarare skönt.
”Du tror att du kan tvinga mig, men det är inte riktigt så lätt som du tror att det är”, påpekade tjugotvååringen och lipade bak mot Earendil, med ett litet växande flin på läpparna. ”När magen har tvistats och tagit så pass mycket stryk som min har är aptiten inte riktigt på topp”, fortsatte han hastigt i ett försök att förklara och snurrade plötsligt runt, bara för stt gripa tag om den äldres händer. Tummarna strök försiktigt över den felfria huden och ögonen var fästa i den andres klarblå. De där ögonen var verkligen fantastiska, ännu mer såhär på nära håll. Färgen påminde honom om den klarblåa himlen och deras runda form passade så bra ihop med resten av personen de tillhörde.

Utan att tänka sig för, gled en av hans egna händer upp mot de puffiga kinderna. Vad höll han på med? Fan, fan, fan. Det här var verkligen inte bra, speciellt inte då han inte verkade kunna sluta. Nu var det väl helt enkelt bara att hänga med i svängarna, hur sorgligt det än må ha låtit.
”F-förlåt”, mumlade Aidan förskräckt och drog sig hastigt tillbaka, när musklerna äntligen ville lyda honom. ”Jag vet inte vad jag håller på med..antar att jag kanske är lite värre däran än vad vi först trodde?” Mumlade han sedan och skrattade nervöst, samtidigt som han pillade med träningen som var placerad över en av fingrarna. Helvete, han hade redan råkat ställa till det, göra någonting som var totalt förbjudet. Earendil skulle bli bortgift inom en snar framtid, han var av kunglig härkomst och av samma kön för den sakens skull. Det var verkligen inte okej på någon nivå, och vem fan blir plötsligt attraherad av sin barndomsvän?
Rodnaden hade blivit värre än någonsin och de mörka ögonen flackade omkring likt förvirrade fladdermöss. Nej, nu gick det verkligen inte att se in i de där blåa ögonen inte.

Det verkar som att massagen, som Earendil är noga med att göra försiktig och lätt, fortfarande gör ont för Aidan. Ansiktet som gömmer sig mot kuddarna tyder iallafall på det, men det fullvuxna alven fortsätter oavsett. Det kan göra ont i början, kanske det inte känns riktigt värt det, men sen släpper det. Alla ben, muskler som behöver lite hjälp med att töjas ut. Earendil har lärt sig att massera av sin mor, hon var riktigt klyftig på det och lärde ut det till både honom och Ilbryn. De var de enda av syskonen som var intresserade nämligen.
"Det förstår jag," påbörjar han tyst med ögonen fästa på de ömma punkterna, knutarna han försöker reda ut. Han lägger märke till när extra ömma, sårbara punkter närmar sig och ser till att göra det ännu svagare. Han vill inte att Aidan ska få ont, eller att något ska hamna snett under tiden. Det där med aptit har alltid varit ett problem för Earendil, förvisso av helt olika anledningar, men ändå. Alver i sin helhet äter inte mycket, behöver inte lika mycket mat som människor. Men Earendil är lite annorlunda, han äter knappt någonsin och det tär en hel del på honom, även fast han inte är hungrig eller känner någon aptit. Det är inte någon sjukdom, nej kroppen är frisk, och det mentala fungerar som det ska. Däremot verkar det som att hans kropp stöter bort allt förutom vatten, te och alkohol. Vätska helt enkelt. Så har han alltid fungerat, Aidans dilemma däremot är mer ny än hans. Och mycket mer svårhanterlig. "Men det spelar ingen roll om du inte har någon aptit eller inte, jag tänker mata dig om jag så behöver." Aidan behöver bli lite mer omhändertagen märker han.

Det som händer därnäst kommer mer som en chock för Earendil än Fearenduils samtal om giftemål. Konstigt nog. Inte faktumet att Aidan lägger kinderna över hans kinder, sådan närhet har alven blivit van vid även om det dyker upp vid de mest underliga stunder. Utan faktumet att Aidan ber om ursäkt, och rodnaden som stiger över kinderna.. det hela börjar falla på plats inne i den fullvuxna alvens huvud. Faktumet att han varit så fullständigt korkad gör honom väldigt besviken på sig själv. Hur hade han missat det?
"Är det här en av grejerna jag inte skulle ta på alldeles förstort allvar?" frågar Earendil med ett litet försäkrande leende över de fylliga läpparna. Han vill inte att Aidan ska känna sig besvärad, även om han inte riktigt vet om han har möjlighet att besvara hans känslor. "Det är ingenting att be om ursäkt över, om jag får pilla med dina fingrar får du helt klart röra mina kinder. Rätt ska vara rätt."

Att bli matad av Earendil lät ju däremot inte riktigt som någon dålig idé. Inte alls faktiskt. Aidan gled längre ner under täcket och grymtade någonting som knappt gick att urskilja. Hade alven redan lyckats lista ut varför de rosiga kinderna var ännu rödare än vanligt eller varför han betedde sig så underligt? Inte bara genom att muttra om ofantligt många konstigheter, utan även genom att lägga händerna över den andres kinder. Det var inte normalt, inte normalt för fem jävla öre.
“Mhm, precis”, mumlade den yngre och kurade ihop sig till en liten boll där han låg begravd under täcket. ”Eller alltså du får ta det på precis hur stort allvar du vill, så länge du lovar att inte bli obekväm eller liknande”, förtydligade han och gladde sig enormt över att ansiktet var förtäckt. Hade kinderna någonsin varit så röda som de var i den stunden innan? För det kändes verkligen som om de höll på att brinna upp. Glöden som förut hållit sig i hjärtat och magsäcken verkade ha spritt sig hastigt - till tjugotvååringens stora förskräckelse. Nejmen herrejösses, såhär kunde han ju inte gå omkring och hålla på! Fast nu låg han ju ner, men poängen var ändå densamma.

Tillslut kikade Aidan över kanten på täcket ännu en gång, men mest för att blicka bort mot fönstret på höger sida av rummet. Himlen var alldeles underbart blå och inga moln förhindrade solskenet från att blicka ner mot både berg och dal. Under gårdagen hade han varit förundrad över hur vackert det var uppe vid alvernas arvegods, men han hade det ju faktiskt ganska bra nere i dalen också. Den lilla dalen i fråga var omringad av täta såväl som glesa skogar och det fanns både bäckar och några små sjöar. Landskapet var trevligt att vistas i och ingen i familjen misstyckte. Visst var det lite väl lugnt ibland och det hände sällan någonting särskilt, men det var deras hem. Jaenya brukade hela tiden påpeka hur hemma alltid var bäst, även om man ibland fick för sig någonting annat dumt. Hon visste bättre än allt och alla, åtminstone enligt både sina barn och man.
”Du..om den där ringen fungerar, kan jag inte följa med dig över the narrow sea? Det händer aldrig någonting häromkring och jag vill ut och se mig omkring i världen. Lovar att inte vara till något besvär”, rabblade Aidan plötsligt på, utan att kunna hindra orden från att forsa likt stormande vatten. ”Kan dra direkt när vi har nått fastlandet och ta vara på mig själv, om du inte vill art jag ska stanna såklart.” Åh jösses, billen abrupt och dum fråga. Om hjärnan inte varit så seg och mosig hade han definitivt inte vågat fråga om någonting så extremt. Men nu var det ju redan försent.

Hur ska Earendil kunna lova det? Visserligen har han under sina långa, många år fått några kärleksförklaringar slängda hans väg, men av någon anledning är det annorlunda när det gäller Aidan. Kanske för att de har varit väldigt nära under barndomen. Nu kanske alven bara överanalyserar allt igen, kanske Aidans agerande agerande inte borde ses på det sättet.
"Klart jag inte blir obekväm," påpekar han efter en stunds tystnad och sätter sig ner i sängen bredvid den yngre. Sittandes i skräddarställning börjar han förstrött att pilla med det vackra halsbandet runt sin hals. Hur allvarligt vill Aidan att han ska ta det? Är det för elakt att fråga det? De har precis fått kontakt med varandra igen, så så allvarligt kan det väl ändå inte vara.. eller? Någonting som han vet helt säkert däremot är att han inte vill förlora sin kontakt med Aidan. Inte igen. Det är väl rätt löjligt ändå, att inte kunna sätta ord på de känslor man känner för andra personer, eller hur? Dock känns det bra hos Aidan, tryggt och välkomnande. Icke dömande. Så har det alltid varit. Plus kittlas det i magen på Earendil när de rör vid varandra.. Jaja, han får gå igenom de där tankarna senare, att göra det nu framför tjugotvååringen skulle bara vara oartigt. "Hur stort allvar vill du att jag ska ta det då?"

Nästa fråga får dock ögonen att skjutas upp i pannan på honom, och de redan stora, glittrande ögonen blir nu stora som tefat. Ta med Aidan på sin resa? Hela tanken skriker av Fearenduils misstycke. Men kanske det är en aspekt som får den yngre brodern att vilja göra det än mer.
"Aidan," påbörjar han trevandes och pillar försiktigt med sina strumpor där han sitter i sängen. Kanske det skulle vara nyttigt för den andre att se ny natur, försöka glömma bort lite. Men tänk vilka faror han skulle behöva genomstå. "Jag vet inte om ringen kommer vara klar tills dess." Nej, Earendil kommer behöva åka relativt snart, kanske en vecka, en månad. Att ringen blir klar så snart verkar i princip omöjligt. "Skulle vara roligt att ha med dig däremot."

Med ett grubblande ansiktsuttryck, fortsatte den unga mannen att stirra ut genom fönstret samtidigt som huden i underläppen började brista. Det där var en riktigt dålig vana verkligen, att hela tiden riva och slita i skinnet med både tänderna och naglarna. Visserligen gjorde naglarna för det mesta ingen skada, då han försökte att hålla dem korta och rena. Tänderna fanns ju däremot alltid där och det var jävligt svårt att bli av med vanan nu när den föst sig. Han torkade hastigt bort den tunna strimman med blod som letade sig ner över den undre läppen, innan han sedan vände sig mot Earendil igen. Den här gången orkade han inte riktigt bry sig om att vara diskret och båda ögonen gnistrade. Inte ens rodnaden fick honom att titta bort.
”Du är åtråvärd, Earendil”, sade Aidan och log blekt för sig själv. ”Jag kan inte säga mer än så förutom att jag tycker om dig, men vem gör inte det?” Skrattade han därefter och föll tillbaka mot madrassen med en duns. Dammet riktigt flög från sammanstötningen och vildade ett litet moln ovanför huvudena på dem.

Tankarna föll så småningom tillbaka på ringen cig den långa utfärden som alven skulle tvingas ut på. Utan smycket skulle det inte vara någon idé att följa med och han ville inte riskera någonting. Tjugotvååringen var kanske inte precis smart alla gånger, men han brydde sig om sina medmänniskor och önskade inte att göra ens en myra illa. Det var redan sent för det förvisso, men han skulle i alla fall inte vara dumdristig och råka göra om det hela. Inte om han själv kunde ta sig i kragen och göra det som var bäst för alla, precis som Earendil också gjorde genom att gå med på giftermålet.
”Kommer du ens ha med någon du känner? Det låste ju vara läskigt att vara på resande fot alldeles ensam, omgiven av främlingar..skulle ju kunna spela tjänare om det så behövs”, försökte han trevande och sneglade upp mot den äldre. ”Om ringen blir färdig alltså, för annars är det omöjligt.”

Earendil smakar på ordet, upprepar det några gånger i huvudet. Åtråvärd, nej det har han faktiskt inte blivit beskriven som innan. Hur som helst klargör det hans föraningar, att Aidan tycker om honom. Något snäpp mer än en vänskaplig känsla. Av någon anledning skjuts en glädje genom varje del av hans kropp, får till och med fingertopparna att rycka till av gillande. Varför blev han så glad över det? Earendils ögonbryn rynkar ihop sig och ett fundersamt ansiktsuttryck tar det söta uttryckets plats. Ja, han har saknat Aidan. Ja, han uppskattar deras tid tillsammans. Och ja.. han vill vara nära honom. Men än en gång behöver han gå igenom tankarna ostört, försöka förstå sig på vad det är som händer med både hans huvud, och hans hjärta.
"Förlåt Aidan," viskar han och ser ner på sina små fötter, innan han sjunker ner i madrassen bredvid sin vän. "Jag vet inte vad jag ska säga, förutom att det är ett väldigt dåligt läge med tanke på giftermålet.." han försöker att skratta lite, men satan vad bittert det är.

Kommer han ha med någon han känner? Det är en bra fråga.. Haemir kommer behöva åka tillbaka till Tyrell. Fearenduil är fast i deras rike. Aelene och Ilbryn får definitivt inte åka ut så långt bort.
"Kanske min pappa.." börjar Earendil och grimaserar lite, bara vida tanken får honom att vilja gräva sig ner under täcket. "Mm, väldigt läskigt. Särskilt när det är Lannister familjen." De blåa ögonen bosätter sig på tjugotvååringen och låter försiktigt sin hand stryka sig upp mot hans kind. Väldigt försiktigt, letandes efter tillåtelse. Förhoppningsvis gör han det inte svårare för Aidan. "Det skulle göra resan mycket roligare. Men tror du behöver prata med dina föräldrar om det."

”Så såg inte någonting?” Påpekade Aidan och knäppte till Earendil i pannan, när de nästintill perfekta händerna började stryka över kinderna på honom. ”Jag har sagt det jag vill ha sagt och det räcker för mig”, fortsatte han sanningsenligt, även om det fortfarande fanns en liten del inom honom som ville sätta sig emot orden. Det räckte ju egentligen inte alls för tjugotvååringen, hur mycket han än ville att det skulle stämma. Man kan lura ögonen men hjärtat var i princip omöjligt att ljuga för. Han visste ju nästan vad han kände, och de känslorna hade slagit rot i hjärtat - troligen redan för många, många år sedan.
”Får väl sitta och vara smått avundsjuk på din blivande fru?” Föreslog han efter att tystnaden lagt sig och frustade till. ”Kan sitta uppe i något träd med en kikare.” Fast nej, det där var ju typ samma sak som att förfölja den äldre och sådant var bara obehagligt. De hade klarat sig utan varandra i flera år, så visst skulle det gå att upprepa det hela? Kanske? Nej? Ja? Helvete.

Aidan betraktade alven med samma stora tefats ögon som innan, med tungan strykandes över läpparna.
”Lannister släktet är väl typ allt annat än godsinta? De vill väl egentligen bara sitta med sina arslen däruppe på tronen och tro att de är smartast och bäst?” Undrade han trevande. ”Kanske inte alla, men det är den generella uppfattningen jag skaffat mig, även om jag inte vet någonting om det där egentligen”, fortsatte han och ryckte på axlarna.
Blicken sänktes därefter och de mörka ögonen stirrade ner i täcket. Skulle Earendils far med på resan? Det var ju allt annat än en bra nyhet för lilla Aidan som var helt skräckslagen när det kom till luften. De hade ju knappt träffats, men han verkade så bestämd och strikt att det var tillräckligt för att hålla tjugotvååringen på ett långt avstånd. Alltså på ett väldigt långt avstånd då, eftersom Aidan bra gärna ville lägga benen på ryggen och fly om mannen hade vägarna förbi värdshuset. Då passade det sig bäst att hålla till ute med boksapen och låtsas vara en bökande gris.