[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

”Men..men tänk om h-han..tillbaka”, mumlade Natsume och började ännu en gång stirra på den stängda ytterdörren. ”J-jag vill inte att han s-ska..dig illa”, fortsatte han tyst och vacklade till, när han rätade på sig. Två ben var svärta att gå på, fyra var betydligt lättare och behändigare. Men två ben kunde även leda till nya möjligheter och bra saker - Hideo till exempel. Nittonåringen tyckte ju redan väldigt mycket om den andre, trots att han mycket väl visste att han borde hålla sig borta från sånt. De tillhörde inte samma värld i grund och botten.
”Inte sova mer, nej. Jag vill inte”, muttrade Natsume när de slutligen stod framför de två madrasserna. Brasan inne i eldstaden verkade nästan ha brunnit ut och kylan började sakta men säkert krypa sig på. Det var väl däremot Kotaros fel.

Ja, vad skulle hända om han kom tillbaka? Skulle Hideo bli än mer misshandlad, skulle Natsume råka illa ut? Med största sannolikhet ja.
"Okej, man vi kan vila lite?" Frågar han och slänger in lite ved i brasan, får elden att bli lite större igen. De vill ju inte frysa ihjäl. Med den andres händer i sina slår han ner sig på madrassen, och kryper ner under täcket. "Jag tror han är för stolt för att vilja komma tillbaka hit.. Kanske han kommer och hämtar sina saker när jag är på skolan." Försiktigt drar han lite i Natsumes hand, han vill bli kramar, även om det känns lite fel. "Snälla?"

Okej, så Hideo gick alltså fortfarande i skolan. Det betydde väl ändå att han inte kunde vara speciellt gammal? Att de två ungdomarna var i ungefär samma ålder? Äh, det spelade ingen roll i slutändan, eftersom ingenting skulle hända mellan dem. Natsume levde i sin lilla värld, precis som den andre levde i sin respektive egen.
”Du går i skolan? När?” Frågade nittonåringen och satte sig bredvid Hideo. Tvekande lindade han armarna runt människan och vilade pannan mot de korpsvarta lockarna. Påtal om det där med hår, så behövde han nog klippa sitt en aning och kanske även få kidnapparen att hjälpa honom med pälsen. Kidnapparen, jösses. Hur länge skulle den andre tvingas ha den benämningen?

Skola och skola, nu kanske den andre tror att han går på gymnasiet, det är ju långt ifrån sant.
"Jag går på universitet, pluggar till läkare." Förklarar Hideo med ett leende och lutar huvudet mot ena kudden medan Eiji skuttar upp framför dem, hon vill ju också vara med och gosa. Han har ju gått på universitetet i tre år nu, bara två år kvar tills hans studier är klara nu. Det var sina fördelar att hoppa över flera år. "Imorgon har jag bara en lektion, men kanske kan sjukanmäla mig.. Du behöver ju vård."

”Inte, jag behöver inte”, försäkrade Natsume och skakade på huvudet. Nej, han hade klarat sig själv i över tre år vid det laget, så han kunde defintivt klara några timmar själv. Värre än så var det inte. Han ville förstås inte vara ensam i huset, men det var inte någon fråga om liv eller död. Och så ville han ju inte göra livet ännu mer surt för stackars Hideo.
”Du ska gå till skolan”, konstaterade han bestämt och lossade på greppet, hasade sig undan några decimeter. Med vissa svårigheter kom han därefter upp på fötter och vinglade bort mot hallen. Äsch då, vad höll han på med nu? Bra fråga. Väldigt bra fråga.

"Natsume?" Utropar Hideo aningen förvirrat, vad hände nu? Den andre hade släppt honom och rest sig, ska han ut? Dock ser han inte lika klart nu längre, blåtiran har gjort det väldigt svårt för honom. Plus att han inte har glasögonen på sig.. "vart ska du?" Han ställer sig trött upp på fötter, vinglar till innan han börjar följa efter honom. Han griper tag i hans hand och ser upp mot de mörka, välkomnande ögonen.

Äsch, förstod inte Hideo också att Natsume inte borde stannar kvar i huset någon längre tid. Han hade redan lyckats ställa till allting något alldeles förfärligt och behövde inte göra det där ännu värre än vad det redan var. Det var helt enkelt bäst att gå innan ytterligare någonting gick åt helvete.
”Jag kan inte stanna. Du vet det, jag vet det..så jag..jag går”, förklarade nittonåringen och försökte skaka av sig den andres hand. ”Släpp innan jag biter dig”, fortsatte han med en lätt darrning på rösten och vek undan med blicken. ”Snälla.”

I grund och botten är Hideo självisk, självisk som inte vill bli lämnad ensam, självisk som vill att Natsume ska stanna kvar hos honom. Ja, det var väl huvudanledningen. Visserligen vill hans e till så att den slitna armen blir bättre, men tanken av att bli lämnad ensam gör honom mycket räddare. Vad händer om Kotaro kommer tillbaka? Jo, om Natsume är kvar kommer han också vara i fara.. Men, kanske Kotaro inte vågar gå lika långt?
"Snälla stanna?" Ber han tillbaka, vägrar att släppa taget. Konstigt hur han fått en sådan emotionell koppling till Natsume på såpass kort tid. "Jag vill verkligen inte vara ensam.. Plus, din arm."

Förstod inte Hideo att allting som hänt under kvällens gång var Natsumes fel? Det var ju faktiskt så - hans fel att Kotaro blivit arg från den första början och sedan hans fel igen när denne kommit tillbaka och slagit till sin sambo rakt över ögat. Allt var nittonåringens fel och han ville inte få fler skuldkänslor än vad han redan hade. De var ganska många vid det laget. Tyvärr skulle de väl bli ännu fler om han lämnade huset där och då, men var det inte bättre i längden? Jo, det var det. Med en irriterad suck började han pilla på bandaget som låg runt handen, innan blicken letade sig ner mot Hideo, återigen blängande och smala.
”Rör mig inte”, bad han tyst och virade de skakande armarna runt sin egen överkropp. ”Nej, inte röra.” Konstig? Nejdå. Vad konstig? Host.

Inte röra? De villkoren är bättre än att bli lämnad alldeles ensam, även om nu Hideo vill ligga fast i en varm kram.
"Okej.." svarar han långsamt och släpper taget om killen framför sig, bara för att krama om sin egna överkropp precis som honom. "Jag ska inte göra dig." Med en liten godkännande nick går han ut ur hallen, in mot vardagsrummet där brasa brinner för fullt. Kroppen faller ner mot madrassen, kryper ihop till en boll och drar Eiji intill sig. Då får hon vara hans nallebjörn istället.