Jag som aldrig blir kär

Oh, så bra!!!!!!!!!!!!
Har inte haft tid aatt läsa hela din berättelse, men nu har jag det och den är jätte bra och spännande, fortästt!!!

Tack för din kommentar Majis, här kommer det mer

Jag satt helt tyst, jag kunde inte få fram ett enda ord.

-Mark? Är du där? frågade han.

-Ja, jag är här, sa jag.

-Du behöver inte oroa dig för något, vi tar hand om allt och vi kommer att hitta henne så fort vi kan, sa Antonio.

-Nädå, sa jag. Jag behöver inte oroa mig för något alls.

Jag pratade såklart med ironi i rösten men jag tror inte att Antonio inte fattade det.

-Mark, jag hör av mig senare, sa han och lade på luren.

Jag lade på luren väldigt sakta för en gångsskull. Sedan tryckte jag på en knapp som kallade hit en sköterska.

-Jag vill se min läkare nu, sa jag med stark röst.

Hon nickade bara och stack iväg. En liten stund efter kom hon tillbaka med min läkare.

-Mark, sa han. Vad var det du ville?

-När kan jag komma ut härifrån? Frågade jag.

-Öhm...Inte än, jag skulle vilja kolla på stygnen först, sa han.

-Kolla dem då,sa jag.

-Okey, men vi ska inte stressa Mark, det får ta den tid det tar.

-Jaja, kolla dem nu då, sa jag otåligt.

Min läkare suckade tungt coh började kolla mina stygn, jag tyckte att det tog evigheter men till slut så var han klar.

-Stygnen ser bra ut, jag tror att jag kan låta dig gå idag, jag ska bara fylla i lite papper och kommer tillbaka sedan och släpper dig, sa han.

Sedan gick han ut ur mitt rum med sköterskan i hälarna. Jag satt kvar i sängen och väntade på honom, det kändes återigen som om att det tog evigheter men han kom till slut.

-Sådärja, jag släpper dig nu, sköterskan kommer strax med dina kläder som du hade på dig när du kom in, ja förutom tröjan som dina föräldrar, sa han.

-Okey, sa jag.

-Och ta det lugnt i början, efter ungefär två dagar så ska du kunna göra vad som helst igen, sa han.

Jag nickade som svar och han gick, sköterskan kom med mina grejer och jag klädde på mig så fort jag kunde sedan gick jag sakta ut för att inte oroa min läkare, jag hade bett honom att ringa mina föräldrar och säga att jag hade fått komma ut och att jag ville gå hem för frisk luft. När jag kommit ut ur sjukhuset så gick jag snabbt åt det hållet som gick mot Lunas hem. När jag kom till stigen kände jag att något måste ha hänt med Luna, något som Daniel.

Jag kom till en murvägg, jag gissar att det var där som Luna tappade sin väska. Jag såg några lerspår på asfalten, jag undrar om Antonios män såg dem när de hittade Lunas väska. Jag bestämde mig för att följa efter spåren och se vad de ledde någonstans. Det ser ut som om att de går ut i skogen så jag följde efter in, stegen blev djupare i all lera så den som gick här måste ha burit på något eller någon. Jag ryser av mina tankar, jag vill verkligen inte hitta Luna skadad eller något värre, samma med Daniel. Spåren ledde djupare och djupare in i skogen, jag följde efter tills jag såg en liten stuga, jag gick sakta och så tyst jag kunde närmare den.

Jag smög närmare ett litet fönster och då hörde jag en smäll, precis som om att någon tappade något, tror jag. Jag kollade in genom fönstret vid en av hörnorna och såg Daniel därinne.
Jag kunde inte se vad han gjorde men när han flyttade sig lite så såg jag Luna också. Jag blev rädd, jag hoppas att han inte har skadat henne. Jag satte mig på huk nedanför fönstret och ringde Antonio.

-Hallå? Mark, är det du? frågade han.

-Ja, viskade jag.

-Varför viskar du? frågade Antonio.

-För att jag sitter nedanför ett fönster vid en stuga inne i skogen där ni hittade Lunas väska, Daniel och Luna är inne i stugan, viskade jag.

-Var är ni?frågade han snabbt.

-Inne i skogen där ni hittade Lunas väska sa jag ju, viskade jag.

-Kan du komma ut och möta oss och leda oss in tror du? Daniel gör väl inget mot henne? Frågade han.

-Jag tror inte det, jag kan inte se så mycket, viskade jag.

-Kom ut och möt oss, gör ingenting själv, sa han.

-Okey, jag kommer och ni får skynda er, viskade jag.

Sedan lade vi på och jag började resa mig lite igen när jag hörde steg nära fönstret. Rätt som det var så öppnades fönstret och Daniel tittade ut.

-Vem där? sa han högt.

Oh, spännade!!! Fortsätt!!!

kul att någon läser min berättelse igen


Jag satt så tyst jag kunde.Han gjorde inte mycket mer, han kollade åt vänster och åt höger, sen drog han in sitt huvud igen och stängde fönstret. Det var då som jag började smyga därifrån, bara för att jag hade varit så smidig när jag smög dit så var jag inte det nu för jag snubblade över en sten och bröt flera stycken torra kvistar som låg överallt.

Jag hörde ett fönster öppnas igen och jag kollade bak bara för att se Daniels huvud sticka ut genom fönstret och upptäcka mig, jag reste mig så fort jag kunde, det var inte så fort eftersom att det fortfarande gjorde ont i magen. Men jag började småsspringa därifrån, en dörr öppnas och jag ökar takten lite grann. Jag tänkte inte riskera att han fick tag i mig, jag kunde inte springa som vanligt ännu, jag kanske skulle riskera det om han kom för nära, jag är ganska snabb , det har andra sagt till mig. Jag letade efter ett ställe och gömma mig på, det gick inte så bra som jag trodde att det skulle, en skog borde ju ha en massa bra gömställen men inte denna skogen.

Jag kunde höra hur Daniel kom närmare och närmare, nu behövde jag verkligen hitta ett gömställe men var? Det ligger ett stort träd och en stor sten därborta, kanske jag kan gömma mig där. Jag gick fort dit till trädet och stenen och upptäckte att trådet hade ett hål i stammen, det var tillräckligt stort för att jag skulle kunna gömma mig i det.

Jag kröp försiktigt ner i hålet och lade mig så bekvämt som det gick medan jag hörde Daneil komma förbi. Det var tur att det var mörkt annars hade han hittat mig direkt. Jag kunde se hur han letade efter mig från mitt gömställe.

-Mark,jag vet att du är härute någonstans, det dröjer inte jättelänge innan jag hittar dig så du kan likabra komma fram, skrek Daniel.

Jag höll mig för munnen för att jag inte skulle få för mig att säga någon omedvetet.

-Mark, jag kommer hitta dig, du vet om att jag har henne så kom fram och rädda henne nu, sa han.

Han stod precis utanför mitt gömställe nu. Jag stängde ögonen för att minska att synas mer, man vet aldrig om han har en ficklampa med sig och då glänser ögonen ibladn och jag ville inte ta några risker.

-Mark, sa han. Jag tror inte att du vill att Luna ska råka illa ut och det gör hon inte sålänge jag kan få henne att förstå att hon måste hålla sig borta från dig. Du och jag Mark, vi ska bli bästa polare igen, men då måste du komma fram, hör du det? Kom fram.

Jag såg lite suddigt genom ögonlocken hur han lös snabbt förbi med ett ljus framför mitt gömställe, jag insåg precis att jag drarrade lite, inte enbart för mitt eget liv utan för Lunas också, tror jag. Jag märkte också att min arm hade somnat och jag var tvungen att röra mig lite för att få den att vakna igen. Det var en dålig idé.

Bra! Konstigatt inte så många läser din nu Men jag gör det!

Tyvärr har jag haft dåligt med tid att läsa. Men jag ska läsa så fort jag får tid. Jag lovar.

jättebra du får gärna sprida min tråd vidare bland dina vänner kanske blir fler som läser då ^^



skaffa lite tid nu nöffe

Luna

Jag kan inte se något, jäkla Danne, han band för mina ögon med något innan han drog iväg med mig och jag tappade min väska när han knuffade in mig i murväggen.

Jag kan inte se något men det låter som om att han går i gyttja, det måste betydda at vi gick ,eller ja han, gick in i skogen med mig. Vad ska han göra med mig och vart i hela friden tar han mig. Jag försökte att skaka loss mig lite men då klämde han sitt grepp om mig hårdare. Han bryter torra kvistar när han går så vi måste gått långt in i skogen. Jag kan höra honom öppna något, bara det inte är en låda eller en dörr till en källare, jag är så rädd. Jag känner hur kan förbereder sig på att sätta ner mig och jag hamnar på något hårt, han var inte så speciellt försiktig när han släppte ner mig, han stängde dörren som jag gissade att det var, låda kunde jag nog utesluta.

-Så Luna, nu är det bara du och jag, sa Daniel.

Jag sa ingenting.

-Du behöver inte oroa dig för något för tillfället, sa han. Just nu tänker jag inte göra något, vi får däremot se lite senare.

Jag hörde hur han började småskratta. Jag ville härifrån, jag hoppades långt in i mig att någon hade sett utefrån den stora vägen bakom träden vad han hade gjort och att den eller de hade ringt till polisen då. Det sprakade till en bit ifrån mig, jag var säker på att det var en tv eller en radio men jag gissade mest på tv eftersom att jag inte tror att Danne är en radiosnubbe.

-Man har nu hört från säkra källor att en tonårig kille har rymt från ungdomsfängelset efter att han ska ha gjort sig fri och smitit iväg från vakterna. Killen har fått straffet att sitta i ungdomsfängelse efter att han hotat en ung tjej och knivhuggt en jämnårig kille. Man tror att han kommer leta upp båda dessa ungdomar för hämnd eller bara en av dem. Vår källa har också sagt att den unga tjejen saknas, hon rapporterades saknad för ungefär två timmar sedan och eftersom att det kan ha med fallet med den unga hotaren att göra så letar polisen för fullt efter tjejen och killen som tros ha kidnappad henne. Polisen ber allmänheten ha ögonen öppna och ringa in om de ser killen. Här kommer en bild på killen som de letar efter och en bild på tjejen.

Jag kunde höra hur Daniel suckade och svor för sig själv när nyhetsrapportern visade en bild på honom och en bild på mig. Det måste va de bilderna iallafall eftersom att han suckade så tungt.

-Fan också, sa Daniel. Detta är inte bra.

Hans steg kom närmare mig och jag kände hur han började hålla på vid mitt bakhuvud. Rätt som det var kunde jag se igen, vi var i en stuga ute i skogen. Daniel gick fram mot tv:n igen, han pekade mot den.

-Detta är ditt fel, Marks också, sa han med arg röst.

-Hur kan det vara vårt fel när det är du som gör fel? Frågade jag honom.

-För att om du aldrig hade tagit Mark så hade detta aldrig hänt, Mark skulle aldrig fått kniven i magen, han hade inte behövt ligga på sjukhuset och jag hade inte behövt bli inspärrad och till slut så hade de inte letat efter mig och dig, sa han med en argare röst.

-Jag har fortfarande inte tagit honom ifrån dig eller någon annan, man väljer själv vem man vill vara kompis med, sa jag.

-Visst, sa han. Säkert, du ljuger som vanligt.

Han gick och satte sig i en fåtölj som stod vid fönstret, jag tror att det var det enda fönstret på stugan. Plötsligt så reste han sig fort som attan och vände sig mot fönstret, han öppnade det och stack ut huvudet.

-Vem där? sa han högt.

Men han fick inget svar, jag undrar om det verkligen var någon därute eller inte. Iallafall så drog han tillbaka huvudet genom fönstret och stängde det igen. Efter någon minut så öppnade han igen och stack ut huvudet ännu en gång och stod så några minuter med en sur min i ansiktet. Sedan drog han in huvudet och stängde fönstret, drog på sig sin jacka och såg till att jag var fastbunden och gick ut.

Jag såg honom springa i fönstret, vart skulle han egentligen? Det blev helt tyst och jag försökte se om jag kunde hitta något vasst så jag kunde skära av repen. Jag hittade en liten glasbit en liten bit ifrån mig, jag måste skynda mig innan han kommer tillbaka tänker jag, jag sträcker mitt ena ben efter skärvan och får tag i den. Jag lyckas på något sätt men jag vet inte hur egentligen så fick jag den bakom min rygg och jag fick precis fatt i den med ena handen. Jag lyssnar efter innan jag börjar såga, ingen Daniel än, börja såga för allt i världen.

Jättebra och spännande!!! Jag är glad att jag äntligen tog mig tid och läsa! Men en sak som jag undrar... Mark går ju i 7:an men har redan moppe... Man är ju 13 när man går i 7:an och man kan väl först få moppe när man är 15 när man går i 9:an?
Jaja, det är ju bara en bagatell! Den är ju vilket fall bra!!!

ja det har man visserligen men fantasin får flöda när jag skriver det är ju bara påhitt

Här kommer lite mer

Det gick en liten stund, nu har jag bara en liten bit kvar. Jag kunde höra hur någon gick utanför så jag satte mig så som jag satt innan så fort jag kunde och precis när jag var färidg med det kom Daniel in genom dörren och drog med någon annan bakom sig. Den personen hade fått en luva på sig, precis som jag hade innan, men jag kände igen kläderna lite grann.

-Hoppas att det inte är den personen jag tänker på, tänkte jag för mig själv.

Daniel satte personen mittemot mig, framför elementet, luvan lät han vara på. Personen i ifråga verkar inte vara vaken, kanske avsimmad.

-Nu blev det bara värre, sa Daniel til sig själv.

Jag kollade upp på honom.

-Vad menar du? frågade jag.

Daniel vände sig om och pekade på personen framför mig.

-Han gjorde allting värre genom att komma hit! Skrek han.

Jag tittade på Daniel och sedan på han som han pekade på. Jag kunde redan gissa vem det var och jag var säker på att jag hade rätt. Daniel gick fram mot killen och drog av luvan.

-Mark,sa jag lite förvånat.

Han var avsvimmad, det kunde man se på honom.
Jag kollade upp på Daniel, hoppas att han inte märkte att jag spelade förvånad.

-Att han hittade hit gör allt värre, när kom han ut ur sjukhuset förresten? Frågade Daniel.

Han kollade på mig.

-Kolla inte på mig, jag vet inte, sa jag.

Han satte sig i fåtöljen igen och kollade på tv:n, han hade bara stängt av ljudet innan han gick ut så han satte igång ljudet igen, det gjorde att Mark vaknade till lite grann.

-Mark, viskade jag.

-Umhm, mumlade Mark.

-Vakna, viskade jag.

Han lyfte huvudet lite, tittade runt omkring sig.

-Var är vi? Frågade han.

-I en stuga ute i skogen, viskade jag.

-Visstja, sa han.

Han satte sig upp mer ordentligt och fortsatte att titta runt omkring, undrar vad han tänker på.

Mer!!!! Jättebra! Alltså du skriver så det blir så himla spännande!