Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag hatade Wilma nu, hur kunde hon vara på den persons sida som är anledningen till varför Ally är i Tartaros.
" Wave, det behöver inte vara så här," sa jag utmattat
" Jo Cole, det behövs," jag skakade lite när hon använde mitt efternamn.
" Percy kommer aldrig förlåta dig," sa jag och jag såg hur Wilmas min hårdnade. " Jag vet att du vet det," med en hastig rörelse tog hon fram en kniv och la den i mot min hals. Hon nästan spottade fram orden.
" Du vet inget om Percy," sa hon och la handen på dörren till mitt fängelse. " In."
" Du vet att nästa gång vi möts så kommer vi vara fienden," sa jag, Wilma stängde dörren och jag hårde låset gå igen.
" Ehm hej, vem är du?" frågade en röst inne bland skuggorna.
" Kom fram först," sa jag till svar och ut kom en flicka på kanske 10 år. Jag flämtade till, hon har nästan en kopia av Annabeth bortsett från att hon hade Percys ögon.
" Hej, jag är Julia, Julia Jackson," sa hon och jag visste att min gissning var sann.
" Hej Julia, kan jag kalla dig Jo istället?" hon nickade " Okej Jo, jag är Emma Cole och hon som förde hit mig var min vän. Eller kanske föredetta vän, hon svek mig och sin bror Percy, plus massor av andra personer."
" Percy? Percy Jackson?" sa hon lite skrämt.

Ilsket klampade jag genom samma korridor som nu hade blivit bekant.
Emma hade varit fångad i två dagar, och Ally var antagligen kvar i tartaros.
Emma hade inte fått mat på den är tiden- och hennes ryggsäck hade hon inte med sig. Nu skulle jag på order ge dem mat. Och lite information.
Jag svängde runt hörnet och en klassisk cell tornade upp sig.
Hon satt med ryggen mot en vägg och blundade. Hennes brutna fot var lindad med en bit tyg som jag såg hon hade rivit av från lägertröjan.
Chocken slog mig när jag såg en annan flicka sitta längre in. Hon hade blont hår och....Likadana ögon som jag själv. Nej, Percys ögon.
Jag svalde, och förstod inte.
En sten som skrapades mot marken hördes ekande och Emma slog genast upp ögonen. Den andra flickan tittade med skrämda men upproriska ögon på mig.
''Mat behöver alla'' mumlade jag och sträckte in handen genom gallret och släppte maten.
''Jag äter inte det där Wave'' fräste Emma.

"Ja, jag vet det, trodde du också visste det, Z." Sade jag roat.
"Visste, det men du är den galnaste." Muttrade han.
"Tack, tack, snäll kommentar för någon som du."
Han himlade med ögonen.
"Visste du att någon skriver att vi är här?" Frågade jag med ett flin.
"Skriver någon om oss?" Frågade Zeus chockat men det syndens inte.
"Jäpp allt vi gör." Sade jag.
Han började ändras och såg nu ut som en 18 årig kille som hade svart hår med isblåa ögon. Muskulös och hade ett vitt leende. Han började gå som om han var cool.
*Seriöst vi är i Tartaros, och du leker som om du är värsta snygging en, inte coolt." Sade jag irriterat.
"Sorry, Al."

" Slipp då Cole, du ska veta att du inte kommer få mat på ett tag," fräste Wilma
" Vad spelar det för roll varken Julia eller jag har fått mat på evigheter," sa jag och vände mig om.
" Emma, du måste kontrollera din ilska," sa Julia, jag såg hur hon gick fram till Wilma och tog emot maten.
" Ha det trevligt," sa Wilma, men det lät inte som om hon menade det.
Jag var tvungen att fråga Julia om hennes bakgrund.
" Ehm hur hamnade du här?" frågade jag
" Jag var på mitt rum och läste en bok, när ett starkt ljus strålade ut från mitten och när jag öppnade ögonen stod Kronos där. Han gjorde något med handen och jag kände hur jag fick en munkavel och ögonbindel, han band även mina händer. Sen kom pappa ut.
" Inte den här gången Percy Jackson," sa Kronos med en skärande röst. Sen tog han hit mig och låste in mig, sedan dess har jag bara fått mat tre gånger och jag har varit här en månad." det förklarade varför hon var så mager, jag började också bli mager, men jag undrade hur hon hade överlevt utan vatten.
" Hur har du kunnat överleva?" frågade jag försiktigt.
" Jag har ärvt min pappas vattenkrafter," sa hon och fick en saltvattenkälla att dyka upp ur marken. Genast började en plan växa fram i mitt huvud.

Jag kunde inte låta bli att fråga.
''Vem är den andra flickan. I fängelset?'' Spottade jag ur mig och lät modigare och trotsigare än vad jag väntat mig. Kronos gyllene ögon vändes till mig och instingtivt spände jag mig. Han hade inte varit som jag hade trott. Han var hård och kall. Och så var jag med.
''Julia. Jackson.'' Mumlade han och log ett obehagligt leende. Jackson?
Luften lämnade mina lungor.
''Percy och Annabeths dotter'' fick jag fram i en flämtning.

(Oh kort...)

Jag tänkte svara innan jag började få smärta och ramlade ner. Det var någon som sade kom till mig jag ville följa med, men ja visste att det var ordcharma så jag ignorerade smärtan och rösten och fortsatte.
"Är du okej?" frågade Zeus men hade ingen medlidnad i rösten.
"Ja." sade jag och fortsattte att ignorera smärtan och rösten.
Ju längre vi kom desto mer fick vi strida, jag hörde rösten starkare och starkare och smärtan blev allt större. Det positiva med det var att jag blev mer och mer ´skicklig i svärd.
"Jaså ni klarade eran färd till Tartaros men ni ska dö nu!" sade en röst bakom oss.

Jag tog ut en gyllene drachma ur min sko
" Kan du göra en regnbåge?" frågade jag Julia och hon nickade. Åh gudinna mottag mitt offer. Visa mig Percy Jackson halvblodslägret, Poseidons stuga. Genast dök en bild av Percy upp, han hoppade till när han såg oss.
" Emma! Och?" frågade han
" Julia," sa Julia, hans leende slocknade och han såg sig omkring.
" Var är Wilma och Ally," frågade han
" Ally är i Tartaros och Wilma..." Min röst bröts och Julia tog över
" Hon har gått över till Kronos." Det var nog det läskigaste, Percy kastade iväg en hylla och sparkade rakt i väggen. Han hade aldrig reagerat så förut.
" Profetian har gått i uppfyllelse," sa jag " Percy ni måste förbereda er för en strid."
" Mmm, visst," sa han argt. Jag visste hur arg han var på Wilma. Jag kunde se tårar i hans ansikte när Irismeddelandet slutade. Julia darrade pågrund av hennes pappas reaktion. Jag höll hårt om henne.
" Jo, det är okej."

Ritningen såg ut som ett klotter, och tro mig. Det skulle inte se ut så.
På beordran från Kronos hade jag ritat en karta över Long island sundet. Men, som det nu såg ut skulle det bara leda i villo.
I ilska och irritation knöglade jag ihop pappret till en boll och kastade iväg den.
Frustrerat sparkade jag på bordet jag satt vid.
jag hade fått ett rum. Det var iskallt, och var inte alls lika mysigt som på halvblodsläget... Jag stötte undan minnena. Jag hatade det. jag hatade gudarna.
Jag flämtade till när en iskall hand lades på min axel, och jag svängde genast runt för att se vem det var.
Mycket riktigt var den jag trodde. Kronos.
''Ditt arbete går inte särskilt bra ser jag'' sa han missbelåtet.
''Det blir bättre och bättre'' snäste jag. Hans guldögon spändes i mig. ''Tala inte med den tonen mot mig flicka'' morrade han.
Jag gav upp kampen i stirrningen och började gå mot dörren, då en klinga hördes bakom mig och jag stelnade till.
Kronos hade hans klinga mot min hals. ''Var försiktig med vad du gör nu'' sa han med ett spelat leende.

Jag vände mig om och såg något eller någon.... Eller vad det nu var som sög ut alla monster och det gjorde saken större.
"Wow är du Tartaros?" Frågade jag.
"Ska du inte frysa till och bara stirra, som Zeus?" Frågade Tartaros irriterat.
"Nej,du är ju så cool så man måste bara prata." Sade jag och log mot honom.
"Ingen har någonsin sagt så till mig." Sade han lite rörd.
"Det är bara sanning och du behöver det, för annars blir du som de andra monsterna som inte har någon hjärna." Sade jag och log strålande.
"Jag ska då inte döda dig..." Sade han.
"Jag måste skynda mig har ett uppdrag, men lovar komma tillbaka och hälsar på."
"Det säger du bar...." Jag avbröt honom.
"Jag svär på floden styx att jag ska hälsa på för du behöver det!" Sade jag bestämt.
"Tack Ally Black." Sade Tartaros.
"Ingen orsak Tartaros och tack för att inte mörda oss." Sade jag och knuffade Zeus så att vi skulle gå ut från Tartaros.

Jag hade tappat räkningen på hur länge jag hade varit i den där fängelsecellen.
" Emma," sa plötsligt Julia och jag vände blicken mot henne.
" Ja?" frågade jag nyfiket.
" Du är min moster," sa hon, jag låg när jag insåg att det var sant. Jag ville skydda henne från ondskan, hon borde inte vara här överhuvudtaget. Plötsligt dök ett skimmer upp i mitten av rummet. Jag håller för ögonen, för ljuset är alldeles bländande. Jag känner igen kvinnan som dyker upp i bubblan.
" Mamma," viskade jag och rör hennes spegelbild.
" Mormor," viskade Julia brevid mig och tittade hänfört på Athena.
" Emma, Julia, jag är så ledsen över att ni har hamnat här och jag önskar att jag kunde hjälpa er men..." Sa hon sorgset.
" Men gudarna får inte ingripa direkt," fyllde jag i och hon log sorgset.
" Emma, du måste få din vän att minnas vad som är viktigt," sa hon och jag förestod att hon menade Wilma.
" Jag lovar mamma," sen försvann hon och Julia och jag var åter ensamma i cellen