prs yehet & kkaebsong

Av någon anledning växer skuldkänslorna inom honom, känner hur magen knyts ihop när Joshua märker den skeptiska blicken. Han var löjlig, som försökte smyga bort med en så dålig ursäkt, skuldkänslorna får honom att se ner på sina klädda fötter med en enkel nick.

"Jo.. förlåt," svarar han med svag röst, att lita eller inte lita på Zihao är en fråga som slingrar sig runt i hela skallen. Joshua kliar sig bakom nacken medan han låter blicken höjas mot den andra eleven, försöker att tyda om Zihao ljuger, om han kan läsa av honom. Men inget, han hittar inget. "Det är hela är bara för bra för att vara sant, du vet?"

"Vad är för bra för att vara sant? Jag? Jo tack, jag vet att jag är het som en stekpanna", började Zihao och himlade med ögonen. "Nej men, alla skämt åsido, du har ingenting att be om ursäkt för", fortsatte han simpelt och ryckte på axlarna. "Ändrar du dig så kvarstår erbjudandet, jag måste ändå kila ner och byta skjorta." Han log snett och vände sig om för att fortsätta bort mot ek portarna, med händerna i bakfickorna. Luften var mycket svalare än den varit när de först gått ut, trots att himlen fortfarande var blå som en safir och solen lik en stor apelsin. Det var bara den andra september och temperaturen började redan dra sig åt det kyligare hållet. Förut hade han aldrig hållit någon större koll på datum, men nu hade han inget annat val. Trots det glömde han fortfarande jämt och ständigt bort vilken dag och månad det var. I de flesta fall, om man inte hade ett stort behov av att planera, hade det kanske inte spelat så stor roll, men i hans fall var det på gränsen till livsviktigt. Inte för han själv då, utan snarare för alla omkring honom.

Joshua himlar lätt med ögonen av den äldres svar, skakar aningen roat på huvudet. Visst såg Zihao bra ut, men det var inte alls det han menat.
"Inte ditt utseende, det är för bra för att vara sant att du helt plötsligt inte vill trycka ner mig." förklarar sextonåringen och ler bittert mot Zihao, nickar lätt på huvudet. Det är väl antagligen bäst så, att han håller sig själv. Det skulle definitivt glädja Samuel i alla fall. Sextonåringen följer Zihao med blicken, låter sig sjunka ner mot gräset återigen, huvudet lutandes mot stenväggen. Solen trycker sig mot ansiktet, tvingar ögonlocken att slockna.

Zihao lyckades med nöd och näppe uppfatta Joshuas ord. De fick honom på något sätt att både känna sig bra och illa till mods, hur nu det funkade. Diskret slängde han en snabb blick över axeln, mot den yngre eleven, och bet sig löst i läppen samtidigt som han vek runt hörnet. Han vände blicken framåt igen med en suck och försökte halvt desperat skaka av sig den olustiga känslan som hängt sig över honom. Med bestämda steg smet han in genom de vidöppna dörrarna och vidare ner för den smala stentrappan som ledde nästan direkt till Slytherins elevhem.

När han slutligen nådde fram till sovsalen började Zihao ännu en gång knäppa upp sin skjorta. Han slängde den i den skrynklig hög på sin bäddade säng och började leta efter en ny i sin koffert. Det tog sin lilla tid, men tillslut hade han fått på sig en ny, vit skjorta som luktade starkt av hemma. Sedan övergick ha snabbt till att leta reda på kompresser, alkohol och kirurgisk tejp, saker som definitivt alla har med sig till skolan, inget konstigt med det. Även det visade sig ta sig sin tid men i slutändan hade han, mot alla odds, lyckats få tag på allt han gått ner för att hämta. På vägen ut från sovsalen stötte han dock på sitt första hinder - Jayden.

"Vad ska du med det där till?" frågade den jämnåriga misstänksamt när Zihao precis höll på att lägga ner sakerna i sin väska.
"Vadå?" frågade han och låtsades som ingenting. "Det har väl du ingenting med att göra, eller hur?" fortsatte han och kände hur hjärtat sjönk i bröstkorgen på honom. Att ljuga hade aldrig varit hans starka sida och Jayden kunde se rakt igenom vem som helst inom ett lopp av millisekunder.
"Ska du gå och plåstra om en sten eller något annat dumt som vanligt?" fortsatte klasskamraten lojt vilket fick den svarthårige att koka lätt inombords. Men trots att han hur gärna som helst gett sin kamrat en fet käft smäll, höll han mot all förmodan vreden inom sig och pressade fram ett blekt leende.
"Något i den stilen, ja."

Innan hindret på vägen hann yttra sig ytterliggare, var Zihao redan långt borta från sovsalen. Rädd att stöta på någon annan av sina kompisar, nästan sprang han ut genom hålet som öppnat sig framför honom i väggen och vidare upp för den smala trappan som ledde upp mot entréhallen.

Joshua vrider på sig, ligger på sidan med ansiktet mot väggen, skyddar sig själv från den varma solen. Visserligen kommer en del hårda vindar, och kylan börjar krypa längs hans ben, men sextonåringen bestämmer sig för att ignorera det. Hela kroppen är av någon anledning utmattad, och Joshua planerar inte att resa sig på ett bra tag. Hur dumt det än må vara, eleven har aldrig missat en lektion förutom under sitt fjärde år, då den där basilisken gjort honom till porslin. Det hade varit en vettig ursäkt, att han är trött och utmattad är verkligen inte det.

Han öppnar ögonen smått, leker med grässtråna framför ansiktet innan han låter dem dansa med i vinden, låter vinden föra bort dem. Tankarna om den äldre eleven kommer tillbaka, tankar Joshua bara vill få bort med detsamma. Kanske det varit bättre om Zihao fortsatt med att behandla honom dåligt, då hade Joshua inte behövt vara så oerhört förvirrad. Vilket händer väldigt sällan. Fingerspetsen finner sin väg mot bokstäverna över huden, masserar det lite smått då han hör hur steg närmar sig. Joshua höjer lite på huvudet och ser aningen förvånat upp mot Zihao.
"Varför kommer du tillbaka?"

"Varför kommer du tillbaka?" upprepade Zihao retsamt och slog sig, lätt andfådd, ner på gräset bredvid Joshua. "Eftersom du inte litar på mig tillräckligt mycket, återigen jag klandrar dig inte för det, så tänkte jag att jag lika gärna kunde ta med sakerna upp istället", förklarade han samtidigt som han öppnade väskan och började plocka upp det han hämtat. "Du trodde väl ändå inte att jag skulle låta dig komma undan så pass lätt? Det det såret ska ta mig fan inte bli inflammerat, inte under min tillsyn i alla fall."

Trots sitt, i vanliga fall, barnsliga uppförande kunde han även bete sig ungefär likadant som sin mor vid vissa tillfällen, när det började knipa. När familjen Xie fortfarande varit bosatta i Kina hade Hualing brytt sig lika mycket om alla sina tre barn, vilket hade ändrats så fort Zihao fått sitt första betygsbesked. Då hade all uppmärksamhet ägnats åt Yaosu och Weimin istället - två underbarn som alltid lyckades få högsta betyg i precis allt medan han själv var fast med minst ett dussintal Kn i bagaget.

Joshua blinkar dumt upp mot Zihao innan han vänder sig om för att ligga på rygg, få bättre syn av den andre eleven.
"Det hade du ju inte behövt göra," säger han långsamt, sträcker på kroppen för att kunna komma upp i en sittande ställning. Joshua skrattar försiktigt, Ziihaos ord får honom på något underligt sätt aningen lycklig. "Jag hoppades faktiskt på det," säger Joshua ärligt, sätter sig i skräddare medan blicken glider över de saker sjuttonåringen tagit med sig ut.

"Behövs verkligen allt det där?" frågar Joshua tillslut, låter sin blick vila på det skarpa ansiktet och kramar om sina ben. Kinden lutar han mot ena knät.

Zihao började skruva upp korken på glasflaskan med alkoholen. Ett svagt leende dansade över hans bleka läppar när han vände blicken mot Joshua, som tydligen hoppats på att undslippa sin del av överenskommelsen.
"Jag glömmer inte överenskommelser i det första taget", sade han och flyttade sig närmare den yngre eleven. "Och ja, allting behövs", fortsatte han, plötsligt misstänksam. De svarta ögonen smalnade en aning och han mötte Joshuas blick. "Är du rädd eller någonting? Varför är du så jävla motvillig?"

Tanken hade inte riktigt slagit Zihao ännu, men när den väl gjorde det började han helt ärligt undra om personen bredvid honom var rädd för rengjorda sår, eller något annat skumt. De flesta brukade ha fobier mot saker som spindlar eller andra kryp och kräldjur, men vem visste vilka slags konstiga, irrationella, skräckkänslor folk kunde ha egentligen?

"Nej, jag märker det," säger Joshua med ett leende över läpparna. I o för sig är det ett positivt drag, anser Joshua. Att kunna lita på att Zihao håller sig till överenskommelser, men just nu, önska sextonåringen att han inte gjort det. Blicken vilar i de svarta ögonen, får honom att drunkna i irisen. Den frågan hade han inte trott skulle komma, och långsamt viker han undan med blicken.

"Det är ingenting speciellt," berättar Joshua och knäpper upp skjortan en aning, bestämmer sig för att hålla sin del av överenskommelsen han också. På så sätt blir det färre frågor. Dock är han alldeles för lätt generad för att knäppa upp hela tröjan, och låter nyckelbenen synas i solen.

Försiktigt började Zihao hälla alkoholen, droppe för droppe, över såret för att få bort alla bakterier och smuts. Han rynkade lätt på ögonbrynen samtidigt som han skruvade på locket på flaskan igen. Sättet som han besvarade frågan kändes inte fullständigt genuint, som om svaret inte riktigt stämde överens med orden som lämnade hans läppar. Även om han personligen var dålig på att ljuga så hade han, likt Jayden, en tendens att lägga märke till när någon talade osanning.

"Varför känns det som att du ljuger?" frågade Zihao och ställde ner flaskan i gräset, för att istället plocka upp förpackningen med kompresser. Han fiskade upp en mellan tummen och pekfingret som han sedan snabbt placerade över de inristade orden, så att materialet inte skulle hinna bli smutsigt. Med ett lätt tryck mot Joshuas nyckelben sträckte han sig därnäst efter tejpen.