Descendants

Juliette nickade.
"Jag håller med, ni ungdomar ska inte behöva ta straffet för vad era föräldrar gjorde. Ska jag vara helt ärlig så vill jag inte ha hit de vuxna, men barnen går bra. Hade jag varit drottning så hade det varit på min agenda, få hit barnen så snart som möjligt". Det var första gången hon hade uttryckt sin personliga åsikt i frågan, då hon inte blev tillfrågad officiellt eftersom hon inte var drottning än. Hon lyssnade på vad Evie berättade om sina vänner som gjorde vad de avskydde för att få sina föräldrars godkännande.
"Det låter helt fruktansvärt. Här är det tvärt om. Mamma och pappa frågar alltid om min åsikt innan vi ska göra någonting tillsammans. Det händer till och med ibland att de rådfrågar mig om deras kungliga beslut" sa hon och funderade över hela den här skillnaden.

"Hon är väldigt trevlig", sa Juliette och nickade.
"Vill du träffa henne? Hon är väldigt öppen mot alla, är det någon som inte har några fördomar så är det hon" sa hon och log.

"Inte för att någon av oss är oskyldiga heller , det ska du inte tro. Allt som jag gjort där skulle inte vara godkänt här. Vi har ju ändå våra föräldrars blod och det var så man överlevde." svarade Evie och kliade på de röda märkena. Det jobbigaste var att hon kände sig svullen, att orden kom fram raspigt.
"Kan jag få något för halsen. Jag vet inte vad som är bra." bad hon och pekade, inte för de röda märkena det var hon van vid. Men svullnaden irriterade och fick henne inte att tala normalt.
"Gärna" svarade Evie och frågade sig själv hur hon skulle göra. Kunde hon bara ta staven och sticka? Knappast, men kanske på natten, hon hade trots allt sin magi.
Hon såg åt Juliette, hon skulle svika henne. Hon ville inte det. Sedan hennes föräldrar skulle dö, säkert hon med. Hur många fler skulle dö för att hennes mor skulle få makten. Skulle det ens bli bättre då? Evie trodde det inte, men hennes mamma kanske skulle bli stolt, älska henne.

"Jag vet att ni inte är oskyldiga heller, men ni var tvungna, eller hur? Ni blev tvingade till att bete er som ni gör, det blev inte de vuxna. De hade en chans att vara goda, men de gjorde valet att inte vara det" sa Juliette och tittade på Evie. Hon nickade angående frågan om att få något för halsen.
"Vet du vad som gör ont? Är det ett sår, eller svullnad eller vad är det?" frågade hon, mest för att veta vad hon skulle ge henne. Håret var ju såklart ett alternativ, men det var inte aktuellt just nu. Kunde hon inte ens berätta för Melody och Cora, hur skulle hon då kunna berätta för Evie? Hon reste sig upp och tog fram en ask, och i den låg diverse flaskor. Hon satte den på bordet mellan dem. "Jag tror något av det här kan fungera, men jag är inte säker" sa hon och bet sig i läppen. Läkekonst var inte hennes grej, om det inte var magiskt då såklart.

Juliette reste sig upp.
"Jag ska be henne komma när hon har tid" sa hon och gick ut på balkongen. Det var ljust ute, men hon riktade ändå ansiktet mot himlen, där stjärnorna skulle ha suttit om det vore natt. Hon viskade att hon gärna ville träffa Blue, och kände hur orden försvann ut i luften, och bars upp till den det berörde. Hon gick in igen och satte sig i fåtöljen.

"Mmm, så kan det nog vara." svarade Evie och ändå hade Juliette ingen aning om vad hon gjort. Det fanns värre saker hon gjort än att stjäla lite mat.
"Svullnad, såret kommer att lägga sig det är jag van vid. Men svullnaden irriterar." svarade hon enkelt och vände sig mot flaskorna. Själv hade hon ingen aning, läkekonst var inget hon sysslade med. Även om de försökte så gott det gick om hon eller hennes vänner gjort illa sig.

Hon såg efter Juliette, så det var så man tillkallade den Goda Fen? Goda Fen verkade vara en person som verkade tro gott om alla med. Kanske bäst att ställa sig in ändå. Så kanske de senare kunde träffas på tu man hand. Ensam kanske hon hade en chans mot henne, om Evie nu bestämde sig för det.

Juliette tittade på henne, och sedan på flaskorna.
"Vet du vad? Jag ber hovets läkekunnig komma hit och titta på det, jag behöver ändå kolla till mina föräldrar, de såg ganska chockade ut. Innan hon gick ut kastade hon en blick i spegeln, och övervägde att ta av sig sin krona. Hon skakade på huvudet och gick ut. Hon gick bort till den västra flygeln, och fick tag på Elise, hovets läkare. Hon förklarade situationen och Elise sa att hon skulle komma till Juliettes rum så snart som hon hade tid. Efter det gick Juliette bort till sällskapsrummet, där hennes föräldrar satt kvar. Hon slog sig ner bredvid dem och började prata med dem om vad som hade hänt.

Evie såg efter henne med rynkad panna. Det behövde inte bli en sådan uppståndelse kring det hela. Hade Evie vetat det hade hon inte frågat. I vanliga fall hade hon inte frågat, men hon hade gjort många saker här som hon aldrig annars skulle ha gjort.
Då känner hon hur det hettar till i byxfickan och hon tar fram den lilla sminkspegeln. hennes mor ville tala med henne och hon såg inte fram emot det.
Evie öppnar spegeln och ser sin mors ansikte.
"Äntligen är du ensam, hur går det? Har du funnit Goda Fen ännu?" börjar modern, utan ett hej eller ett hur är det.
"Nej, jag har inte träffat henne ännu men....." modern avbryter henne.
"Men gör det då idiot, kom igen." gormar modern och Evie ser sig om så att ingen hör.
"Men de är släkt , de kanske......" börjar Evie men modern avbryter henne.
"Inga men och inga kanske. Du ska skaffa hit staven och det snart. Annars kommer jag personligen se till att det där halsbandet inte släpper sitt grepp." hotar modern och då hör Evie steg och modern försvinner. Evie försöker få ett så neutralt ansikte som möjligt men det syntes att hon var upprörd.

Juliette avslutade sitt samtal med sina föräldrar, och började gå tillbaka mot sovrummet. Hon öppnade dörren och såg på Evie, det verkade som Elise fortfarande inte hade kommit.
"Gör det så ont?" frågade hon, och syftade på Evies upprörda ansiktsuttryck.
"Vilken tur att hjälpen är här" kvittrade en röst, och glasdörrarna till balkongen öppnades. En liten, liten figur som mestadels bara såg ut som en stor blå klänning for in i rummet. Tittade man närmare, såg man att det var en kvinna i blå klänning, brunt, lockigt hår och blåa vingar. Kvinnan var inte längre än 15 centimeter.
"Blue!" utropade Juliette och skrattade. Blue log, och försvann in i en blå rökpuff, och plötsligt var hon i samma storlek som Juliette och Evie.
"Åh Juliette, så fantastiskt att se dig!" sa Blue och omfamnade sin guddotter.
"Roligt att se dig också, Blue" sa Juliette och besvarade omfamningen, men tog ur sig den fort och vände sig mot Evie.
"Blue, det här är Evie" sa Juliette och log mot henne.

Evie han inte svara Juliette försen en talande blå klänning flög genom fönstret. Inget skulle förvåna Evie mer, vem viste om talande flygande klänningar var en grej här.
Men den talande klänningen blev snart en lång kvinna, den goda fen. Evie såg förundrat på henne och blicken gick till hennes stav innan den åter föll på det leende ansiktet.
"Åh, god dag." sa Evie hastigt, ställde sig upp och tog i hand. Hon hade minsann lärt sig något på den korta tiden hon varit här. Sedan såg hon bara på kvinnan, visste inte vad hon borde säga eller göra. Evie var inte bra på att vara artig eller sådana situationer.

Sovrumsdörren öppnades och Elise tittade in, men Juliette skickade iväg henne igen, den goda fen var ju här. Blue granskade Evie och mötte hennes ögon.
"Du har varit med om mycket, min vän" sa hon och följde de röda markerna på hennes hals med blicken.
"Jag kan ta bort den tillfälliga smärtan, i alla fall" sa hon och höjde trollstaven och riktade den mot Evies hals. Juliette såg hur de röda markerna långsamt försvann, och plötsligt var det som de inte hade varit där över huvud taget. Blue log förtjust och sänkte trollstaven igen.
"Känns det bättre?" frågade hon och brände av ett stort leende med både ögon och mun.

Juliette gick fram och log mot Evie.
"Jag pratade med mamma och pappa, de tänkte att vi kan ta upp konversationen igen om fortsättningen på samarbetet om ett tag, när du har vant dig vid att vara här" sa hon och nickade lite.

Evie mötte Blues blick och ville nästan vika undan med blicken. Det kändes som om hon kunde läsa hela henne och det gillade inte Evie. Inte med tanke på vad Evie skulle göra eller hennes innersta tankar och känslor som ingen skulle få veta. Dessutom var Blue så genomgod att det kändes konstigt att möta blicken, hon själv var inte god.
Evie ser på staven men gör inget för att ta den, hon kunde inte ta den här och nu. Men det var obehagligt att ha en stav riktad mot sig. Men sedan kände hon det smärtan från halsen i och utvändigt försvann.
Evie rör vid halsen och de röda sträcken är borta.
"Åh." får Evie ut, hon visste inte riktigt vad hon borde säga vid ett sådant tillfälle då någon gjorde något snällt för henne, ordet tack hade hon inte hört talas om.
"Låter bra." svarar hon sedan Juliette och vänder blicken mot henne. Just nu var allt så uppochner för henne att hon inte visste var hon skulle ta vägen. Allt var så annorlunda och det hela satte en oerhörd press på henne att bete sig ordentligt.