Institutets Hemligheter ~ Minerva.Snape & Mc Weasley

Jag sneglade bakåt.
"Du skulle kunna anförtro ditt liv till mig", svarade jag lugnt. "Men om jag är rätt person för dig bestämmer du."

Jag tog ett djupt andetag innan jag svarade.
"Okej, det är en lång historia så det är bara att börja...".
"Du behöver inte berätta det om du inte vill", svarade han medan han höll sin högerhand på mot min axel.
Plötsligt hördes det ett knakande ljud bort ifrån det vänstra hörnet i rummet.
Vi avbröt vårt samtal och gick dit.
Ett litet hål hade öppnats i golvet där det strömmade ut ett grönrött ljus.
Vad kunde det vara?

"Kan man kalla på mästarna ifrån det här rummet?" frågade jag.
"Jag vill inte sitta här och vänta på att kroppen ruttnar!"
Jag såg Williams frågande ansiktsuttryck.
Jag förklarade att jag skulle hoppa ned i hålet.
"Hejdå!"
Och nu hoppade jag ned i hålet.

Hålet var djupare än han hade väntat sig, han föll flera meter innan han mötte fast mark igen. En dov duns hördes upp till hålets mynning, men sedan blev det tyst.
Jag bröt tystnaden: "Hur gick det Geoffrey, är allt okej?". Inget svar. Jag kunde ju inte hämta någon mästare nu, då skulle dem ana oråd. Istället ställde jag mig vid kanten, tittade ner och tog ett djupt andetag. Hur kunde han ha hoppat ner här, man såg ju inte ens botten. Men om han var där nere och var skadad skulle jag behöva hjälpa honom, så jag tog satts och hoppade ner i det mörka djupa hålet. Det tog en långstund att falla, och under fallet kände man ingen rädsla alls, ingenting. Det låg säkert en besvärjelse över hålet.

Efter att ha fallit i minst en minut landade jag mjukt mot ett jordigt golv. Besvärjelsen hade bromsat fallet, och när jag tittade upp såg jag att jag befann mig i en stor stensal med välvt tak, fullt av gamla och murkna träbänkar, säkert ifrån när skolan byggdes. Luften var kvav och instängd och i den rostiga ljuskronan som hängde från taket satt det ett par fladdermöss hopkurade.

Ljuset som lös upp salen kom från en ensam ljusprick strax bredvid mig. Det var Geoffrey som använt sig av besvärjelsen "Lumos" som tänt hans stav likt en vit fackla.
"Är du okej?", frågade han allvarligt. Jag har inte funnit någon utgång än härifrån, så vi får nog använda oss av spöktransförens igen...
Jag avbröt honom genom att lyfta på handen.
"Vi har ju precis kommit hit", sade jag. Det finns säkert en massa saker att utforska här nere! Institutets personal vet säkert inte ens till detta stället, och tänk om det var någonstans här som de gömde Zassange för ett tusen år sedan om myten är sann...

"Vi kanske skall se om vi hittar en utväg?" frågade jag lite försiktigt.

Jag var så uppspelt att jag knappt förde på vad han sa. Tänk om... Nej, det kunde inte vara här, eller kunde det? Jag ruskade på huvudet för att komma tillbaks till verkligheten igen och vände mig mot Geoffrey.
"Du vet, det som jag försökte berätta för dig förut om mina föräldrar, jag tror faktiskt att det var här som de blev dödade...", stammade jag och sedan brast jag ut i gråt.

Geoffrey såg först chockad ut, men sen samlade han sig och gick fram till mig.
"Jag vet hur det känns..., eller okej, om jag ska vara uppriktig så vet jag inte det. Men jag tycker i alla fall att vi ska lämna detta stället, ja får kalla kårar av att vara här!".
Just när vi skulle gå och leta efter en utgång fick jag en konstig känsla av att vi var iaktagna. Jag vände mig om och blickade ut över den mörka stensalen. Den var lika mörk och tyst som den varit när vi först såg den. Eller...
I ett hörn kunde vi se två stycken ljuspunkter med ett mycket svagt mörkgrönt ljus, knappt synbart. Var det ett par ögon?

"Ta fram din stav om du behöver. Själv har jag lärt mig att använda endast händer."
Jag började gå mot ljuspunkterna men stannade till då jag hörde andetag.
"Tänk om detta är Zassange", sade jag då jag såg hur stora ögonen var.
Jag vände mig om och krockade i Willam.
"Vi måste här ifrån, väcker vi honom nu är vi en köttfärssåsgryta!" nästan skrek jag.
Jag började springa bort från Zassange.

Men det var försent. Ett mullrande ljud hördes bakom oss, som om taket skulle rasa in. Varelsen hade vaknat efter ett tusen år i förtrollad sömn.

Förut hade vi bara halvsprungit bort från platsen, så tyst vi förmådde, men nu sprang vi allt vi orkade. Alla på institutet hade hört berättelserna om hur Zassange hade dödat flera hundra mugglare, och bara för nöjes skull för den delen! Hur mycket sanning det nu låg i de historierna visste vi inte, men vi kunde gissa att det låg ganska nära verkligheten, sanningen.
Vi hade bara småpratat om att hitta Zassange och visa upp den för mästarna för att sedan bli belönad. Men så löpte inte tankarna i huvudet just nu, faktiskt mest på att överleva!

Jag fick en järv tanke i huvudet under flyckten
"Kom, följ efter mig", sade jag snabbt och tyst till Geoffrey som följde efter.

Jag följde efter utan att tänka vad som hände.
"Vart ska vi?" frågade jag då jag började bli trött.
Jag frammanade en besvärjelse med en enda handrörelse och fick både mig och William att sväva några centimeter över marken.
"Nu behöver vi inte springa flåsade jag. Vi kommer att färdas snabbare såhär. Säg vart jag ska styra så.."

"Vi ska försöka fånga Zassange!". Vi kan försöka göra ett anfall bakifrån och förlama den. Styr oss till en mörk vrå tills besten sprungit förbi!
Geoffrey gjorde som han hade blivit tillsagd. Snart kunde vi höra den flåsa, inte alls långt borta. Men det var en sak som jag inte hade tänkt på, Zassange kunde spåra oss med hjälp av sin skarpa nos...