Född av blod

Lägg upp oftare

Förlåt alla kära läsare att jag inte har hunnit lägga upp på ett tag. Skolarbeten har hängt som gamar över mig och jag har inte haft tid med så mycket annat Ni får ha lite tålamod med mig Men här kommer i alla fall nästa kapitel
***
Kapitel 10
Det var ännu en varm och härlig kväll. Under den vecka jag varit vampyr hade vädret varit fantastiskt varje kväll. Det gjorde att det var mer människor i rörelse, vilket betydde enklare föda.

Tillsammans med biblioteket var teatern den finaste byggnaden i hela stan. Den var i vit sten och helt cirkelrund med gyllene kupoltak. Entrén hade glasdörrar och stora fönstren som visade förrummet med sina stolar med röda sidensitsar. Allt från bord och stolar till dekorationen var i rött och guld.

Golvet i sin tur var lite av ett konstverk. Det var helt gjort i mosaik, men man kände inte av det när man gick på det. De som lagt det hade sänkt ner det i det ursprungliga golvet och lagt något genomskinligt som en slät yta uppe på. Själva mönstret var något abstrakt, men jag trodde att det skulle föreställa en gyllene sol mot en röd botten. Phantus där emot trodde att det skulle föreställa en hyllning till kärleken. Hur han nu kunde se det? Men Phantus var Phantus och hans tankegångar var för vindlande för att jag någonsin skulle kunna följa dem.

Phantus hade släppt oss så fort vi stängt dörren bakom oss. När vi närmade oss teatern gick som vanligt jag och Primus arm i arm och Phantus gick bredvid Primus. Precis som första kvällen såg vi ut som en lite samling av rika och onaturligt bleka människor.

Primus visade upp våra biljetter vid entrén och vi blev sedan visade in. Vi var en aning sena, så vi gick raka vägen in. Primus hade lyckats skaffa en privat balkong åt oss. I vanliga fall hade bara stans mäktigaste och rikaste det. I och för sig var Primus både mäktig och rik, men inte på samma sätt som borgmästaren, domaren eller någon annan människa av stans överklass.

Ett hastigt minne svepte förbi. Det utspelade sig på samma teater, men från en annan balkong. Jag hade varit människa då, vackert klädd med en liten kikare i ena handen. Då hade jag behövt den för att kunna se ordentligt ner till scenen. Nu behövde jag inget hjälpmedel. Allt var klart och skarpt. Jag kunde se alla detaljer tydligt, allt från scenens rekvisita till besökarnas kläder. Alla ljud var extremt tydliga, så jag kunde höra besökarnas förväntansfulla konversationer.

”Oj”, sa jag förvånat.

Teatern hade verkligen nått en ny nivå!

”Visst är det härligt”, Phantus sjönk ner i en av stolarna, även de med röda kuddar. Han knäppte upp knapparna i sin rock och lutade sig bakåt med en belåten suck.

Vi hann inte mycket mer än att sätta oss till rätta förrän skådespelarna äntrade scenen och pjäsen kunde ta sin början.

Jag satt under hela tiden med ögonen vitt uppspärrade. Min syn och hörsel gjorde mig häpen trots att jag haft det så i en vecka och dessutom hade jag inte många minnen om hur det var innan. Jag antog att det var som att gå in ett par nya skor. I början var de ovana och skavde, men efter ett tag blev de sköna och formade efter foten.

Pjäsen var en kärlekshistoria om ett ungt par som aldrig skulle kunna få varandra. Han var från gatan och hon från överklassen. Det var en omöjlig kärlek. De fick hålla den gömd och mötas i lönndom, för trots att världen inte villa att de skulle vara samman önskade de inget annat. De var så fullständigt kära i varandra att de var beredda att offra vad som helst för varandra.

Jag tyckte att den var en aning kletig för min smak. Det var alldeles för mycket rim och kärlek och om en evighet tillsammans. Människor skulle aldrig få en evighet tillsammans, inte ens de som var beredda att offra sitt liv för den de älskade. Alla dog ensamma och det fanns inget någon kunde göra åt det. Det var helt enkelt den kalla sanningen.

Evigheten var till för andra varelser än människor, men det visste de inte och det var väl bra det. Hade de vetat om det hade det med största sannolikhet rubbat balansen i världen.

Mitt intresse för teatern stannade för ett ögonblick. Jag funderade på vart jag hade fått de tankarna ifrån. Vad visste egentligen jag? Men trots att orden var obekanta kändes de på något sätt rätt. Det fick mig att nöjt fortsätta med att följa det som utspelade sig på scenen.

Pjäsen slutande med att de förälskade rymde samman och levde lyckliga i alla sina dagar i någon avlägsen by där flickan blev den fromma frun och pojken den stadige mannen. Ett roat leende formades på minna läppar.

”Nu kommer det bästa av hela det här besöket”, sa Phantus när pjäsen tagit slut och hela salen applåderade för de bugande skådespelarna. ”Serverad middag”, samtidigt som han reste sig upp gnuggade han ivrigt sina händer.

Jag tittade frågande på Primus för att få en förklaring. Om jag skulle förstå allt Phantus sa skulle jag behöva en hel ordbok.

”Folk försvinner lätt efter teatrar”, Primus reste sig upp medan han knäppte knapparna i sin rock. ”Dessutom kommer en hel del på egen hand och går till fots hem. Då är det lätt att snappa åt någon.”

Jag drog på mig handskarna och reste mig upp. Det hela lät väldigt genomtänkt, men det gjorde det mesta Primus gjorde. Egentligen var det inte så konstigt eftersom han levt väldigt länge och haft en gammal skapare som lärt honom en massa.

Lite konstlig kändes det dock att tänka på Primus ålder. Han hade varit med så länge och sett så mycket. Det fick mig att känna mig som en duvunge som precis lämnade sitt trygga bo.

Vi följde strömmen av människor som rann ut ur teatern. Men istället för att fortsätta åt vårt eget håll tog vi ett steg åt sidan, in bland skuggorna. Där stod vi och spejade ut över människorna för att hitta några lämpliga offer.

Det fanns alla sorters människor. Kvinnor och män, gamla och unga, långa och korta, smala och korpulenta, blonda, brunetter och svarthåriga, ögon i blått, grönt, grått och brunt. Man kunde välja och vraka hur man ville. Möjligheterna var oändliga och helt utan begränsningar.

Phantus fann direkt en vacker blond kvinna som han ville ha. Så han tog farväl av oss med löftet om att vi skulle ses igen.

”Du dyker väl upp nästa gång du behöver hjälp”, kommenterade Primus och gav sin bror en dunk i ryggen.

”Eller om jag bara söker lite trevligt sällskap”, log Phantus.

”Jag tror faktiskt mest på Primus alternativ”, sa jag och ryckte på axlarna.

”Haha!” Phantus skrattade hjärtligt och ljudet fick mig att le. ”Jag kan definitivt bara komma för sällskapet”, han kysste min hand och försvann sedan i vimlet för att följa sitt offer.

Primus tyckte det var på tiden att jag fick jaga på egen hand för första gången. Han försäkrade att han skulle hålla sig i närheten när jag tvekade. Han skulle inte lägga sig i om det inte blev nödvändigt, något han tvivlade på att det skulle bli.

Därför slöt jag ögonen och tog ett djupt andetag. Jag lät alla människor bli till olika dofter. Och jag fann den jag tyckte luktade godaste. Istället för att slänga ut mitt mentala lasso mot den tänkta människan, en teknik jag tyckte om och som jag blivit ganska bra på, började jag med mjuka steg att förfölja min matkälla.

Tre kvarter bort såg jag mitt offer igen, den här gången helt ensam. Då kunde jag se hur den såg ut. Det var en medelålders kvinna med hårt sittande korsett och så vid kjol att hon med största sannolikhet hade en gallerbur under. Hela klänningen var i en vacker vinröd färg. Den var dessutom passande för en äldre kvinna som inte skulle fånga allt för många blickar. Jag såg att hon var äldre på det uppsatta håret som börjat bli grått och på de spända senorna i nacken efter många års stram hållning. Sammanfattningen var att hon inte såg ut som den sortens kvinnor som gick ensamma hem. Jag hade mer trott på att hon skulle åka vagn eller gå tillsammans med en stram man.

Oavsett hur hon såg ut så doftade hon fantastiskt. Hennes söta lukt med ett stänk av lavendel fick det att vattnas i min mun. Jag ökade takten och tog snabbt in på kvinnan.

Det tog inte mer än några sekunder innan jag kunde greppa tag i kvinnans axel. Jag ryckte henne bakåt så hon föll i min famn. Mina tänder var blottade och på väg ner mot hennes hals innan hon ens hunnit skrika över fallet bakåt. Men jag stannade chockat upp när jag såg hennes ansikte. Varje drag var bekanta. Varje liten del av hennes ansikte var lika välkänt för mig som om jag träffat henne hundratals gånger. Det väckte många minnen till liv inom mig, minnen från olika tillställningar och från alla årstider.

”Eleonora?” kvinnans min gick från skräckslaget till förvånat.

”Mor?” ordet kändes obekant men ändå så välbekant.
***
Fortsätter med den här formen av styckeindelning. Tycker själv att det blir lättare att läsa

Åh, älskar spänningen. Undrar vad som händer nu, Eleonoras mor alltså... det lär bli mycket spänning på det.

Super duper bra!

Bra!

När jag läste "Mor?" så satt jag bara och stirrade dumt på skärmen innan jag sa till mig själv "Emmsaan är väldigt påhittig!"

så bra!

Åh, vad trevligt med ett nytt kapitel!

" [...] trots att världen inte villa att [...] " Bort med a:et i slutet på "villa" och ersätt med ett e.
"Ett roat leende formades på minna läppar." Ta bort ett n i "minna."
"Varje drag var bekanta." Ta bort a:et i slutet på "bekanta."

”Folk försvinner lätt efter teatrar” Haha, jag anade väl redan förra kapitlet att föreställningen inte var det enda skälet till varför teatern lockade!

Har egentligen inte så mycket mer att tillägga om kapitlet, förutom att det höll samma höga klass på skrivandet som vanligt. Det var ett ganska lugnt kapitel, vilket gjorde att jag uppskatta twisten i slutet desto mer. Jag tänker inte ljuga, jag ser verkligen fram emot att få se vart det här kommer leda.

Hejsan alla glada läsare Ledsen att jag inte har kunnat uppdatera mer. Har haft en hel del att göra Men här kommer nu ett nytt kapitel. Det blir inte så långt, men jag hoppas att ni uppskattar det
***
Kapitel 11
”Det är verkligen du”, mor strök mig över kinden med en handskklädd hand. ”Var har du varit? Vi började befara det värsta.”

”Jag”, jag försökte få min hjärna att börja arbeta och komma på något att säga, men inget hände. ”Jag”, upprepade jag tafatt.

”Det spelar ingen roll”, mor lade armarna runt min hals och kramade mig. ”Det som betyder något är att du är tillbaka.”

Tillbaka? Nya minnen svepte in över mig. Långa tråkiga middagar, föreläsningar av kvinnan, som nu omfamnade mig, om hur en fröken skulle uppföra sig. En man som kallades för min far, men som nästan aldrig såg åt mitt håll mer än om han ville visa fram mig.

Då insåg jag att det liv jag en gång haft var något jag aldrig ville återvända till. Det jag hade med Primus nu var mycket bättre. Visst kunde jag inte vara ute i solljus och visst kunde jag inte skaffa särskilt många vänner, men nu var jag fri från alla de kvävande reglerna som funnits som ett nät runt mig. Och det viktigaste av allt var att jag hade Primus.

Jag släppte greppet jag haft om min mors kropp. Med ett kort skrik slog hon i marken.

”Varför gjorde du sådär?” hon såg anklagande upp på mig. ”Såhär behandlar man inte sin mor. Nu hjälper du mig upp!”

Men jag rörde mig inte. Jag bara stod där och tittade ner på henne samtidigt som hungern började riva inom mig.

”Eleonora! Hjälp mig genast upp”, beordrade mor och slog handen mot marken som ett tjurigt barn som inte fick sin vilja igenom.

”Nej, lilla mor”, log jag och visade mina spetsiga hörntänder. ”Jag har planerat något helt annan för dig.”

Hon hann precis börja skrika innan jag satt tänderna i hennes hals. När blodet rann ner i mig hade hon tystnat och blivit slapp i mina armar. Men vilket blod hon hade! Det smakade minst lika gott som hon luktat. Det skapade en explosion av ren njutning inom mig. Jag kände det som om jag flöt runt i ett hav av lavendel där dess blommor kittlade min kropp.

En vecka som vampyr hade lärt mig mycket. Bland annat att när man såg slutet på den fantastiska blodvisionen var det dags att sluta. Om man fortsatte längre skulle offret dö och det innebar mer problem än vad som behövdes. Primus hade räknat upp precis vilka problem en tömning innebar. Bara att man fick en död kropp att ta hand om var ett problem som var tvunget att lösas. Så när jag såg slutet slog jag upp ögonen och drog ut tänderna ur mors hals.

Jag såg ner på hennes slappa ansikte. Det var den kvinnan som gett mig liv, men nu kände jag inga varmare känslor för henne. Hon var bara en kvinna med blod att släcka min törst med. Trots det visst jag att jag borde ta henne till hennes hem, så att hon inte skulle grubbla mer än nödvändigt på vad som hänt. Därför slängde jag upp henne på ena axeln och började springa.

Mina fötter visste precis var de skulle gå för att komma till herrgården jag en gång kallat mitt hem. Och jag visste precis vart jag skulle gå för att hitta bakdörren som ledde till den gång som gick raka vägen till min mors sängkammare.

Vid dörren stötte jag på ett litet problem. En vampyr kunde inte gå in i en människas bostad utan en inbjudan. Men såklart fanns det knep. Den här gången var lösningen lekande enkel. Jag lät helt enkelt mor öppna dörren och bjuda in mig med en handgets som jag själv skapade. För inbjudan behövde inte vara muntlig, vilket underlättade. På nytt slängde jag upp mor på axeln och började gå.

Huset var mörkt, men återigen var det inget problem för mig. Jag kände huset mycket väl och min förbättrade syn gjorde mörkret ljusare. Jag lade inga detaljer av vad jag såg eller passerade på minnet, men många av möblerna och sakerna kände jag alla redan till. Som en gammal soffa med gräddvit överdrag och ett djurhuvud som hängde på en vägg.

Många gånger hade jag besökt min mors rum. När jag var liten hade jag beundrat alla parfymer och sminker som stod uppradade på ett vitmålat toalettbord med stor oval spegel. När jag blev lite äldre var det utsikten som var mest hänförande, med blick över trädgårdens underbara rosenodling. När jag blev ännu lite äldre kom jag bara in dit för att få en uppläxning av mor. Allt detta visste jag utan att en hel rad med minnesbilder flög förbi. Mötet med min mor hade gett mig kunskaper från mitt tidigare liv. Kunskaper som jag bara visste utan att ifrågasätta dem.

Lika tyst som jag kommit in, lika tyst lämnade jag mor på hennes säng och lämnade herrgården. Jag stängde ytterdörren och stod där och andades ett ögonblick. Nu hade jag definitivt lämnat mitt gamla liv. Och jag ångrade det inte.

Mätt och nöjd med livet gick jag med långsamma steg ut på gatan. Den låg öde så jag gick ut på den utan att bry mig om att gömma mig. I samma lugna takt började jag gå mot mitt riktiga hem.

”Jag har verkligen blivit bättre”, sa jag rakt ut i intet. ”När jag både hör och känner lukten av dig, Primus.”

Min skapare gled ner från taket han suttit på. Med ett lågt skrockande gick han fram till mig och erbjöd mig sin arm. Jag lät min arm glida in vid hans och kände att det var här jag hörde hemma. Här vid min skapares sida.

”Du har utan tvekan blivit enastående bra”, svarade han nöjt. ”Jag följde dig hela tiden och måste säga att jag är mycket stolt över dig.”

”Tack”, log jag. Hans ord värmde och betydde väldigt mycket för mig.

”På nytt, välkommen till natten”, Primus böjde sig ner och kysste mig.
***
I det här kapitlet säger Elli "hej då" till sitt förflutna och tar ett steg ifrån det.

Jätte bra, spännande att hon inte bryr sig om att det var hennes mor utan drack iallafall. Och tycker även att det verkar rätt att eftersom de delar blodsband så tycker hon att hennes blod smakar och luktar gott.

Intressant med inbjudningen, att den inte behövde vara muntlig. Det med att vampyrer måste bjudas in har jag stött på tidigare, men aldrig att den inte behöver vara muntlig.

Jag är nyfiken på hur Elli kommer utvecklas efter detta, då hon definitivt har förändrats. Längtar redan efter fortsättningen.