Superheroes [PRS]

"Vad fan?" utbrister Percy och hans ögonbryn åker högt upp i pannan. Sedan vänder han sig mot mig och jag lyfter på min fria hand - den Leo inte håller i.
"Kolla inte på mig! Jag är inte anledn-.." jag avbryter mig själv mitt i meningen och harklar mig ursäktande.
För jag är ju typ anledningen till varför de hatar varandra och nästan hade ihjäl varandra.
Percy suckar överdrivet åt mitt håll innan han höjer på ögonbrynen mot Nema, som pekar på sin spruckna läpp, sin sneda näsa, brända kinder och sitt vagt blå öga. Leo pekar defensivt på sin käke och halsen, som fortfarande är lite blå på ställen.
"Ni kan ju inte gå och ha ihjäl varandra!" utropar Percy och ger dem båda varsin uppläxande blick. "Inte nu på ett uppdrag! Då ska ni slå ihjäl andra - inte dem som är på samma lag!"
"Vi är inte på samma lag", muttrar Nema syrligt, vickar på stolsbenen.
Percy ignorerar henom och ger mig sedan en sträng blick.
"Jag vet inte hur och när du blev så här populär bland alla, åskmolnet", säger han och ett förnöjt flin kröker hans läppar när han använder sitt gamla smeknamn. "Men du får i alla fall hålla dina älskare - beundrare, whatever - men du får i alla fall behålla dem i shack!"
Han lipar retsamt mot mig, flinar lite.
"Dam you, fiskpinnen", väser jag, pekar tydligt långfinger.
Ja, jag är irriterad på Persasseus Jackson och hans stora mun. "Jag ser din näsa förresten, och den är i blöt."
"Min näsa är alltid i blöt, Åskmolnet. Jag är trots allt son till Poseidon."

Jag flinade kort, kände på dem röda kinderna, men sänkte dem snart nog. under bordet gav jag Percy en high- five. Sen när jag kollade upp på Percy- han var mycket längre än mig, as usual- blev jag förvånad när han inte verkade ett skit glad.
Inte Leo heller, han bara glodde ilsket mot mitt håll.
Shit vilken stämning.
Jag lade armarna i kors, orkade inte bry mig över att liva upp stämningen- vilket jag aldrig gjorde.
Solen gick aldrig ned helt och hållet, så vi lät lamporna i fören, och aktern vara släckta. Jag drog in träsvärdet och den lilla dolken-som jag spände fast vid bältet runt midjan- in i min hytt. Träflisorna hade jag soppat ihop med foten lite lätt, bara för att leo inte skulle ha alltför mycket att klaga över mig.
blodfläckarna syntes på den vita heltäckningsmattan- trotts att jag försökt torka upp det flera gånger, försökt använda blodet som vatten, kalla det till mig. Men det hade redan torkat in, och jag hade inga planer på att be någon av dem andra om hjälp.
första natten på fartyget hade jag dragit ut några kuddar och sovit uppe på däck- bbara månen och stjärnornas ljus hade lyst upp natten. Inte som idag, och jag hade längtat efter att få krypa ned i en varm säng.
En DUNS utifrån in lilla hytt fick mig att hoppa till, dra dörren åt sidan och mötas av en generad Frank Zhang.
Det såg ut som om han hade ramlat nedför den lilla trappan. "Gick det bra eller?" Undrade jag, ville inte låta alltför irriterad.
"Visst" Han drog upp en tumme upp och gick klumpigt in i hytten mittemot. JAg följde hans exempel, drog mig in i min egna hytt och låste dörren efter mig.
Jag drog försiktigt av skinnjackan, sen det åtsnidda linnet. Jag lät den tajta sporttoppen sitta kvar, och drog sen av militärbyxorna.
Usch, den där ömma känslan satt kvar i kroppen, blandat med träningsvärk.

Jag suckar och drar åt filten tätare om min kropp.
Klockan är runt tolv och nattens kyla får mig att huttra till. Jag har inga planer på att sova, sitter bara med några kaffetermosar med ryggen mot masten ifall Leo (som har jobbat hela natten) behöver det. Då och då har han sprungit och hämtat en termos, men nu är det nästan en halvtimme sen jag såg av honom - han har fixat med armborsten och något mer som jag inte har en blekaste aning om vad det är.
När jag reser mig upp med filten som en mantel över axlarna (Som en blond Superwoman) för att checka läget ser jag att han somnat.
Fingrarna är slutna om en hammare och den andra handen håller i en kaffetermos. Leo sitter upp, med ryggen mot relingen och huvudet vaggar vid bröstkorgen.
Ögonen är slutna och då och då rycker det till i ansiktet, och han vrider på dig så så att huvudet lutas mot hans axel istället.
Han ser så fridfull ut att jag inte har hjärta att väcka upp honom trots att Leo säkert skulle vara småsur över det imorgon.
Jag lägger min tjocka filt (en mörkblå med vita stjärnor) över hans sovande form, stryker hans kind.
Jag smyger mig tassande bort från honom och in i själva skeppet, ner mot hytterna.
Min hytt som är precis som mitt rum hos mamma.
Typ, men lite mindre.
Det får mig att känna mig hemma och jag kan inte låta bli att tänka på mamma, hur hon har det, vad hon gör...
"Hazz?" Nemas hesa röst får mig att hoppa till. "Vad gör du uppe?"
Hen håller sitt svärd och det glänser vagt i det svaga ljuset från rummet med öppen dörr - Nemas rum - och jag urskiljer hens röda hår, oceangröna ögon och att hen bara har på sig en sporttopp och ett par mysbyxor.
"Frågan är väl snarare vad du gör uppe", svarar jag mjukt.

"Eh-" Svarade jag först, ville inte låta så jävla desperat. "Svårt o sova. Så är det ganska lyhört..."
Hazel nickade kort, instämmande.
Jag tog ett steg fram mot mot henne, harklade mig och stoppade ned händerna i dem alldeles för pösiga byxorna.
"Du, Hazel.."
Hennes avvaktande blick gjorde mig nervös, irriterad. Visste inte om jag skulle fortsätta eller dra mig ut ur rummet.
Jag beslöt mig för att stå kvar, sa meningen med klar röst. "Det här kommer väl knappast hjälpa på nått sätt, för jag kommer att riva upp det direkt. Men alltså- ledsen att jag är runt dig hela tiden. No offense, men du har Leo, och jag fattar inte varför jag ens bryr mig. Tanken på att du är med någon annan.. Jag vill bara att du ska behandlas på det allra bästa sätt och... Jag kan inte bara sluta bry mig om dig.."
Jag tittade upp i dem där himmelskt blåa ögonen, som tittade rakt tillbaks in i mina.
"Shit.." suckade jag uppgivet, kände kinderna hetta, och tårarna som stack till i ögonen. Jag blinkade bort dem.
Jag vänder mig om, men blir tillbakadragen in i en hård kram. Först stod jag bara där, men lutade sedan huvudet mot hennes axel. Tog emot trösten.
"Du är en sån idiot" Muttrade hon i mitt hår, lade sedan till "Min idiot"
Vi drogs ifrån varandra, på samma sätt som det kändes fel, kändes det tröstande, rätt.

Jag kramar om Nemas axel med handen, ler snett, lutar mig framåt och låter mina läppar nudda hens kind.
Så fel, men så rätt på samma gång. Hur kan det vara så blandat?
"Jag har aldrig slutat bry mig", andas jag mot hens kind.
Sedan, efter att ha andats in hens hemtrevliga doft (saltvatten, hav), innan jag skjuter ifrån mig Nema.
"Sov gott", viskar jag, ler lite, kramar om hens axel en sista gång innan jag försvinner bort mot mitt rum. Först när jag öppnat dörren hör jag fotsteg - Nemas - som försvinner i i hens rum och dörren stängs.
Jag suckar, stänger dörren, innan jag drar av mig min jerseytröja och slänger den på min säng/soffa. Min spegel - som Leo [finaste Leo...] har hängt upp på väggen - reflekterar min spegelbild.
Min kropp är ganska tunn - alldeles för tunn, inte fin på något sätt. Huden är solbränd och här och där fanns det ärr eller blåmärken.
Ärren gjorde mig egentligen inget - bara när jag var tvungen att berätta om den för någon dödlig.
Diset ansträngde sig inte direkt för att dölja dem och mina vanligaste förklaringar var väl att de hände under någon basketträning. Jag hade övergett gymnastiken för ett tag sedan (tappade intresset bara, volter och liknande fick man nog av på Halvblodslägret) - men det kändes ganska otroligt att någon med min balans råkade ut för något sånt, något Brenda McVoy (skolans snyggaste, populäraste tjej som hade alla lindade runt sitt lillfinger) hade varit snabb att påpeka.
Hon hade alltid något skäl att hack på mig - men det var flera som hade stått upp för mig.
inte för att något hon sa påverkade mig, det fick mig bara att tvivla på hur hon mår.
Jag sparkar av mig jeansen och viker ihop kläderna som jag stoppar in i garderoben.
Trots att min sömn inte kommer vara så länge sätter jag på mig ett par pyjamasbyxor och en gammal Green Day-tröja. Bh:n slänger jag också in i garderoben och med en suck sjunker jag ner bland mina kuddar och filtar.
Sömnen drar ner mig med sina giriga armar direkt jag blundar, men bilden av Nema försvinner inte från min näthinna.

Den natten sov jag inte alls mycket. Satt uppkrupen i den mjuka sängen med batteridrivna ljus och ett block- ett med tjocka papper som jag fått av mamma- i knäet. Ritade det som dök upp i huvudet.
När ögonlocken kändes som tungt, tungt bly, tappade jag pennan, drog upp den igen, bara för att kolla på teckningen igen.
Hazels stora ögon log, samtidigt som munnen fortfarande hade den där fylliga, perfekta formen. Ritningen var från sidan, och jag hade lyckats exakt med dem höga kindbenen.
Plötsligt kände jag mig inte alls sömnig längre, ville hellre ut och gå än att stanna i min hytt. Det var instängt, för varmt.
Så tyst jag kunde, drog jag på mig kängorna, skinnjackan och drog upp håret i en knut i nacken.
En av- dem få- sakerna jag var tacksam mot Leo var att dörrarna inte lät när man svängde dem åt sidan, fick en att kunna smyga ut- och in- utan att märkas.
Nattluftens kalla vindar slogs mot mig då jag steg upp från trappan.
Jag sökte med blicken över skeppets mörka deck, letade efter mörkare skuggor. Inget.
JAg började mumla en okänd melodi, dansade med lätta steg med blicken upp mot stjärnorna. Rörde armarna upp mot håret, släppte ut det. Hade den där melodin i huvudet, kände mig så trött att det påverkade mig på ett sånt sätt att jag bara ville vara galen i en stund. Jag älskade det. Som en drog.
Kroppen rörde efter melodin som ekade inom mig, och där och då- kände jag som en av dem där tusentals stjärnorna på himlavalvet. Jag ville vara en av dem- lyser i mörkret, så vackert att dem får tårarna att bränna mot huden.
Inte förrän jag föll ned på golvet, drog upp den nötta tändaren ur fickan och studerade den, märkte jag att tysta, kalla, tårar forsade ur ögonen.
Jag lät dem komma, för dem var inte av den sorgsna typen.
Man såg knappt bokstäverna på tändaren längre, men jag visste vad det hade stått. Burn
Jag lät mig själv tända en låga, med den. Se den dansa sin besynnerliga dans, jag aldrig riktigt förstod.
~~

Do you feel the same when I'm away from you?
Do you know the line that I'd walk for you?
We could turn around or we could give it up
But we'll take what comes, take what comes

Oh, the storm is raging against us now
If you're afraid of falling then don't look down
But we took the step, oh, we took the leap
And we'll take what comes, take what comes

Feel the wind in your hair
Feel the rush way up here

We're walking the wire, love
We're walking the wire, love
We couldn't be higher, up
We're walking the wire, wire, wire

There's nights we had to just walk away
And there's tears we cry but those tears will fade
It's a price you pay when it comes to love
And we'll take what comes, take what comes

Inte en enda natt hade gått utan mardrömmar sen jag kommit till Halvblodslägret varje sommar - och den här natten var inget undantag, bara det att jag kom ihåg detaljerna när jag vaknade.
Blåsten piskar mig i ansiktet när jag vinglar fram i den dunkelt belysta gränden,
och jag slår bort håret som envisar sig med att flyga i ansiktet med armen.
Fönstren till de smutsiga, halvförfallna lägenheterna är stängda och inget ljus lyser i dem, men jag känner mig iakttagen.
Som om något - eller någon - hungrigt följer min varenda rörelse, väntar på tillfället jag är som svagast.
En rysning löper längs med min ryggrad och jag fortsätter, tar ett steg ifrån byggnaderna och blickarna.
"Hjälp mig.."
Rösten är så svag att jag måste stanna till för att höra den genom de starka vindarna.
"Hjälp...mig!"
Det tunna, hjälplösa rösten kommer bortifrån de överfulla soptunnorna och av ren nyfikenhet och viljan att hjälpa till får mig att gå mot dem.
Ett dåligt beslut, kanske. Vädret, rösten, byggnaderna... allt ger mig dåliga vibbar.
Ändå är det som om jag inte kan låta bli att gå ditåt. Det är som om något drar mig, en osynlig fiskekrok som naglat sig fast i min medmänsklighet.
"Hallå?" frågar jag så högt jag vågar. "Är det någon här?"
Sedan, ut från ingenstans, kommer Nema flygande.
Hens bleka hud lyser spöklikt i mörkret och från läpparna droppar det blod.
"Du kom inte i tid", väser hen, drar med sina spruckna fingertoppar på min kind. "Svikare."
Ett blodisande skrik lämnar mina läppar och jag far upp ur sängen med ett så kraftfullt ryck att det känns som om alla kroppsdelar hoppar ur led.
När jag försöker lugna min stötiga anding knackar någon på dörren.
"Hazz? Är allt okej?"
Det är Nema.
---
You should have known
The price of evil
And it hurts to know
That you belong here, yeah
Ooh, it's your fuckin' nightmare

(While your nightmare comes to life)

Can't wake up in sweat
'Cause it ain't over yet
Still dancing with your demons
(Victim of your own creation)
Beyond the will to fight
Where all that's wrong is right
Where hate don't need a reason
(Loathing self-assassination)

Jag kände på mina tunna händer, dem där spetsiga knogarna som fortfarande sved. Händerna var en av de få sakerna på min kropp jag gillade.
"Hazz?" frågade jag igen då jag inte fick ett svar, beredde mig på att storma in. Eller, kanske inte storma in- mer kolla om allt var okej..
Precis när jag var bredd med att knacka på dörren än en gång, muttrade hon inifrån. "Allt är okej, Nema"
"Är du säke-" envisades jag, trodde inte på orden hon yttrat.
Dörren drogs åt sidan, och Hazels toviga kalufs stod åt alla håll. Jag rodnade, men hoppades att håret skymde det.
"Mardröm. Bara det"
Jag nickade kort, drog en djup suck, och mumlade att jag fans om hon ville prata.
Till min besvikelse skakade hon på huvudet, log ett ansträngt leende och försvann in bakom den stängda dörren igen.
Jag bet mig i läppen, och en metalliknande smak spred sig. Benen rörde sig därifrån, trotts att jag ville stanna, vänta på att hon skulle komma ut igen.
Väl inne i hytten, bytte jag byxor till dem där tajta, svarta, och ett militärmönstrat linne. Måste medge att jag är glad över att det inte fans någon spegel här. Jag hatade dem, bara reflekterade över dem falska sakerna hos en.. demonen inom en.
Jag sprang upp på däck när jag var klar, men fick bara syn på Leo- som hängde över Argo II's styre. Ögonlocken var halvt slutna, men öppnades helt då han fick syn på mig.
Han glodde, ställde sig upp, och vände sig framåt som om han var fast besluten att ignorera mig.
"Oartigt" Fnös jag ironiskt, lyfte hakan i vädret och gick mot relingen för att syna vår omgivning.
"Så du gillar att dansa, huh?" Sa han bakom mig kort, och tonfallet sa att han flina.
Jag stelna till, vände mig osäkert om mot honom. Kände paniken växa. "Va?"
han gjorde en överdriven rörelse med handen, drog tillbaks det lockiga håret, muttrade någon vaggvisa, och började sedan hoppa på stället.
Innan jag tänkte efter, hade jag slängt mig på honom.

Jag duschar snabbt, i tio minuter kanske, byter om till en av Halvblodslägrets orangea tröjor som sitter lite löst, så jag stoppar in den i mina högmidjade, ljusblå jeans. Håret sätter jag upp i en slarvig bulle och med en suck kliver jag ut i Argo II's korridorer som alltid håller sig vid rätt temperatur.
Det är aldrig för varmt - eller för kallt - på stridskeppet och jag tackar Leo än en gång för det.
Fast han är inte här, så det spelar egentligen ingen roll.
Korridorerna och rummen - förutom Jasons - är tomma, likaså matsalen och jag antar att Piper är med Jason - tillsammans med Percy och Annabeth. Jag tror inte att de har förflyttat sig så mycket därifrån under natten.
Utifrån, på däck, hör jag upprörda röster.
Coach skriker och han smäller klubban mot däck, Hazel - den andra - låter nervös på rösten.
Jag antar att Frank Zhang också är där, men han säger inget jag riktigt hör.
"vad är det du inte fattar?" skriker en röst, så full av hat. Leo. "Ingen vill ha dig här! Hazel vill inte ha dig! Sluta förstör, din bitch, du är ändå bara ivägen!"
Orden han yttrar får mig att en sekund må lite illa.
De har blivit fiender på grund av en sak; rättare sagt, person - mig.
Nema svarar inte med ord. Hen vrålar och jag hör hur det virvlar till av vatten - sedan en smäll, som om hen format en knytnäve av havet.
Jag skakar på huvudet, rullar bak axlarna, innan jag går ut på däck.
"En god nyhet, tjejen", säger Coachen och vänder sig mot mig, som om han hört mig redan innan alla andra (någon satyrisk känsla kanske?). "Vi har kommit på vad det är som tog över Leo. Vindandar, eh.."
"Venti", säger Hazel mjukt och ger mig ett litet leende. "Venti" - något romerskt ord, antar jag.
"Den dåliga nyheten", fortsätter Hedge (som inte ser nöjd ut efter att ha blivit rättad). "Är att..."
Han behöver inte ens säga resten, nickar bara mot Leo och Nema som fortsätter att puckla på varandra, obrydda om deras lilla publik.

Jag svängde runt för att undvika ett eldklot, som exploderade i relingen.
Mitt inre försökte utesluta dem ord som han slängde ut, försökte att inte vara en uppenbar måltavla. Men vem försökte jag lura?
Handflatorna var vinklade mot Leo, rörde sig varsamt, kontrollerat, och skölden av tätt packat vatten, som jag lyckats skapa, gjorde hans skepnad suddig.
Ändå klarade sig vissa eldklot, och jag behövde svänga undan ännu en gång.
Leos blick var chockat riktat mot den exploderande relingen. Sedan mot mig. Ögonen smalnade till springor, käkmusklerna spändes.
Uppmärksamheten vändes mot den blanka skölden, som blixtsnabbt hade ändrat form, till tusentals, rakbladsvassa kristaller, ritade mot Valdez.
Jag knöt nävarna, blinkade inte en enda gång, utan behöll fokuset.
Pulsen hade stigit, och hjärtat satt i halsgropen.
Stå stilla, blinka inte, rör inte en fena.
Rädslan att jag inte skulle kunna kontrollera vapnet skrämde mig, gjorde mig panikslagen inombords. Jag ville spöa den där killen för att han älskar någon jag älskar, ville skrika på honom och hata honom så förjävligt.
Jag bara.. Kunde inte.
Leo stirrade utmanande tillbaks mot mig, sedan vändes hans blick bort, bort mot någon bredvid mig.
Jag lät mig sänka händerna, slappnade av. Kristallerna föll till golvet, smälte sönder till en blank pöl.
"Vill hon inte ha mig så får det vara så" Svarade jag enkelt- trotts att det inte var enkelt. Jag hade officiellt sagt att jag skulle ge upp.
Men jag hade inget att kämpa för om hon inte brydde sig.
"Jag tycker att det är ganska uppenbart vad hon vill" Morrade Leo tillbaks, som hade tagit flera steg mot mig. Knogarna badade i blåa lågor, och längst med underarmen löpte orangea eldar.
Jag lyfte hakan mot honom, beredd att väja undan när som helst. JAg hatade den där blicken han gav mig- men antog att min inte var mycket bättre. Jag kände mig galen, med dem där uppspärrade ögonen..
"Vad gulligt, har du börjat prata åt henne nu oxå?"
Nästa sekund flög han på mig, höll ned mig på marken med dem stenhårda, brinnande händerna.
Ett skrik letade sig ut ur min mun, jag försökte knuffa bort honom, få bort smärtan. Jag knep ihop ögonen, ville tänka mig bort.