Den vita frun

Å SÅ BRA♥ MEEER.

NY LÄSARE
SUPERBRA!

Juliett Waterfall: JA. ♥
JonatanDiggory: Haha, en väldigt bra fråga, men jag har faktiskt ett svar på det. När det regnar, åskar och blixtrar väldigt mycket så slutar internet och mobiltäckningen funka. Det är anledningen, och varför de inte har prövat är väl för att de vet om att det ändå inte skulle funka. Det skulle inte Den vita frun tillåta.

OBS! Karaktärerna kommer bli skadade, men jag tror inte ni tycker att det är särskilt otäckt.

Kapitel 16
Skadan


Johannes stönade och sa:
- Åh, vi kommer aldrig få ner den.
- Jo, sa jag självsäkert.
Johannes suckade och sa:
- Nej, det går inte. Det är för högt upp.
- Din idiot, är du basketspelare eller inte!? utbrast jag irriterat.
- Vad har den med saken att göra?
- Du är lång.
Johannes övervägde att lyfta mig men konstaterade sedan:
- Ljuskronan är fortfarande för högt upp.
- Om vi står på bordet och du lyfter mig så borde det funka, sa jag och log falskt.
Johannes bet sig i läppen, och jag sa:
- Vi har inget annat val.
Johannes insåg att jag hade rätt, och slet bort lite av spindelnätet som jag struntat i. Försiktigt klev han upp på bordet, och sträckte ut armarna för att hålla balansen. Han sa oroligt:
- Bordet är inte stadigt.
- Vi ska väl inte stå där uppe i två timmar? sa jag och log på riktigt.
- Nä, men...
- Då så.
Jag klev upp på bordet och tittade upp på ljuskronan där nyckeln dinglade. Jag harklade mig och frågade lite generat:
- Jaha, hur ska du lyfta mig då...?
Johannes såg minst lika generat ut som jag när han sa:
- Inte runt midjan, det funkar inte men... Om du står på mina axlar så borde det funka.
Att kliva upp på Johannes axlar var inte särskilt lätt. Det tog säkert tio minuter innan jag kom upp på hans rygg. Försiktigt lade jag min ena hand på hans huvud, och drog mig upp. Johannes sa surt:
- Aj, det gör ont!
Jag kravlade mig upp på hans axlar, och trots att det var vingligt så kände jag mig mäktig. Johannes stönade och sa:
- Snälla du, ta den, mina axlar...
Jag sträckte ut armarna för att hålla balansen, och vinglade till. i ren desperation slet jag tag i Johannes hår och han tjöt:
- AAJJJ!
Jag mumlade:
- Förlåt.
Försiktigt ställde jag mig ordentligt upp hans axlar igen, och sträckte ut min ena hand. Jag nådde inte nyckeln, så jag ställde mig på mina tår. Det kändes som om jag skulle falla vilken sekund som helst, men mina fingertoppar nuddade vid nyckeln... Nästan...
BRAK.
Jag slet tag i ljuskronan och föll framåt rakt på Johannes. Smärtan spred sig i kroppen och jag kved:
- Helvete...
Johannes andades häftigt och sa:
- Jag tappade... Andan...
Jag rös till och såg plötsligt hur skadad jag hade blivit. Min arm blödde kraftigt, vilket berodde på att ljuskronan krossats. Jag frågade oroligt Johannes:
- Hur gick det?
Johannes svarade inte, och jag såg snart att han blödde mer än mig ifrån hårfästet. Jag drog försiktigt ljuskronan ifrån oss, men lyckades trots det skära mig på handen. Jag reste mig vingligt upp med darrande kropp. Johannes reste sig också upp, och satte händerna framför hårfästet. Han mumlade:
- Din hand...
- Va? Det är min arm som blöder, inte..., jag avbröt mig själv.
Snart såg jag lika tydligt som han att två av mina fingrar saknades. Jag kunde inte begripa hur två av mina fingrar bara trillat av, men jag hann inte fundera mer. Istället sa jag:
- Jag fick nyckeln.

SUPERBRA!!!!!!!!
Älskar den här berättelsen lika mycket Airbus.
OCH DET ÄR MYCKET!!!!!

Du har verkligen begåvning! Det är exakt så mycket spänning så man bara vill fortsätta läsa. Har du funderat på att skicka in denna till ett förlag, potterflicka?

Ååååh!! Det är ju umderbart och hemskt på samma gång!!! Skrivskrivskriv!!!

Tror verkligen att det skulle sälja bra!

Så himla bra, och spännande♥

Ny läsare! tycker verkligen att du skriver bra!

DU ÄR BÄST. Btw, Roger är ett AWSOME NAMN :3