ÖPPET fantasy-roll

Han klappade den lilla rävungens mjuka päls. Han gillade djur, vilket var ganska självklart då han själv till hälften var ett djur. Han log åt hennes fråga. Hur förklarade man? Han var ett djur. Han var vän till flera djur, kunde man väl på sätt och vis säga, men man kunde inte direkt säga att han haft något. Som till exempel då han som ung, då han levde med sin farfar, hjälpte en skadad hund, som av nån anledning skadat tassen. Efteråt hade hunden följt med dem, men den hade varit mer som en vän än som ett husdjur.
"När jag var yngre hjälpte jag en skadad hund, som skadat tassen. Efter det följde han mig vart jag än gick", sade han med ett litet leende, då han log vid minnet. Han märkte det inte först, men då han tittade upp på Zia efter att ha klappat Räv så hade håret fallit bakåt och visat de spetsiga öronen. Man kunde tycka att han vant sig vid sånt, men icke. Men men. Inget att göra mot det. Skadan var skedd, och han trodde ändå inte att det skulle göra någon större skada. Alla där visste att de alla var övernaturliga, och ett par spetsiga öron sade inte särdeles mycket om vad man var.

Zia log då hon såg de spetsiga öronen. Sakta sträckte hon fram handen och rörde försiktigt vid dem. Hennes ögon glittrade då hon log.
"De är vackra." sa hon och lät händerna sjunka innan hon höjde dem och drog bak sitt röda hår. Under de röda lockarna, pärlorna och flätorna doldes ett par spetsiga öron.
"De liknar varandra men ändå inte riktigt. Men du är en skogsvarelse liksom jag, inte sant?" viskade hon nästan fram. Det var något med öronens utformning, som hennes egna hon kunde räkna ut det.

Han blev något förvånad över vad hon gjorde, faktiskt, och även över att hon också var en skogsvarelse. Han nickade.
"Du har rätt", sade han med ett litet halvt leende. Det här fick honom bara att bli ännu mer nyfiken på henne, var hon kom ifrån.. Det var en sak som faktiskt var något typiskt för kentaurer, och det var att det alltid sagts att de tänker för mycket. Sant, ibland. Det och att de älskade information, just det att de tyckte om lära sig. Som sagt ansågs de som en av de mest pålästa och mest pålitliga arterna.

Willow såg från ett litet avstånd att Arezran och Zia diskuterade och att Zia drog bak sitt röda hår. Under allt det tjocka håret dolde sig ett par spetsiga öron. Willow andades ut, hon insåg att hon hade hållit andan ganska länge medan Endromeda hade skrikit åt dem. Bråk gjorde henne osäker, precis som ilska.
Räv, som satt i Arez famn, kikade nyfiket mot henne då den märkte att hon stirrade.
Trots att det 'bara' var ett djur blev hon generad och tittade snabbt ner mot sina skor.

Arez tittade återigen ned på Räv, kunde inte förneka att han var litet smått obekväm med situationen. Men det var en blandad känsla - han var både litet obekväm och nyfiken.
"Har du haft något husdjur innan Räv?" frågade han samtidigt som han tittade upp på henne igen och log. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, men ville hålla igång samtalet ändå.

Zia satte sig på marken framför honom och skrattade lätt till.
"Jo, det har jag en ekorrunge och så lite igelkottar, fåglar och då. Men jag äger ingen av dem. Jag äger inte ens Räv. Jag bara hjälper djur som behöver mig, sedan är det frivilligt för dem att gå eller stanna." förklarade hon och såg bort mot Willow och Amber.
"Kom hit ni med." log hon inbjudande med glittrande gröna ögon och ett vitt leende mot den solbrända hyn.

"Samma sak här - man kan aldrig äga ett djur", sade han med ett litet leende och log sedan upp emot de andra som stod bredvid, höll med Zia om att de fick komma till dem.

Will skuttade över ett par trärötter till Arez och Zia, som hade satt sig ner. Den lilla räven mötte hennes blick och hon log försiktigt, djur hade aldrig varit hennes starkaste sida men konstigt nog hade hon alltid tyckt om hundar.
"Får jag klappa?" frågade Will Zia.

Endromeda satt kvar i skogen. Hon var inte arg längre. Hon behövde gå tillbaka till de andra, det visste hon men det känndes bara svårt att gå tillbaka efter sitt lilla utbrott. Hon reste sig ändå upp och började gå tillbaka. Om de faktist var de sista levande varelserna behövde de hålla ihop. Hon gick genom skogen. I tystnaden var det lätt att hitta dem och spåra upp dem. Hon gick in i dungen. Det kändes som de tittade på henne, men hon harklade sig ändå för att få deras uppmärksamhet. Hon gick fram till dem och satte sig. Hon suckade. "Jo, hörni... Ursäkta om jag typ blev lite arg innan... Ehh..." Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon värde bort blicken snabbt och bet sig i läppen. "Jag... Jag har alltid haft svårt att kontrollera mitt temperament... Tyvärr måste ni nog vänja er för det känns inte som om den här trollformlen kommer släppa imorgon och tills dess kanske vi borde... Ni vet, hålla ihop?" Hon tittade bort igen. Dethär var svårt för henne. Om de inte skulle godta hennes ursäkt skulle hon väll få klara sig själv så länge som det nu en skulle funka. Hon vände tillbaka blicken till de antra och försökt se dem i ögonen.

Wllow bet sig eftertänksamt i underläppen. Det låg verkligen något i det Endromeda sa och hon kanske hade rätt. Hon ville inte fatta ett beslut, om ho skulle godta Endromedas ursäkt eller inte, när de andra inte hade sagt sina åsikter. Will kastae ännu en gång en blick på armbandsuret och kom fram till at hon inte behövde vara hemma förrän om några timmar - hennes far hade nog något viktigt möte som skulle dröja för länge eller något sådant, så som det alltid gjorde trots att han lovat att han skulle komma hem tidigare. En våg av ilska sköljde över Will för en sekund. Han sa alltid att hon var det viktigaste, men det visade han i alla fall inte. Will fattade ju att de behövde pengar, men hennes far hade tjänat ihop så pass mycket att det skulle räcka en livstid.
Hon hade vart så borta i sina egna tankar att hon knappt märkt att de andra kommit fram till ett beslut.