På andra sidan

Super!

J*vla familj!

Stackars Isabella

SUPER!

Tack hörni! Ni äger! ♥


Kapitel 7



Nästa morgon vaknade jag av att hästarna gnäggade förtvivlat. Medicinen hade börjat avta när hästarna började få panik och väckte mig därför.
Jag gick upp och drog på mig en morgonrock i ett tunt tyg med blommor på. Jag knöt bandet hårt runt magen och drog fingrarna genom mitt hår och upptäckte nöjt att mina ringar under ögonen var borta. Jag rusade nerför trappan och möttes av Gareth. Jag orkade inte vara sur över att han hade lurat mig när jag såg att han var lika orolig som jag. Hästarna betydde otroligt mycket för oss.
”Isabella, stanna här så går jag och kollar till hästarna”, försökte han säga så lugnt han kunde.
”Nej. Jag följer med, jag bryr mig lika mycket om de som du”, svarade jag och tog tag i hans arm. Sen drog jag honom ut ur huset. Vi sprang till stallet som stod en liten bit från huset. Vi gick in och fylldes av den panikslagna känslan som hästarna kände.
Lättat kom vi fram till att det inte brann någonstans. Någon måste ha varit här och skrämt upp hästarna rejält.
Jag sprang till Thorne, min häst som jag älskade över allt annat. Han såg ut att vara okej, till min stora lättnad. Sedan sprang jag till de andra hästarna och kollade till dem också. Gareth gjorde likadant på den andra sidan.
Jag undrade varför mor och far inte hade kommit än. De borde ha märkt något.
Alla hästarna på min sida var oskadda, bara panikslagna.
Jag vände mig om. ”Gareth? Är hästarna okej?” frågade jag honom i falsett. Oron gnagde i mig och hotade att äta upp mig.
”Ja”, svarade Gareth och vände sig om för att titta på mig. ”De här är okej, är dina det?”
Jag nickade och sprang till Gareth och kramade honom. Jag lät tårarna falla.
”Det är okej”, mumlade Gareth lugnande. ”De är okej, vi är okej, mor och far är okej.”
”Jag vet”, mumlade jag till svar. ”Jag är bara så rädd, jag blev så chockad. Tänk om någon hade…” jag snyftade till och ville inte avsluta meningen.
”Det är okej, min älskade syster. Hästarna är lugna nu, kom, vi går in”, sa Gareth och tog min hand och började gå mot huset. Jag lät mig följa efter honom och lämna hästarna som nu var lugna.
Vi gick in i det fortfarande mörka huset, bortsett från gryningens solljus som letade sig in.
”Gareth?” frågade jag och stannade upp.
”Ja?” frågade han.
”Borde inte mor och far ha vaknat när hästarna gnäggade? Deras rum är ju närmre än våra och vi vaknade. De borde ha reagerat, far älskar hästarna lika mycket som vi.”
Det var sant, far var förtjust i hästarna och skulle aldrig lämna de ifrån sig. Han skulle ha gjort något åt saken, om nu inte något hade hindrat honom.
”Du har rätt, Isabella”, mumlade Gareth och sprang sedan till mors och fars rum. Jag följde efter.
Gareth slog upp dörren och klev in i rummet. En man skulle precis stöta en kniv genom fars bröst. Han stod över sängen och tappade nästan kniven av förvåning när vi kom in. Han såg ganska smal ut för att vara en man, men byxorna och jackan med luva som täckte hans ansikte fick mig att sluta fundera.
Mannen började springa mot fönstret. Han tänkte hoppa ut på det lilla taket och sedan ner på marken. Den ultimata rymningen.
Men Gareth förstod och hann reagera innan jag gjorde det. Han kastade sig efter mannen och fick tag på hans fot.
Jag sprang till mor och far och ruskade om dem. Jag brydde mig inte om att ta det försiktigt.
”Mor! Far!” ropade jag på dem när de inte vaknade.
Jag hörde ljuden av ett slagsmål bakom mig, men hann inte bry mig om det. Jag försökte få liv i mor och far istället.
Efter en kort stund kom Gareth tillbaka.
”Jag kunde inte ta honom”, sa han skamset.
”Det är inte ditt fel, du gjorde bra ifrån dig”, svarade jag bestämt.
”Tänk om far inte tycker det.”
Jag kunde inte hålla tillbaka en fnysning. ”Allt du gör är bra enligt de. Oroa dig inte”, sa jag.
Jag märkte hur Gareth förvånat tittade på mig. Sådan brukade jag inte vara. Jag brukade hålla tyst om sådant. ”Förlåt mig, jag vet inte vad som flög i mig”, tillade jag därför.
”Det är okej, mycket händer just nu, men snälla, låt inte far höra dig säga det igen”, sa han medan han försökte få liv i mor. ”Mor, vakna!” mumlade han.
Jag satt på fars sida och försökte samma sak. ”Tack, det ska jag inte”, sa jag med en tår rinnandes nerför min kind. ”Snälla, vakna!”
Jag kände efter deras puls och kände ingen till min förtvivlad.
”Gareth!” ropade jag. ”Jag känner ingen puls!”
Gareth sträckte sig direkt efter fars handled och kände han också. Han lugnade ner sig.
”Den är svag, men den är där”, suckade han lättat.
”Förlåt mig, Gareth. Jag borde inte göra det här…”
”Tro på dig själv och försök få honom att vakna!” utbrast han.
Jag samlade mig och ruskade om far så hårt jag kunde.
”Far! Vakna, nu! Far!” ropade jag i hans öra. ”Du måste vakna nu!”
Jag visste att Gareth gjorde något liknande, men jag hann inte iaktta honom.
Jag ruskade om far igen och igen och igen utan något gensvar. Jag tänkte precis ge upp och börja gråta, mer än vad jag redan gjorde, men då gav mor ett ljud ifrån sig. Hon vaknade men var alldeles yr och virrig. Men det gav mig nytt hopp.
Jag tänkte precis ruska om far igen när jag såg att hans ögon var öppna och tittade på mig.
”Far!” utbrast jag glatt och kramade om honom där han låg i sängen.
”Isabella”, mumlade han. ”Hjälp mig upp, är du snäll.”
Jag gjorde som han sa och stötte upp honom med kuddar. Gareth gjorde likadant för mor som såg nyvaken ut. Gareth och jag satt på varsin sida och väntade på en förklaring till varför de hade sovit som stockar.
”Vad hände igår kväll?” frågade Gareth efter en stund.
”Vi… jag…” började mor men visste knappt vad hon skulle svara. ”Vi blev så trötta helt plötsligt och han knappt lägga oss innan vi somnade.”
”Ja, älskling, du har rätt. Det var väldigt konstigt. Helt plötsligt blev våra ögonlock tunga och vi somnade”, instämde far.
”Ungefär som min med medicin”, mumlade jag.
”Ja…” sa far. ”Precis som den.”

Super! Super!

^ Fusk! ORDTJUV! D:

Tack hörni! Ni är fantastiska! ♥
Vad skulle jag göra utan er??

Du skulle antagligen inte ha några kommentarer. owo
Hehe. xD

Bra ♥

AlexZz Nähä? Menar du det? -.- xD Love u! ♥
Tack!


Kapitel 8


Vi satt tysta. Ingen vågade säga något, speciellt inte jag. Men till slut blev tystanden för mycket för mig, jag kunde inte hålla tyst.
”Tror ni att någon har tagit av min medicin och sedan gett den till er?” frågade jag tyst.
”Det verkar så”, svarade far bekymrat. ”Men varför var ni uppe så tidigt? Och hur fick ni för er att träda in i vår sovkammare?”
”Det var hästarna. De skenade och väckte både mig och Isabella”, berättade Gareth. ”Vi undrade varför ni inte var vakna, och varför du, far, inte reagerade som du skulle ha gjort. Därför gick vi för att se till er och då försökte en man mörda er. Vi skrämde honom och jag försökte få tag i honom, men han kom undan”, sa han utan att verka fatta innebörden i sina ord.
”Vänta nu”, utbrast mor i falsett. ”Försökte någon döda oss!?”
”Gareth, berätta, vad hände?” frågade far med ett bekymrat veck mellan ögonbrynen som han bara fick när han var upprörd.
”Vi bara kom in här och så såg vi honom stå där med en kniv. Jag försökte ta honom men han hoppade ut genom fönstret. Isabella försökte väcka er, men det gick inte”, svarade Gareth med en klump i halsen, som han genast svalde bort.
”Hur längesen hände detta?” frågade mor.
Gareth tittade ner i knäet och försökte komma på tiden. Hans tidsuppfattning hade nog försvunnit av adrenalinkicken. Så jag svarade åt honom.
”Några minuter sen. Fem, kanske tio.”
”Vem tänkte på att komma hit?” frågade mor med tårar i ögonen.
Jag tänkte precis börja berätta om att det var Gareth som hade tagit initiativet när Gareth började tala.
”Det var Isabella. Hon tyckte det var konstigt, så det var tack vare henne att ni inte är döda nu. Jag tänkte inte så långt, det var hon som reagerade”, sa Gareth utan att låta mig hindra honom.
Det blev plötsligt tyst i rummet. Samtidigt som jag var tacksam var jag också arg. Var det verkligen så svårt att inse att jag också kunde göra saker på rätt sätt? Tydligen inte, med tanke på mina föräldrars förvånade ansikten.
”Lilla Isabella, gjorde du det?” frågade mor efter en stund, tårögt.
”Tja, ja, det gjorde jag väl”, svarade jag långsamt. ”Men det var Gareth som sprang hit först”, tillade jag sedan snabbt.
”Men det skulle jag aldrig ha gjort om du inte hade reagerat först”, svarade Gareth lika snabbt.
”Det var bra gjort, Isabella”, log far stolt och tog min hand. ”Du var väldigt duktig. Utan dig skulle jag vara död nu.”
Mor kunde knappt hålla tårarna borta när han nämnde det. Att de skulle ha varit döda. Om inte jag hade sagt vad jag tänkte. Vad jag tyckte. För en gångs skull blev det något bra utav det.
Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan mina föräldrar. De gjorde vad de kunde för att jag skulle få det bra och för att jag skulle kunna få ett bra liv och en bra framtid. Egentligen skulle jag vara tacksam över att de hade ordnat ett giftermål åt mig. Det skulle jag nog ha varit, om det nu bara inte hade varit lord Tristan.
”Tack, far”, svarade jag med ett leende.
Jag njöt av det ögonblicket så länge som möjligt, för jag visste inte om jag skulle få uppleva det någon mer gång. Att min far höll min hand och hans ögon glödde av stolthet över sin dotter. Han uppskattade något jag hade gjort och visade det så öppet. Det brukade han aldrig göra, förutom mot Gareth.
Min far släppte sen min hand och tittade allvarligt på mor, mig och Gareth.
”Vi måste få reda på vem det var. Ett mordförsök leder ofta till ett annat. För vår egen säkerhet, måste vi veta vem det var och varför han gjorde det”, sa far bestämt. Vi nickade till svar. ”Vad såg ni, barn? Hur såg mördaren ut?”
Jag utbytte en blick med Gareth.
”Vi hann inte se så mycket”, svarade jag. ”Det var fortfarande lite mörkt, och han hade en huva som skymde ansiktet.”
”Jag gick på honom innan jag knappt hann granska honom. Men han hade en jacka och byxor, och en huva, som Isabella sa. Ansiktet var omöjligt att kunna se”, instämde Gareth.
”Fick du tag på något Gareth?” frågade far. ”En tygbit eller något annat?”
Gareth skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr. Det gick för fort. Mannen var skicklig på att slåss. Han höll på att övermanna mig.”
Far nickade. ”Det är en början”, sa han och log uppmuntrande. ”Jag tycker att ni ska gå och lägga er igen. Vi pratar med tjänstefolket och vakter kommer att vakta huset och era sovkamrar. Ingen ska få ta sig in i vårt hus som vill oss illa.”
Gareth gjorde som far sade, och antog att det låg något mer bakom den snabba utskickningen än att vi skulle vila upp oss. Men trots att vi kände att båda visste, sa vi inget till varandra. Vi bytte inga ord utan gick direkt till våra sovkammare.
Jag stängde dörren bakom mig och skulle precis gå till min säng när jag hörde en röst bakom mig.
”Hallå där.”

Du. Får. Inte. Sluta. Sådär.
TwT