Jakten på Percy Jackson (öppet)

(Woho, vi är igång igen! Så glad för det! Aia,vill du fortsätta vara med?
Nu finns även Hannas mall på första sidan, hade glömt flytta dit den. Och Hanna, älskar att Katja är den enda som är peppad på uppdrag, så kul! Och "två homosexuella killar", haha. Har faktiskt inte bestämt läggning på Gideon än, men det är jättekul om ni andra tror att det är nått på gång. För Gideon kommer vara ganska oblivious ett tag till, hehe)

Gideon log mot Lance när han slöt upp bredvid honom. Han skrattade till åt den kortare killens ordval.
"Så kan man ju också uttrycka det", flinade han. "Jag undrar hur Keiron tänke?"
Han utvecklade inte sitt resonemang mer då de kom närmare Signe och Katja. Han hade aldrig haft någon direkt kontakt med den yngre Hefaisos-ungen tidigare, men han var tvungen att beundra hennes mod. Hon vågade faktiskt le mot Signe, lägrets kyliga ensamvarg. Gideon hade inte gjort det med tanke på blickarna dottern till Nike skickade ut. Så antingen var den här Katja väldigt modig. Eller väldigt korkad.
Gideon gav Lance en sista blick som sa typ 'jag hoppas vi överlever det här', innan han öppnade munnen.
"Så, vi är alltså grupp 7", började han. "Uppenbarligen", la han till då han insåg att det han sagt var väldigt ja, uppenbart. Han gav dem ett av sina sneda flin.
"Det här kommer bli riktigt kul, tycker ni inte?". Om man ville kunde man tolka hans ton som ärlig, men troligtvis hörde man den lätt ironiska tonen i den.
"Jag tror inte vi alla har hälsat ordentligt på varandra", fortsatte han och vände sig mot Katja.
"Gideon, stuga 11", sa han med ett av sina bästa leenden och höll fram en hand.

Signe stirrade på dem alla, så detta var hennes grupp? Hennes grupp, det lät ovanligt, hon tillhörde aldrig en grupp och nu skulle hon ut på uppdrag med en? Keiron måste skämta. Hon tillsammans med.......... ja, tillsammans med någon alls. Men nu med dessa.
Lance hade hon inte mycket att säga om. Ingen som egentligen gjort henne förnär men som var upp över öronen förälskad i Gideon.
Gideon som inte verkade märka någonting eller annars så var han bara en stor idiot. Nej, Signe visste väl att han inte var en idiot, de hade trots allt delat stuga innan hon fick flytta. Inte för att hon gillade Gideon, hon gillade ingen och han hade en förmåga att retas och gå henne på nerverna.
Sedan var det Katja, visst hette hon så? En liten unge som nu log dumfånigt mot henne. Vad ville hon? Vad var hennes motiv eller var hon genuint glad och snäll, trevlig? Nej, Signe trodde inte det, ingen var det och var någon det var det bara för att de ville något. Hon hade lärt sig att man klarade sig bäst själv. Detta borde Keiron veta, om hon nu skulle ut varför då med dessa?
Men hon hade inget val, hon skulle ut med dessa och hon hade att se fram emot att döda monster åtminstone. Leendet från Katja besvarade hon inte, men hon gjorde inget annat heller hon var inte elak som många verkade tro. Det var dock ett enkelt sätt att få folk att hålla sig borta från henne. Istället såg hon på Gideon som började tala och presentera sig för Katja, tja det var en början i alla fall.

(Yayyy! Är också jättepepp på att det är igång nu! Det smittar nog av sig på Katja eftersom vi är lika taggade på uppdrag nu! x) Kommer bli awesome!
Förlåt för att jag inte skriver riktigt så långa inlägg som jag kanske borde. Det är sent och mina bröder vill att jag ska vara med dem xD)

Katja uppskattade verkligen att killen som presenterade sig som Gideon faktiskt försökte få alla att börja prata. Hon stod nästan inte ut i den kalla tystnaden som hade varit tills dess. Mördartjejen svarade inte på hennes leende, men det hade hon inte förväntat sig heller. Det låt bara i Katjas natur att i alla fall försöka bli vän med alla, och läskiga personer var inget undantag.
"Katja, stuga 9." Svarade Katja och skakade leende Gideons hand. "Angenämt eller hur man säger. Och du heter ... någonting på L tror jag?" Tillade hon och vände sig mot Lance. "Lucas?"
Hon hade som nämnt inte haft någon närmare kontakt med någon i gruppen tidigare, men det hade inte hindrat henne från att ha försökt snappa upp namn.

Lance log upp mot Gideon. Klart han visste vad man skulle göra i en sådan här situation. Han tittade mot Katja som Gideon sträckt fram handen mot. Mycket riktigt var hon från stuga 9, precis som han trodde. När hon sedan vände sig mot honom skrattade han smått till. Lucas, vad fan var det för namn?
"L är helt riktigt" så han och drog handen genom håret. "Namnet är dock Lance, inte Lucas" hans sneda leende spreds och sträckte även fram handen för att skaka hennes.
"Stuga 7" hans röst var saklig. Det stämde trots allt. "även om det kanske inte märks så ofta" lade han sedan till tyst för sig själv. Han var så trött på förvåningen hos de andra stugorna han inte hade lika bra kontakt med när han uppgav att han var barn av Apollo. Visst, han var solbrun som resten av hans syskon men det var ungefär där gränsen gick.
Han tittade smått förskräckt mot Signe. Var det nu hans tur att försöka få henne att prata?
"Dotter av Nike va?" Frågade han försiktigt henne, osäker på om han skulle sträcka fram handen eller inte.

Signe hade gjort sig beredd på att gå. De ignorerade henne helt klart, inte ville de tala med henne eller ha henne med. Presenterade sig gjorde de men inte henne precis. Det var som vanligt och hon var inte förvånad, hon var van.
Men så var inte fallet denna gång och smått förvånat mötte hon Lances förskräckta blick. Varför var den så rädd? Undflyende eller vad? Hennes blick mjuknade något kanske berodde det på att han faktiskt tilltalat henne, kanske på att han verkade räd, eller att hon var förvånad, eller att hon faktiskt inte ville vara elak och vara skräckinjagande. Hon ville bara att folk skulle hålla sig på sin kant. För visst var det så?
Hon nickar smått förstummad och släpper slutligen hans blick.
"Jo, Signe dotter av Nike." svarade hon enkelt, visste inte vad hon skulle säga. Hon var ingen talare precis och att kallprata var inte hennes grej.

Gideon skakade Katjas hand. Den var mycket kraftigare och valkigare än vad han hade väntat sig av en så ung tjej. Fast nu var hon i och för sig dotter till Hefaistos, så det kanske inte var så konstigt. Sedan skrattade han till när hon kallade Lance för Lucas.
Hans leende falnade dock lite när han hörde vad Lance la till tyst för sig själv. Visst att han inte var riktigt som de andra Apollonungarna, men det spelade ingen roll. Gideon tyckte ändå bättre om Lance än någon av de andra. Han la en hand på den andres axel och gav den en lätt tryckning.
Han var även tvungen att beundra Lance när han faktiskt vände sig till Nike. Det var riktigt modigt gjort, speciellt med tanke på mördarblickarna hon sände ut.
Förvånansvärt nog så mjuknade Nikes blick när hon blev tilltalad. Om nu isbitar kunde vara mjuka. Dock verkade hon inte särskilt pratglad.
"Jahapp", sa Gideon och slog ihop händerna när hon presenterat sig klart. "Nu när vi alla vet vad vi heter - du ser förresten inte ut som en Lucas, Lance passar dig mycket bättre", la han flinade till och rufsade till den kortare killen i håret.
"Så kanske vi ska ta upp om vi har några frågor", fortsatte han. "Till exempel: vart ska vi? Har vi någon plan? Varför blev vi utnämnda? Har Keiron efter alla dessa tusentals år tillslut tappat förståndet?"
Han trodde nästan seriöst det när han kollade på gruppen han hade runt sig. Var det här verkligen personer som passade tillsammans och borde åka på ett uppdrag med varandra? Tveksamt.

Katja nickade när hon hörde att killen hette Lance och inte Lucas. Hade hon haft lättare för att rodna hade hon nog gjort det, men hon brukade inte skämmas för såna saker. Vad fanns det egentligen att vara generad över? Dessutom så var Lance ett långt mycket coolare namn än Lucas. Det lät som en lans, ett coolt vapen, medans Lucas bara påminde henne om den dryga klasskamrat hon haft på dagis.
I sitt huvud så svarade Katja på alla Gideons frågor. Vart ska vi? Ingen aning. Fick de bestämma det själva eller skulle de bli skickade åt något håll?
Har vi någon plan? Uppenbarligen inte. Ritningar förstod hon sig på, men planer hade aldrig varit hennes starka sida. Å andra sidan, hur stor skillnad kunde det vara?
Varför blev vi utnämnda? Varför Gideon och Signe blev utnämnda kunde hon svara på. De båda såg ut att kunna döda en jätte med händerna bakbundna. Varför hon blivit utvald var ett mysterium. Hon var inte lika bra som sina syskon på att bygga saker. Hon hade inga speciella slagfältsfärdigheter, och hon hade aldrig varit på ett uppdrag förut eller ens slagits mot ett monster på riktigt.
Har Keiron efter alla dessa tusentals år tillslut tappat förståndet? Troligen.
Högt sa hon bara: "Ingen aning, på någon av frågorna. Men allt blir bättre med lite Disneylogik. Om vi bara tror på vänskapens kraft så kan vi klara vad som helst."
Katja sa det ironiskt, men hon kunde inte låta bli att ha en glad underton i rösten. Det kunde hon nästan aldrig.

Lance pustade ut, dock inte lika diskret som han hoppats på, när Signes blick mjuknade och svarade på hans fråga. Det var set nog ingen som förväntade. När Gideon sedan började tala vände han snabbt blicken dit, som han märkte hade fastnat någonstans på Signe. Hans lilla leende som han alltid fick kring Gid började långsamt sprida sig på hans läppar när han lyssnade till honom tala. Håromrufsningen var både förvånande och förväntad. Han var ej beredd på det men det var inte precis första gången det hänt. Trots det kunde han inte låta bli att rodna vid Gids beröring.
Alla dessa frågor och ingen av dem verkade ha någon plan.
"Så länge vi ser till att inte få någon av oss dödade så löser vi nog resten" svarade Lance, smått hintande till monsterna men även till Signe. Visst, han älskade Gid.... nej vänta inte så, han uggfh. Inte ens i hans egna tankar kunde han bespara sig själv från förnedring. Hur som helst. Hur mycket än han tyckte om Gid så var han en mästare på att skämta i seriösa tillfällen och ställa till med hyfs och med tanke på Signes kroppsspråk kändes hon inte som en person som uppskattade detta.

(Vill du fortfarande vara med Aia du kan ju bara komma in nu )

Plan? Var de skulle? Varför de blev utvalda? Om Keiron mist förståndet? Den sista frågan kunde besvaras med ett ja, ja Keiron hade mist förståndet helt genom att sätta ihop dem. De var ingen perfekt grupp precis, allra minst hon själv. Hennes blick går från den ena till den andra, Gideons ständiga flin och Lances beundrande blickar och leenden mot honom. Hur kunde Gideon vara helt ovetandes om det? För det borde man veta, eller? Hon hade väl märkt om hon fått sådana? Men att hon skulle få sådana var helt otänkbart.
Det var vad hon trodde och kanske det var sant. Hennes nu omedvetet kyliga blickar skrämde nog iväg de flesta. Hon var inte längre medveten om att hela hon var kylig och bortstötande till sättet. Det hade först varit ett försvar som nu hade blivit en vana.
"Håller vi samman som grupp blir nog ingen dödad. Var vi ska? Den frågan vet nog ingen. Men om Keiron har förlorat förståndet då han satte ihop oss, är helt klart." svarade Signe allvarligt och med en sista blick på dem vände hon om och styrde stegen mot vattnet, hon behövde tänka, hon behövde vara själv just nu för att lugna sig, tygla sitt humör allt det som alltid bubblade inom henne och hotade att koka över.

Gideon skrattade åt Katjas - något ironiska - optimism. Om vi bara tror på vänskapens kraft så kan vi klara allt. Han skakade lätt på huvudet med ett flin åt det löjlig påståendet.
Innan han hann svara något så hade Signe vänt på klacken efter ha avslutat sin mening. Han såg efter henne med lätt rynkade ögonbryn. Det skulle inte bli lätt att ha med henne att göra. Hon var ungefär lika rolig som en skurhink. En skurhink som var väldigt skicklig på vapenhantering förvisso och säkert skulle kunna döda honom om hon så bara ville, men ändå en skurhink.
Han funderade på att kalla tillbaka henne, för han kände att deras "möte" inte var klart. Men kom fram till att det nog var en dålig idé. Han hade ändå en vilja att fortsätta leva, och ville hon vara själv så fick hon väl vara det.
"Vi ses imorgon då, glöm inte att packa med ett leende eller två, det skulle inte skada!" ropade han bara efter henne, han kunde inte hålla sig från att slänga in en liten pik, innan han vände sig mot Lance och Katja igen.
"Okej, men då löser det väl sig. Tro på vänskapen, hålla ihop som grupp och inte bli dödade - det här kommer ju bli lätt som en plätt!" sa han och slog ihop händerna med ett lätt ironiskt flin. Det här kommer gå åt Hades, tänkte han, men han var ändå taggad på att komma ut från lägret. Det hade varit alldeles för länge.