PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

Charlottes grå ögon blinkade mot honom, en gammal vana sedan hon var liten, ofta när hon gjorde det menade hon att hon instämde, eller tackade ja. Hennes föräldrar hade först vart väldigt förivrade, men med tiden snappade fler och fler upp på det, det var bara att hoppas att Severus förstod vad hon menade.

Severus tittade först förvirrat på henne. Han förstod inte varför hon blinkade med ögonen. Så gick plötsligt ett ljus upp för honom. Han hade sett att hon gjort så förut men aldrig riktigt fattat. I alla situationerna hade det i alla fall varit hennes ljudlösa sätt att säga ja eller instämma och eftersom hon stod kvar utan minsta ansats till att gå, så antog han att det även var fallet nu. Charlotte kunde vara riktigt gullig ibland och detta var en av sakerna med henne som var så sött.

Som så många andra gånger idag kändes situationen perfekt. Det var första gången hon var ensam med Severus på ett tag nu utan att hon skulle känna en klump i magen av nervositet. Självklart fanns den fortfarande kvar någonstans inom henne, men hon lyckades hålla sig lugn. Hon såg på den långa figuren framför henne. Hans mörka hår, och lika mörka ögon. Sättet han höll sig uppe på när Potter inte var i närheten var någon hon beundrade.

Remus smög sig fram till Vanessa, han hade lagt märket till hur hon tillsammans med Charlotte och Severus hade lämnat festen, men ville inte påpeka något för någon annan eller följa efter och skapa misstankar. Dessutom skulle nog James inte låtit honom lämna salen för att gå på toaletten. Han petade henne försiktigt på axeln. Han hade inte planerat något att säga, han ville bara se henne. Konstigt, det brukade han inte göra.

Severus bara stod och tittade på henne och ytterligare en tyst evighet passerade när de stod och tittade på varandra.

Vanessa hoppade nästan en halv meter upp i luften när någon knackade henne på axeln. Hon var helt säker på att det var någon lärare som hade kommit på dem innan hon såg Remus och slappnade av. Hon blev glad över att se honom. "Du får gärna sätta dig där" sa hon och nickade mot stolen till höger om henne som var tom. Vanessa förstod att han hade sett dem smyga iväg och hoppades bara att Potter inte hade gjort det. "Hur är det med dig? Märkte han att vi var borta" sa hon och nickade mot Potter även om Remus säkert förstod exakt vem hon syftade på.

Han förtjänar att veta, tänkte Charlotte om och om igen. Det behövde bli sagt snart. Hon kunde inte fortsätta prokrastinera, då skulle det sluta med att de redan hade dragit sin examen och vid det laget lär det vara försent. ”Severus, om idag...” började hon och såg ner i marken. Det var nu det gäller.

Remus sade sig glaseringen ner bredvid Vanessa, som snabbt förstod varför han var här. ”Åh, nej, han var mer upptagen om att prata om trekampen. Dessutom tror jag inte han skulle bry sig just nu” förklarade han lugnt. Det var väldigt likt Potter att ignorera Charlotte, eller någon annan, när han var upprörd över just något de hade sagt eller gjort, men det brukade gå över efter en natts sömn.

Severus tittade på Charlotte. Det kändes som att hon ville säga något viktigt. "Ja...?" sa han för att få henne att fortsätta.

"Åh, vad skönt" sa Vanessa och drog en suck av lättnad. Hon kände inte riktigt igen sig själv. Hon blev glad men lite nervös, lite pirrig av att se Remus och hon förstod överhuvudtaget inte alls varför. "Tänker de ställa upp i trekampen?" frågade hon och nickade mot Potter och company.

”Det fanns en anledning till att James blev upprörd”. Hon suckade djupt. Hur svårt skulle det vara? Det är bara ett par få ord, hon hade aldrig haft problem med det förr. Fast ja, de här kunde förändra hela deras relation till varandra. Desperat såg hon på Severus, men hon kunde inte förvänta sig något an honom. Hon borde inte förvänta dig något utav honom.

Remus skakade på huvudet. ”De pratar om det, men de skulle aldrig våga” sade han och lutade huvudet i handen och granskade Vanessa. ”Du ska inte göra det va?”

Severus tittade bara på henne, väntade på fortsättningen. Det kändes inte som att han kunde göra något för att få veta det snabbare. Däremot skrämde det honom att hon blev så nervös av det.

Vanessa nickade långsamt när Remus berättade att de funderade på det men nog aldrig skulle våga. När han sedan frågade om hon skulle göra det, satte hon andan i halsen av förvåning. Hon hostade innan hon bröt ut i en skrattattack. "Jag?! Ställa upp i trekampen? Är du galen!?!" hostade hon fram. Efter att hon lugnat ner sig, började hon undra om han resonerade som Severus. Därför tittade Vanessa förskräckt på Remus. "Du är väl inte så dum att du tänker göra det? Snälla, säg nej" bad hon.

Charlotte flätade ihop sina egna fingrar bakom ryggen. Men ett djupt andetag kände hon hur hennes hjärtslag började sakta ner. ”Anledningen till att James blev så upprörd var för att jag berättade för honom om mina känslor för dig...” sade hon tillslut. Förvånad själv över att hon faktiskt hade klarat av det såg hon försiktigt på Severus.

”Jag? Det finns inte en chans. Ingen är väl så dum att de gör något sådant?” Sade Remus, men visste redan att svaret var ja, annars skulle traditionen inte fortsätta. ”Trekampen är bara ett sätt att få uppmärksamhet, ett riktigt dumt sätt. Det finns inte en chans att den ger dig framgång som de påstår”

Severus tittade på Charlotte, förstod inte riktigt vart hon ville komma. Hon hade ju förklarat innan att James hade misstagit sig och trott att hon var kär i honom. Åh... Då gick det upp ett ljus för honom. Plötsligt insåg Severus vad hon menade och då stod det också klart för honom vad han kände. Det var därför han kände sig så glad i närheten av henne och det var det som den konstiga känslan i magen var. Kärlek. Förälskelse. Han kramade om henne. "Jag tror att jag besvarar de känslorna" viskade han i hennes öra.

Vanessa nickade instämmande till Remus och var lättad över att han inte hade övervägt det. "Visst är det dumt" sa hon och tänkte på Severus som hade funderat över det. Hon hoppades att Charlotte lyckades övertala honom om det.