~Livet och mörkret, sedan döden~

DET VAR JU SUPERBRA!! Som alla andra redan typ har sagt; bli författare, annars hemsöker vi dig... xD No, but I'm serious c:

Du är AWESOME♥

I don't like it. I LOOOOVE IT!!!
Du är så sjukt begåvad, my friend! Jag är medveten om att jag säger det varje gång, men jag bara måste! Du måste få veta!

Kommentaren blir inte så lång nu Jag har jätteont i ögonen xc Så jag ser typ inte ens vad jag skriver.

Men superbra! Igen! ♥

Superbra!!!!!!!

AWESOME!!! ♥♥3♥♥♥3♥♥♥3♥<

Okej, alla stjäl mina ord, så jag kan inte riktigt beskriva hur

UNDERBART

du skriver.

♥ :*

Vilket USELT kapitel. Du ska inte bli nöjd med det, det var det värsta jag har läst.

Å tack, vad glad jag blir♥


I know
Nej, skoja. Men. Ja. Tack. Ehe. ^^



Guh du skriver en kommentar till mig fast du nästan inte ser, bara för att jag ska bli glad♥ x)


Tack, tack X)


♥



Aaw♥ Du skriver underbart cX


Blev nästan lite rädd O.o
Men förstod att du inte menade det (sedan...) X)

NU MINA DAMER OCH HERRAR.
KOMMER ÄNNU ETT KAPITEL 8D

Det var länge sedan jag grät.
Jag har trott att det inte funnits några tårar kvar, att jag gjort slut på alla.
Men tydligen inte.
För nu rinner de ner för mina taniga kinder, och vidare ner för hakan.
Jag vill inte gråta. Vill inte sakna honom. Vill inte tycka att han är vacker (men det är han, otroligt vacker…). Vill inte…
Älska honom.
Varför?
Han är inte värd det.
Han skulle vara med mig nu. Stötta mig i mina svåra stunder (alla stunder), förstå mig, torka mina tårar…
Men han lämnade mig.
Just efter mamma hade gått bort.
Sa att jag bara tyckte synd om mig själv, att jag måste ta tag i mitt liv. Jag skrek att:
”Ska jag döda din mamma? Så kanske du äntligen blir tyst!”
Han förstår inte ett skit. Inte ett skit.
Han vände sig om.
Försvann.
För alltid.
Då, när jag behövde honom som bäst.
Sedan, några dagar senare fick jag ett SMS.
”Hejdå.”
Och jag förstod att det var slut.
Varför?
Jag vill inte påstå att jag är världens finaste, snällaste, hjälpsammaste människa på jorden. Men jag skulle i alla fall försöka hjälpa min flickvän/pojkvän.
Jag vet inte vad han tänker.
Jag har faktiskt inte så stor koll på hans liv egentligen.
Herre gud. Nej, inte alls faktiskt.
När jag tänker efter så var jag hemma hos honom bara några fåtal gånger, på en grillfest, satt inne på hans rum några gånger och sov över en gång, när hans föräldrar var borta.
Jag tror att jag aldrig hann träffa hans föräldrar.
Jo, hans pappa har jag ju stött på några gånger på ICA, när han suttit i kassan, men annars. Aldrig.
Hans mamma har jag inte sett en skymt av.
Jag vet inte ens om han har några syskon. Antagligen inte.
Jag vet så lite om honom.
Och ändå är jag så arg på honom.
Usch, vad allt är svårt.
Orkar inte tänka.
Och så börjar jag gå hemåt.

MER! DU ÄR AWESOME!

Jag ser igen nu! Hahah. Mina ögon är jättekänsliga för ljus (särskilt dataljus, solljus och ljus i affärer.) Men självklart lägger jag inte ner mina kommentarer för det! X) Aldrig aldrig ALDRIG!

Ja, nog om mina ögonproblem nu. 8D
Det här var JÄTTEAZUUUUM julia! Jag tycker du är så sjukt duktig! Jag orkar inte ens med mina dåligt formulerade kommentarer som tafatt försöker beskriva din talang. Det är helt enkelt för bra för att vara sant. Gång på gång på gång på gång på gång. Awesomeness never ends.
Och jag är överlycklig för att jag får läsa dina poetiska, asbra, fantastiska texter!
Allvarligt talat! Sluta aldrig skriv!
Och glöm aldrig att du är