Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace skrattade.
”Tack” sa hon och snurrade i klänningen. Hon tog ett djupt andetag och tittade på Calvin.
”Nu gäller det” sa hon tyst och gick ut genom ytterdörren. Jane och den manliga beskyddaren, Peter, slöt upp bakom henne. Hon tog ett djupt andetag framför de stora ekdörrarna som skulle leda in till balrummet. Hon svalde hårt och öppnade dem. Balrummet var fullt av kungligheter. De flesta kungliga från skolan var där. Grace kunde inte låta bli att notera både Michael Zeklos och hans pappa. Hon gick in i rummet och alla blickar var på henne. Hon gick fram till drottningen som stod i mitten. Grace böjde på knäna som hon hade lärt sig och böjde huvudet lätt framåt.

Calvin gick efter och kunde knappt släppa Grace med blicken, hon hade verkligen förvånat honom. Han hade inte alls räknat med att hon skulle vara så vacker. Han log smått för sig själv och fuktade sina läppar. Han glömde helt bort att hans far stod en liten bit ifrån honom utan allt han såg var Grace.

När hon hade varit artig nog mot drottningen såg Grace sig omkring. Väggarna var dekorerade i Pendragons färger, och en stor bild på hennes föräldrar och syster stod framför den ena väggen, med en ljusbärare framför så man kunde tända ljus. Hon ställde sig bara någon meter bort från Calvin, som hon faktiskt inte kunde hjälpa att notera att han passade i kostym. Michael Zeklos pappa, David, kom fram till henne. Han fattade hennes hand.
”Jag beklagar sorgen, Prinsessan” sa han och tryckte hennes hand, ”det är en stor förlust för hela Moroisamhället” sa han och skakade på huvudet. Grace nickade och försökte att inte sucka för högt. Skulle detta fortgå hela kvällen?

Calvin himlade med ögonen när hans pappa kom fram och smörade. Han sneglade mot Grace och bet sig på läppen. Han struntade i vad han fick och inte fick göra. Han tog ett litet steg mot henne och la ena handen vid hennes midja.
"Är du okej? Säg till om det blir jobbigt eller om du inte orkar mer så drar vi direkt." sade han tyst och kollade på henne. Han gillade inte alls hur sliskiga de kungliga kunde vara.

Grace suckade.
”Vi kan inte, hur skulle det se ut? Att kvällens huvudperson skulle försvinna? Drottningen lär inte bli glad då” sa Grace och skakade på huvudet. Hon ville inte riskera sin status för att hon inte ville vara kvar. Hon tände ett ljus vid fotot och studerade det. Det var ett väldigt fint foto på hennes familj. Det hade blivit taget strax innan händelsen, och både hon och hennes syster såg så lyckliga ut. Hon önskade att de var här, något fruktansvärt mycket.

Hon rycktes ur sina tankar av att ekdörrarna slogs upp våldsamt. En av slottets beskyddare stapplade in, han hade en bit trä rakt genom magen.
”De kommer” sa han svagt och föll till marken. Grace förstod inte vad som hände förrän det vällde in Strigoi i balrummet. Grace blev helt snurrig. Detta kunde inte hände. Det var en dröm. Hon frös till is. Hon reagerade inte förrän en Strigoi tog henne om halsen och höll upp henne i luften. Hon försökte andas, men hans hand höll hårt om hennes strupe. Strigoin tittade på henne med sina röda ögon.
”Här är hon!” sa han och flinade.
”Den sista Pendragon, vem vill ha äran?” frågade han och skrattade. Grace såg sig omkring, beskyddarna kämpade mot de som fortfarande försökte ta sig in i rummet. Hon kände hur hennes synfält blev suddigt, och bakom Strigoin som höll henne såg hon sin syster igen, men denna gången såg hon inte glad ut, utan tittade bara på henne och pekade på sitt bröst, och sedan på Strigoin.

Calvin stelnade till och såg sig förvirrat omkring. Han fattade inte hur de hade tagit sig in. Innan han visste ordet av det så var Grace i armarna på en strigoi. Han svor till och tog sin dolk som han hade innanför kavajen. Han tvekade inte ens utan gick mot attack. Det gjorde inte mycket men mannen släppte Grace, vilket var något. Calvin åkte på ganska mycket stryk men lyckades, ännu en gång i ren tur, få in dolken i Strigoins hjärta. Han skyndade sig till Grace och lyfte upp henne. Han såg sig omkring och mötte Janes blick, fattade direkt att hans uppgift var att få bort Grace därifrån. Han lyfte upp henne och började springa därifrån, han hade studerat slottets ritningar kvällen innan bara ifall att och visste exakt vilka ingångar respektive utgångar det fanns.

Grace visste inte riktigt vad som hände, hela hennes synfält var suddigt, men trots det såg hon ändå sin syster springa med när hon for genom korridorerna i armarna på Calvin.
”Sarah, vad är det du vill berätta” mumlade hon och hostade, känslan av Strigoins händer runt hennes hals var fortfarande kvar. När Calvin äntligen stannade kravlade hon sig ur hans grepp och lade sig på golvet. Hon hostade och andades häftigt. Plötsligt spärrade hon upp ögonen. Hon tittade på sina händer.
”Jag kan rädda dem!” tjöt hon och reste sig upp och började försöka ta sig tillbaka. Hon lyckades ta två steg innan blodet steg till hjärnan och hon blev snurrig och föll till marken igen. Hon stirrade framför sig, där hennes syster stod.
”Ser du henne?” viskade hon, även om hon visste svaret.

Calvin skakade på huvudet och tog tag i henne. Han drog henne intill sig och svalde hårt.
"Snälla stanna här." bad han och och försökte lugna sin andning. Han ville ut och hjälpa fler men han ville främst att Grace skulle hållas säker. "Det finns ett andaktsrum i slottet, vi måste dit." sade han och tittade på henne.

Grace reste sig upp.
”Nej, inte när det finns chans att rädda alla. De är ute efter mig. De kanske gör ett byte, om jag får hela alla” sa hon och tårarna brände bakom ögonlocken.
”Jag kan göra det jag inte kunde för ett år sedan” viskade hon och kände hur händerna skakade. Tårarna droppade ner på golvet och hon hostade till. Hon svor och vände sig bort i ett hörn och spydde. Chocken hade lagt sig och allt kom upp till ytan. Hon skrek med tänderna hårt ihoptryckta och slog mot den hårda stenväggen framför henne.

Calvin lyfte upp henne igen och började småspringa mot andaktsrummet, det var tillräckligt heligt för att hålla Strigoi ute. Han såg sig omkring och gick in. Han släppte ner henne och svalde hårt.
"Grace, du får inte lämna rummet. Du vet inte konsekvenserna." sade han strängt.