Teen Wolf [PRS]

Nathan ler lättar över Alloras reaktion.
"Bra", säger han, nickar mot trapporna som leder till övervåningen, där hans rum (som för en gångs skull inte är stökigt) finns. "Mitt rum är uppe så vi kan gå dit."
Nathan kastar en snabb blick mot fönsterrutan och han lägger märke till att det börjar bli mörkt. Bakom en klunga moln skymtar han månen - en fullmåne - och en våg av illamående forsar över honom från ingenstans och det gör nästan ont.

Allora såg dit han nickade och nickade lite tillbaks emot honom.
"Okej", sade hon samtidigt som hon log litet mot honom. Hon kollade snabbt ut igenom fönstret och märkte hur fullmånen började komma fram allt mer bakom molnen. Hon kände allt av den, och det blev starkare när hon såg den, men höll hon sig bara koncentrerad brukade hon sällan ha några problem. Som yngre hade hon haft det, men hon hade lärt sig med åren. Hon såg snabbt på Nathan, den där lukten var tillbaks och nu vågade hon nästan säga vad det var då den var starkare. Men hon slog undan tanken och tänkte att hon säkert bara inbillade sig.

Nathan fuktar läpparna och lyckas le mot Allora, trots huvudvärken. Sedan han sprintar uppför trapporna, två steg i taget, och leder Lora mot sitt rum. Det finns bakom en vit dörr med bokstaven 'N' i svart trä. Han öppnar dörren, bugandes.
"Välkommen käreste Lora", säger han, låter ett enkelt skratt avsluta meningen. "Du behöver inte bli förvånad över att det inte ser ut som ett bombnedslag. "

Allora log tillbaks mot honom innan hon gick efter honom uppför trappen, skrattade till av hans presentation av rummet. Hon såg runt lite där och log emot honom.
"Det var ju inte alls stökigt. Mitt rum är tio gånger värre", sade hon sedan, hennes rum såg verkligen ut som ett bombnedslag.

Läpparna vrids upp i ett leende av Alloras kommentar och Nathan drar bak det mörka håret, som envisar sig med att falla i ansiktet.
"bra att någon av oss har ordning i alla fall", retas han. Väggarna är vita och på en av dem hänger bilder. Det är fotografier tagna på honom, hans mamma, pappa och storasyster, när Beacon Hills vann en Lacrosse-match (vilket känns som evigheter sen) och s vidare.
På andra väggen har han en anslagstavla med kom ihåg-lappar, fula teckningar och notiser gjorda av vänner samt hans schema. Resten av väggen innehåller affischer och signaturer av kända idrottare.
Nathan drar ut en låda i skrivbordet för att ta fram Kemiböckerna, pennor och sin skoldator.
"Dåså, är vi redo?" frågar han Allora.

Allora skrattade till av hans kommentar.
"Eller hur", sade hon något retsamt med ett leende samtidigt som hon såg runt lite i rummet. Hon såg ut snabbt genom fönstret och märkte hur månen kommit fram så gott som helt nu, och kände det numera välbekanta rycket i magen som snarast liknade illamående. Hon tryckte genast ned det igen och såg på Nathan igen med ett leende.
"Japp", sade hon vänligt nu.

Det gör Nathan underligt tillfredsställd att höra Allora skratta och han skulle ha stämt in om det inte varit för det överväldigande bultandet i huvudet och illamåendet. Han lyckas få fram ett leende, som liknar en grimas mer.
"Har lite ont i huvudet", säger han snabbt, gör en gest mot ett Iprenpaket och ett vattenglas han satt på skrivbordet. "Men dom där tabletterna hjälper inte."
Hur han lyckas få det att låta nonchalant är ett mysterium och han hoppas att Lora inte ser igenom det.

Allora såg på honom, märkte hur leendet mer liknade en grimas. Hon kom att tänka på sina misstankar igen, och nu var hon så gott som säker på att det var den lukten hon kände. Visst att fullmånen säkert kunde påverka henne en del med, men faktum var att det var en del som stämde in. Hon granskade honom lite, kunde inte längre låta bli att undra lite. Men, det var inte direkt något hon kunde fråga rätt ut. Hade det inte vart fullmåne hade hon litat på sitt luktsinne, men nu var hon inte lika säker.
"Säker på att du är okej?", frågade hon honom nu.

Nathan bestämmer sig för att inte ens försöka le, då det bara skulle avslöja hans läge ännu mer. Det susar i öronen och han svär på att hans vision blir röd i någon sekund, men när han blinkar är det borta. Blodet i ådrorna verkar pirra, nästan irriterat, som om det väntar på att något ska hända. Något speciellt.
"Jodå", säger han, men han vet hur otroligt det låter. Allora skulle aldrig tro honom. Nathans blick glider mot fönstret och när hans ögon landar på den klara fullmånen ramlar han nästan ihop på golvet av smärtan. Vad är det som händer?

Allora såg på honom, litade inte på att det faktiskt var okej utan trodde snarare tvärtom. Hon spärrade upp ögonen lite då hon såg hur han faktiskt började förvandlas nu framför ögonen på henne.
"Jag visste det!", utbrast hon sen med blicken ännu helt fäst på honom då han nu var helt förvandlad till varulv. Visst att hon hade misstänkt det, men hon hade väl ändå inte helt insett att det faktiskt stämde förräns nu.