Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

"Min bror önskade alltid att få hitta ett sätt att bota lungsjukdomar", svarade Allison och suckade djupt. Det kom stunder då hon saknade honom extra mycket, och när hon började tänka på hans drömmar och önskningar var det nära att det brast för henne. Irriterat torkade hon hastigt bort en tår som hade letat sig ut ögonvrån, hon var inte svag. Hon kunde inte visa sig svag för svaghet var dåligt och hon skulle aldrig klara sig om hon visade sig svag.
"Tja, jag slog dem alla i första fasen. Vad som väntar nu vet jag inte. Vad gör ni hos de ärliga i er initiering?", sa hon sedan för att byta samtalsämne.

"Var är han?" frågade Tasha tyst och mjukt. Hon hade en känsla att han inte var där längre. Det kändes så då hon talade om honom. Hon var vänlig nog att vända sig bort då Allison torkade en tår. Tasha tänkte inte skylla henne för den. Istället vinkade hon adjö till Christopher.
"Jag har alltid under hela min barndom varit avundsjuk på honom. Han var och är en perfekt osjälvisk. En som jag aldrig kunde vara, jag och Tor var alltför rebelliska." hon log och skrattade till lite. Hon och Tor hade en hemmagjord tatuering och sen var det kluvna ögonbrynet som var hennes fars verk.
"Hoppas du vinner det hela då." log Tasha ärligt och ställde sig upp. Tåget skulle komma snart och ta dem vidare, hon skulle hoppa av innan Allison och Azalena.
"Ganska tråkig än så länge, vi har svarat ärligt på en massa frågor. Först på papper, sedan framför andra människor och sedan mer i svårare situationer. Som om man befinner sig i dödsfara, utpressning men man måste ändå säga sanningen även om man dör." det hela var självfallet inte fullt på riktigt.
"Som att uthärda smärta och det blir värre fast sanningen ska fram. Men tror det blir än värre snart." hon rynkade lätt på ögonbrynen.
"För får de ut alla mina verkliga hemligheter så vet jag inte vad som händer."

"Han klarade inte initieringen", förklarade Allison kort, som för att visa att hon inte gärna ville prata om det. "Finn var den perfekta lärda också, och jag var det misslyckade barnet så att säga. Jag tror att de blev glada att bli av med mig", sa hon sedan och skrattade dystert till. Snabbt hävde hon sig upp på kanten då hon fortfarande hade stått nere i spåret och ställde sig sedan mitt emot Tasha på plattformen.
"Jag ska försöka, jag har alltid drömt om att bli falangledare", menade Allison och kollade drömmandes bort mot riktningen där högkvarteret låg.
"Gud vad hemskt, jag skulle aldrig klara av det där", suckade hon och fortsatte sedan; "Verkar som att du har några mörka hemligheter trots allt". Hon flinade men sa inget mer, hon ville inte tvinga Tasha att berätta något. Efter att ha kollat sig omkring upptäckte hon Azalena stå lite längre bort.
"Du bör komma om du inte hade planerat att stanna kvar här, jag tror att tåget kommer snart!", ropade hon åt henne.

"Jag ska!" Skrek Azalena som svar till Allison. "Men jag antog att ni inte ville ha mig här över huvud taget, så jag försökte visa lite respekt."
Azalena hoppades att de skulle uppfatta hennes gliring. Antagligen inte. Men hon började gå mot dem, hon hoppades att tåget skulle komma snart. Hon darrade fortfarande efter hundattacken.

"Åh, jag beklagar." sa Tasha medlidande, men drog inte upp det mer Allison ville tydligen inte tala om det och Tasha förstod henne.
"Men du är i alla fall inte den enda som inte uppskattades av dina föräldrar." hon log svagt, hon hade i alla fall haft Tor och ingen av dem var precis uppskattade.
"Tycker det mest är idiotiskt. Man klarar sig inte på enbart sanningen och att ljuga ibland är bra, annars kan det hela bli värre." hon log men suckade lätt.
"Tror inte jag kommer klara initieringen, jag kanske borde ha stannat bland de osjälviska, där visste jag i alla fall hur jag skulle göra." hon vände sig sedan mot Azalena.
"Vi ska åt samma håll så det vore bra om du kom med. Jag har inget mot dig egentligen. Att du var rädd och grät kan jag förstå. Men när du flög på Christopher, nej det var inte okej." hon mötte kvinnans blick, det om något var uselt och fegt.
"Sedan är jag väl avundsjuk på er båda, ni tillhör den falang jag vill tillhöra." hon tystnade och i tystnaden hörde hon snart hur det sjöng i järnvägen och snart hörde hon tåget komma.

"Du kommer klara det", försäkrade Allison. "Annars så kommer det att lösa sig, du ska inte sluta som Finn iallafall", konstaterade Allison och log snett. Tasha var alldeles för bra för att få vara falanglös, och om Allison klarade sig igenom initieringen skulle hon jobba på ett sätt att låta Tasha få gå med i deras falang. Hon ville så gärna hjälpa henne även om det stred mot henne och hennes falangs natur. Falang före blod trots allt även om hon nu började fundera på varför.
"Säger samma som Tasha, inget av det du gjorde var särskilt tappert", menade hon. Ljudet av tåget som åkte längs rälsen ökade allt mer och mer och till slut kom tåget dundrandes i full fart. Allison gjorde ett tecken åt de andra och började sedan springa längs med det för att sedan hoppa upp i näst sista vagnen.

Christophers kropp var bly nästa morgon.
Han fick anstränga sig för att inte skära i sina fingrar i stället för morötterna han skar till frukosten. Det var fem personer - halva gruppen som stod i det relativt stora köket nu. Den andra hälften var ute och hjälpte de äldre. Det var tur att Christopher inte var en av dem just nu.
Det var trivsamt att stå där bland de enkla möblerna och dela med sig av sig själv till de andra. Nu när han snart var Osjälvisk på riktigt kunde han ställa en del frågor också.

Azalena låg i sängen och tänkte på kvällen. Hon antog att klockan bara var 5.
Hon hade kommit rätt så bra överens med Allison på vägen hem med tåget. De hade pratat lite och hon hade till och med fått Allison att skratta. De skulle försöka träffa Tasha och Christoffer någon gång igen.
Azalena somnade om igen.

Allison slog trött upp ögonen och gäspade stort. De hade kommit hem sent natten innan, men som tur var hade de lyckats ta sig in osedda. Hon hade faktiskt pratat lite med Azalena efter att Tasha hade hoppat av. Hon hade inte alls haft samma jobbiga attityd som hon hade haft tidigare den natten men Allison visste fortfarande inte om hon var redo att bli Azalenas vän. Hon ville inte ha några vänskaper för tillfället, hon var tvungen att fokusera på sig själv och imorgon skulle fas två av initieringen starta. Trött satte hon sig upp och sträckte på sig. Det var bara hon vaken, de andra hade tagit till vara på en av de få sovmorgnar som de hade.

Tasha vaknade av att Katrine med en duns ramlade ner från sin säng. Inget ovanligt egentligen då hon mer eller mindre verkade brottas med täcket var natt och hade många olika sovställningar.
Men dunset var som en väckarklocka för de alla och dags att gå upp. Tasha ville egentligen inte, även om det var en ledig dag var det ingen rolig sådan. Dagarna här var dock mer roliga än hos de osjälviska och hon fick göra mer. Men ändå, det var inte detta hon längtat till.
Hon tänkte på dem hon träffat igår och hoppades att Allison skulle komma ihåg att hälsa till brodern. Hon hoppades att de alla sågs igen även om dag och tidpunkt inte var sagt. Det var bättre så annars kanske någon skulle finna ut ett mönster och de kanske alla skulle åka dit.
Tasha var rädd att de alla skulle åka dit ändå. I initieringen hade hon hittills klarat sig genom att hitta på, säga det de ville eller tala lagomt med sanning. Men hon hade en känsla av att de snart skulle få ur henne allt och då råkade inte bara hon illa ut utan hennes bror och de andra med.