[PRS] Cawith & Aphrodite

”Din garderob är större än min framtid”, muttrade Allison, det hade tagit henne många minuter att kunna hitta något i den stora garderoben. Sedan var det sant på ett annat plan också, skuggjägare levde inte särskilt länge på grund av deras riskfyllda arbete. Och om det fortsatte såhär skulle nog ingen av dem leva så värst länge till. En värmande känsla slöts om Allisons ben och hon kände hur byxorna slutade släpa i golvet efter att trollkarlen hade talat och hon log som tack.
”Nej, du måste bara visa dig värdig för den hemliga draken”, svarade Allison sedan sarkastiskt och följde efter trollkarlen till hallen. Hon granskade trollkarlen när hon satte på sig de röda skorna, och en av anledningarna till att Allison valde att ta det mest diskreta av kläder var även för att hon visste att hon aldrig skulle kunna bära upp dem lika graciöst som trollkarlen. Det var bara inte hon.

Azula skrattade.
"Vilken tur att jag är bra på att resonera med drakar då" sa hon skämtsamt och knäppte sin kappa. Hon drog handen genom det svart- och lila håret och rörde sig mot ytterdörren. Hon öppnade den och klev ut, och låste efter dem. Hon stoppade nycklarna i fickan och åkte ner i hissen. När de stod utanför byggnaden tittade hon på Skuggjägaren.
"Så, vilket håll ligger er lilla klubb nu då?" frågade hon och flinade. Hon tyckte det skulle bli väldigt intressant att se de andra Skuggjägarnas reaktioner när hon klev in på Institutet. Förmodligen skulle de inte tycka om henne, och känslorna skulle vara ömsesidiga. Trots det så blev Azula nervös på något sätt, antagligen för att hon skulle spendera tid på en plats som var fylld med personer som gärna hittade en anledning att avsluta hennes liv, och den anledningen behövde säkert inte vara särskilt stor.

”Vår lilla klubb ligger hitåt, bara tre kvarter bort”, svarade Allison och pekade mot ett högt torn som syntes en bit bort. För omvärlden var institutet bara ett övergivet kapell, och om mundanes försökte ta sig in såg de bara en raserad byggnad. Hon började att jogga längs gatorna och hoppades på att trollkarlen skulle hänga med. Hon hade ingen aning om hur de fungerade med kondition och sånt, kanske hon skulle teleportera sig bort dit?

Det var skönt att springa ute i friska luften igen, och hennes runa dolde henne från Mundanes vilket hon uppskattade för annars skulle hon få många fundersamma blickar (Det är inte många som springer längs Londons innerstad såhär tidigt på morgonen). Det tog inte lång tid innan de nådde institutets portar, och hon stannade upp utanför och kollade sig runt.

Azula nickade och började gå. Hon tittade förvånat på när Skuggjägaren började jogga. Var det verkligen nödvändigt? Hon suckade och började gå snabbt. Hon höll sig en bit bakom Skuggjägaren, men gick tillräckligt fort för att hänga med. Klackarna slog mot kullerstenen vid varje steg, och hon höll koll på Skuggjägarens ryggtavla under tiden. De guldiga ögonen betraktade hur Skuggjägarens kropp rörde sig under löpningen, men framförallt var de klistrade på håret som rörde sig både i vinden och följde takten som benen rörde sig.

Efter ett tag stod de framför portarna till vad Azula gissade var Institutet. Hon såg inga andra Skuggjägare, de var antaligen inomhus. Hon stirrade på handtagen och väntade sig inte ett trevligt välkomnande. Hennes blick landade på Skuggjägaren.
"Så, dags att presentera mig alltså" sa hon och flinade.

”Det här blir spännande..”, muttrade Allison sarkastiskt och slog upp dörrarna till institutet. Entrén var tom, vilket kunde tyda på ett möte i stora salen. Hon stannade upp för att låta trollkarlen kolla runt lite, inte för att det fanns så mycket att kolla på. Institutet var ingen märkvärdig plats, alla korridorer var belagda i sten och såg likadana ut vilket gjorde det svårt för gäster att hitta runt där. Allison kunde hitta runt i institutet som i sin egen ficka, och därför började hon sedan att röra sig mot den högra korridoren där stora salen låg.

Azula kommenterade inte vad Skuggjägaren sa, utan betraktade bara hur hon öppnade portarna som skulle leda henne in i en byggnad som var full av människor som helst av allt ville sticka ett svärd genom hjärnan på henne. Det var inte den bästa situationen att försätta sig i, men vad skulle hon göra? Hon klev in efter Skuggjägaren och rörde sig genom korridoren som uppenbarade sig. Den märktes att den var tom, eftersom varje steg hon tog utlöste ekande av hennes klackar genom vad som kändes som hela Institutet. Det var mest fullt av korridorer, så Azula beslöt sig för att följa efter Allison mot vad hon antog var de andra Skuggjägarna. Hon njöt på ett sätt av att hennes klackar gjorde henne hörd. Hon behövde visa sin pondus, och klackarna hjälpte. Det var dags för henne att slå på stenansiktet med tanke på hur många par ögon som snart skulle stirra på henne.

”Dina klackar hörs över hela Storbritannien”, muttrade Allison när de fick längs den långa korridoren. Hennes egna steg var helt ljudlösa, en av de första grejerna som Shadowhunter var att lära sig hur man kunde röra sig ljudlöst i olika situationer.
”Vänta här”, mumlade hon när de nådde fram till dörren och hon smög in tyst. Där inne var det hetsiga diskussioner om något som Allison inte hann uppfatta och hon sökte efter hennes mor med blicken. När hon hade hittat henne gick hon med snabba steg genom rummet och mumlade sedan tyst:
”Trollkarlen är här”. Hon såg hennes mors ansiktsuttryck ändras till förvånat när hon uttalade orden men hennes mor nickade sedan.
”Har ni fått reda på något? Du hör ju diskussionerna, vi har ingenting”, sade hennes mor sedan och Allison nickade.
”Vi har något, men det kanske är bättre att hon förklarar. Ska jag hämta henne?”, frågade Allison och efter ett godkännande av hennes mor gick hon tillbaka ut genom dörren och mot trollkarlen.
”Är du redo att gå med i vår hemliga klubb?”? flinade hon och kollade fundersamt mot trollkarlen. Hon visste inte hur hon skulle bli behandlad av de andra skuggjägarna, men troligtvis var det inte väl.

Azula flinade åt kommentaren om hur hennes klackar hördes över hela landet, men hennes ansiktsuttryck förändrades hastigt när de stannade utanför en dörr. Hon blev, om möjligt, ännu rakare i ryggen och rörde inte en min. Hon betraktade hur Skuggjägaren gick in i rummet, och hon hann uppfatta diskussioner innan dörren stängdes. Under tiden som hon var ensam rörde hon vid stenväggen. Hon skrapade med nageln mot den och tittade på de små rester som föll i hennes hand. Hon tittade upp när Skuggjägaren kom ut. Hon nickade bara och borstade av sin hand. Hon tog ett par steg och var genom dörröppningen.

Diskussionen som hade utspelat sig rummet dog ut på mindre än en sekund. Hur många ögon som helst var riktade mot henne, och vissa hade till och med greppat sina svärd. En person ställde sig upp, som om han var beredd att slå till vilken sekund som helst. Azula lät ögonen vila på honom i flera sekunder, men han stod kvar, med ett krampaktigt tag om sitt svärd. Azula gick fram till början av rummet, och ett leende spred sig på hennes läppar.
"Vilket trevligt välkomnande" sa hon sarkastiskt och tittade sig omkring på de kvinnor och män som satt på stolarna.
"Låt inte mig störa, fortsätt ni" fortsatte hon och gestikulerade med sin hand. Ett par av dem var halvvägs på väg ur stolarna när hon gjorde sin handrörelse, men satte sig tillrätta när de insåg att ingenting hände. Hon började röra sig runt i rummet, mest för att visa dem att hon inte var rädd för dem, men också för att göra dem mer försiktiga. Mannen som stod upp vände sig till Skuggjägaren.
"Varför tog du hit henne?" fräste han och stirrade på Skuggjägaren.

Allison döljde långsamt efter trollkarlen som en skugga när hon gick in i salen. De diskussioner som hade varit när Allison själv hade gått in i salen tystnade snabbt och alla blickar vändes mot dem. Hon blängde på några av skuggjägarna som kastade arga blickar mot dem och de lutade sig irriterat bak i stolarna. De visste att Allison hade makt, och att minsta sak de gjorde kunde komma fram till hennes mor.

Det var roande att se trollkarlen spatsera runt i salen och lägga några kommentarer åt alla skuggjägare. Att vara den som tog plats u runnet passade trollkarlen, och Allison kunde inte låta bli att tänka på hur bra det klädde henne. När en av skuggjägarna tilltalade Allison steg hon fram mot trollkarlen och ställdes ig framför henne, som för att visa att om det var någon de skulke beskylla var det Allison.
”För att vi två, på den lilla tid vi haft; har hittat mer information om hotet än vad ni har gjort på ett halvår”, svarade Allison lugnt och himlade med ögonen åt skuggjägaren. Hon såg hur han besvärat lutade sig tillbaka i stolen och Allison steg fram mot en av de stora tavlorna som stod i rummet. Hon började att rita upp och förklara allt som de hade fått reda på och när hon var kvar väntade hon på att trollkarlen skulle tillägga det hon hade att säga.

Ett leende bredde sig på Azulas läppar när mannen satte sig igen, även om han fortfarande tittade irriterat på henne. Inte för att hon kunde bry sig mindre. Hon vände sig på tavlan där Skuggjkägaren hade börjat rita och förklara vad det var de hade gjort. När hon kom till biten om magin som Azula hade gjort, rynkade de flesta på näsan, men när förklaringen till vilken information det hade gett verkade de nöjda. Så länge allt var till deras fördel var det inga problem, typiskt Skuggjägare. Azula vände sig mot gruppen igen när Skuggjägaren hade tystnat.
"Vikeesi. Det är Cthonian och betyder Den Vise. Det är vad personen kallar sig, och vi har som ni precis hörde förstått att det inte är personen själv som dödar, men som står bakom morden" sa hon och gick runt i rummet medan hon talade. Hon gjorde det av samma anledning som tidigare, men även för att ha kontroll på eventuella utvägar om något hände. Hon vände sig till den äldre kvinnan, som hon förstod var någon form av ledare.
"Jag förstår att det inte är någon information som ni har fått tidigare, men är det något ni känner igen? Jag är väldigt säker på att det ligger en annan betydelse bakom namnet än det bokstavliga" sa hon och tittade på kvinnan.