Lapparna [SV]

JA!

Det kändes som att mitt huvud sattes på eld efter allt arbete med läxorna. Turligt nog gick Alexandra hem sedan efter, men jag lämnades fortfarande kvar - ovetandes om varför hon ens kom. Jag suckade lågt, jag skulle verkligen inte kunna somna. Jag lade mig tungt ner, och kollade in i väggen. Alexandra skulle aldrig kunna bli din vän igen, tänkte jag. Hon har det bra nu - omgiven av allt och alla, hon är i centrum. Hon kommer aldrig låta dig nära ännu en gång, ni är så olika varandra. Även om ni ännu hade varit vänner skulle ni gått andra vägar. Du till ensamheten och hon till populärheten.
Jag slöt ögonen. Bin surrade runt i mitt huvud och ögonlocken ryckte hela tiden. Jag höll ihop ögonlocken hårt, och försökte avlägsna alla tankar. Jag gav ifrån mig en suck, och sedan så somnade jag.

Korridoren var trång. Små förskolebarn skuttade, glada efter att ha lekt på rasten, mot sitt klassrum. Jag vände snabbt blicken mot Linn och log, hon besvarade mitt leende. Jag vände sedan blicken mot Alexandra, som suckade lågt. "Jag har glömt matteläxan, igen!" sade hon irriterat. "Jag hjälper dig gärna efter skolan." sade jag vänligt, och Alexandra vände blicken mot mig. Hon log. Sedan vände hon blicken mot Linn. "Asså Linn, vi har verkligen en riktigt bra kompis. Undrar om vi ens förtjänar att ha henne som vår vän? Hon är alldeles för bra för oss." sade hon och jag blev röd om kinderna. Hon knuffade mig lätt i sidan. "Sluta bli så generad på grund av allting." sade hon, och vi gick in i klassrummet. Vi satte oss vid våra platser. Jag och Linn satt bredvid varandra, dock satt Alexandra oturligt nog med de typ populära tjejerna Emma och de andra. Vi brukade dock alltid skriva varandra lappar med hemligheter på, som Alexandra alltid stoppade i fickan för att Emma inte skulle hinna se vad det stod på. Jag kollade mot dörren till klassrummet, och vår lärare Anders kom in med en konstig kvinna som hade en stjal runt huvudet och lång klänning i turkost tyg. Anders gick längst fram i klassrummet med kvinnan med sig. "Hej allihop! Idag har jag med mig den duktiga sierskan Ayla. Hon kommer spå eran framtid, kort och gott." sade han och log fånigt. Jag vände mig mot Alexandra och flinade, och vände mig sedan mot Linn. "Som om." sade jag, och vi vände blickarna framåt. Hon kollade isigt på dem som satt längst fram och pratade lågt med dem, och sedan kom hon till våran rad. Hon började med mig. "Hm.. Du kommer bli ensam, Saga. Mycket ensam. Osynlig. De kommer finnas runt dig, men de kommer inte se dig falla, förräns du är på botten. En av dem kommer finnas kvar, dock så kommer hon tveka om det är rätt att hjälpa dig upp." sade hon och jag kände min underläpp darra lätt. Jag visste inte varför, jag var varken rädd eller ledsen. Hon tog ett halvt steg och stod framför Linns bänk. Hon gav ifrån sig ett darrande andetag när kvinnan kollade på henne. "Linn.." sade kvinnan mjukt. "Det är bara att inse.. Du skall dö!" skrek hon och plötsligt hade hon en kniv i handen, och knivens vassa spets grävde sig djupt ner i hennes hand. Linn skrek ljudligt, tårarna rann ner för hennes kinder. Jag försökte sträcka mig efter kniven, men både Linn, kniven och sierskan kom längre bort från mina händer. "Linn!" skrek jag, kände tårarna rinna ner för minna kinder. Jag såg Alexandra resa sig upp och att hennes stol ramlade.

Jag kände min mammas smala, kalla fingrar mot min panna och flämtade ljudligt. "Du är kokhet, gumman! Du har feber också.." sade hon och suckade lågt. "Du borde ta på dig en jacka när du går till skolan, dina munkjackor är inte tillräckligt tjocka." sade hon och strök mig över håret. Jag suckade lågt. "Jag är hungrig." väste jag lågt. Hon kollade på sitt armbandsur. "Vi åt middag för nästan två timmar sedan, men jag kan fixa en macka åt dig, gumms." sade hon och pussade mig på kinden.

____________________

Huh? :o

Jättebraaa!! ^^ Men drömde hon sista delen och början var ett minne eller hur var det...?

En dröm eftersom att hon somnade

BRA!

BRA

Supperbra kapitel!!

Mer?

Jättebra! 8D

Jättebra