[PRS] Back to shcool

När jag kommer in i mitt rum så låser jag dörren och sen börjar jag packa. Mina böcker,min dator,mobilen,skissblock,pennor,kläder,necessär,sovsäck,extra skor,pengar och ett foto på mig och Brooke.
Jag stänger scout ryggsäcken och tar på mig min extra jacka (som hänger inne på mitt rum) och mina skor. Sen så öppnar jag fönstret och klättrar ut genom det.
Jag glider ner för stuprännan och börjar springa.

Jag sitter på den lilla soffan under mitt halvcirkelfönster och tittar ut mot området. På fönsterblecket står en planta som ser risig ut.
Det hade varit mycket snyggare om den där inte var halvdöd, tänker jag och drar en liten suck.
I samma ögonblick som tanken kommer så händer något otroligt. De redan gröngula bladen börjar bli gröna och mer livliga, medans andra gröna blad växer fram framför ögonen på mig. På några sekunder så är den lilla växten så gott som ny.
Jag blir så chockad att jag ramlar av soffan

Jag halvspringer iväg från huset med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag har aldrig haft särskilt bar relation med mina "föreldrar" (egentligen så är ingen av dem mina biologiska föreldrar, fast det har jag fått lista ut själv) men det gör ändå ont att jag faktiskt måste göra så här för att inte typ drunkna i olycka.
Jag styr stegen mot parken utan att riktigt tänka.

Jag reser mig långsamt upp igen.
Vad i HELA VÄRLDEN VAR DET DÄR!!!
Den blev levande igen mitt framför ögonen på mig. Bara sådär! Precis efter jag tänkte att den hade sett bättre ut om den inte var halvdöd...
Jag undrar...?
Jag går långsamt fram till den lilla växten, som om den skulle hoppa på och attackera mig vilken sekund som helst. När jag kommit tillräckligt nära så tar jag fram handen så att handflatan är i jämnhöjd med växten och några centimeters mellanrum.
Väx, tänker jag för mig själv. Väx.
Först händer ingenting. Jag har ju gått och blivit spritt språngande galen!!
Men sen så hörs det. Det där suset. Det suckande suset från busshållplatsen är tillbaks. Saker i mitt rum börjar röra på sig, ramla av hyllor och skaka. En plötslig vind virvlar runt i rummet.
Väx. Väx. Väx!
Ett litet, litet blad växer ut från grenen.
"Kom igen!" ropar jag.
Helt plötsligt tystnar allt. Grejerna slutar skaka och vinden försvinner. Precis när jag gett upp hoppet så händer nog det konstigaste av allt.
Grenen som det fjantigt lilla bladet växte fram på blir tio ggr så tjock.
Återigen går min blick till plantan. Plötsligt så börjar den växa. MYCKET. Alla grenar börjar bli tjockare och längre. Rötter växer ut och spricker både krukan och fönsterblecket. Min starkaste instinkt är att snabbt öppna fönstret och slänga ut den genom fönstret. Krukan spricker helt när den nuddar gräset ungefär 3 m under mig.
Växten fortsätter att växa. Rötterna tar sig ner under jorden, en stam bildas och grenarna blir bara längre och bredare och under loppet av en minut så står ett helt träd utanför mitt fönster.

Men så hörs helt plötsligt ett brak och några knak och sen ser jag hur en trädkrona sticker upp över ett tak, och den var inte där för tio sekunder sen.
"Okej........ Jag måste kolla upp detta" mumlar jag för mig själv.
Sen så ändrar jag riktning och börjar gå mot trädet. Efter kanske fem minuter kommer jag fram. Huset som det är utanför är en mellanstor villa och på över våningen står ett fönster öppet. I det tycker jag mig skymta en siluet.

När jag tittar ut genom fönstret på trädet som just uppstod framför mina ögon så ser jag en gestalt i ögonvrån på gatan. Jag sticker ut huvudet lite mer för att se vem det är. En gestalt med en stor ryggsäck och stort ,rött, lockigt hår.
Rachel! Fuck!
Hur länge har hon stått där!? Hur mycket såg hon!? Jag måste gömma mig. Men tänk om hon redan såg mig?

Gestalten i fönstret lutar sig genom fönstret och ljuset från gatlyktorna träffar h*n ansikte. Det är Ren! (Fast en smått panikslagen Ren).
"Odlar du!?" ropar jag
"Äh..... jag........!" svarar han med panik i rösten
"Oroa dig inte" säger jag och tar fram min vatten flaska och sen häller jag vattnet över mig (vilket får min najad form att synas) "Jag ska inte skvallra!"

Var jag ser framför mig är en varelse som ser ut som en vatten nymf av något slag. En sån där man läste om i grekisk mytologi, nåt på n...na..naj...
"Rachel?" ropar jag. "Vad i, em, snälla stanna där, jag kommer!"
Hur ska jag ta mig ner dit? Jag vill inte gå ner för trappan och få massa frågor om vart jag ska. Jag kanske kan använda trädet...
Nej, det är på gränsen till för långt bort. Men, kanske jag kan..
Jag sträcker ut handen genom fönstret. Kommer det funka? Jag blundar och koncentrerar mig hårt.
En ny, tjock gren växer ut från trädet, precis lagom lång så att den når fram till fönstret. Under den växer sedan lika tjocka men kortare grenar ut och bildar en trappa ner till marken. Jag bryr mig inte det minsta om att Rachel ser allting, hon såg ju tydligen det andra också. Jag har inte heller tid med att vara chockad över det jag just gjorde, utan av någon anledning så var det viktigaste av allt just nu att prata med Rachel. Jag kryper ihop så att jag kan komma ut ur fönstret, tar första steget ut mot grenen och följer trappan ner mot marken.

När jag ser Ren gå ner för trappan får jag en bild av honom som askungen på balkvällen, och jag kan inte låta bli att skratta.
"Vad?" frågar han när han kommit ner
"Du såg ut som Cinderella!" fnissar jag
"Och du såg ut som en nymf!"
"Najad" svarar jag förebråande "Det är en viktig skillnad"

"Jaja!" svarar jag och ler. "Du, vi måste snacka, vart är du påväg?"
"Parken..." svarar hon.
Parken? Vad ska hon där och göra? Och vad är hela den här grejen med packningen?
"Kan vi snacka där?" frågar jag sedan. "Vill helst inte att så många hör..."