Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon satte sig upp och reste sig.
"Jag kan gå och hämta mat själv. Det är ingen fara pappa." Hon log och slöt ögonen. Något luktade gott.
"Det luktar gott. Vem lagar mat nu?" hon öppnade ögonen och flinade.
"Jag måste gå ut, jag kan inte vara här nere och inte göra något."

"Nej, mitt barn.", sa John oh kom upp på fötter. En nervositet skjölde över honom. Han ville ju hålla festen hemlig för henne. Det skulle bli en överraskning och det skulle han se till. "Inte i ditt tillstånd, Kiliah, låt mig skicka någon som kommer med maten. Jag ber Roy komma hit, han kan hålla sig sällskap, och du kan vinna över honom i kortspel, visst?". Försökte han och log ett påklistrat leende. Ett försök att hindra henne från att gå upp. "Stanna här, jag skickar någon.", sa han igen och ledde henne till sängen igen för att sätta henne ner. "Det kommer någon strax.". Sedan gick han därirån, stängde dörren och rusade upp för att skicka samma pirat som innan att komma med mat åt Kiliah och hålla vakt eller sällskap.

"Men pappa jag mår bra. Jag är bara lite illamående." Hon såg på honom men nickade.
"Om d säger det." Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen.
"Det ska jag kapten!" Mannen såg på honom och log och började ta ner mat till Kiliah.

"Seså! Vi har inte hela dagen på oss!", sa John och klappade händerna för att få uppmärksamhet av männen som skyndade sig på däck för att få i ordning festen. Kapten John tyckte att det såg redo ut för vigseln och dansgolv på däck, men nu hade de en matsal att också dekorera. "Vi måste göra i ordning matsalen, och öka hastigheten en aning..", han mumlade det sista och kramade om sina händer. Han höjde rösten på nytt. "Gör den representabel för en bröllopsmiddag, duka fint, dekorera med mer blommor.", sa John och de andra nickade och satte sedan fart mot matsalen för att ställa i ordning bord och stolar.

Kiliah hade ätit lite och sedan somnat en stund och sov nu igen. Hon hade ingen ork. Men mannen satt kvar efter hängt fram klänningen. Han log och han kudne höra hur alla gjorde i ordning för festen.

Nere i matsalen hjälptes de åt, även Ethan, att lyfta och flytta bord och stolar så att de stod långt med bänkar och stolar på vardera sidor. Blommorna sattes på bord och i ljuskronan, golv och lite varstans. "Fint.", sa Ethan och torkade bort svett som rann i pannan. Han kände en rysning genom hela kroppen. Det var deras bröllop som de fixade inför. De bytte ljus, dekorerade med det fina, stulna, porslinet och bestick. Det började likna en middagsfest nu, tyckte Ethan och även John. "Seså, landkrabbor, hitta mer dukar! Det måste se fint ut!", sa kapten John och viftade åt de att kolla i hans kammare eller förråd efter tygerna.

Det började lida mot lunch och Kiliah öppnade ögonen och såg mot mannen och suckade.
"Kan jag få komma ut nu? Jag känner mig som en fånge." Hon suckade men tog hinken och kräktes igen. Mannen skakade nekande på huvudet och hämtade en hårborste och satte sig vid henne.
"Får jag?" Han började borsta ut hennes hår och log.
"Du kommer må bättre av det här. Det känns bra att bli ompysslad."

De hade fått ordning inne i matsalen nu, tyckte John. Dessutom sipprade ett mer orange solljus in och fick rummet att se välkomnande och mysigt ut. När dukarna var på plats och porslinet i ordning nickade John åt männens verk och log. "Dåså. Ethan, min vän, hämta din blivande fru, det är dags att överraska henne.". I tystnad och hemlighet tänkte han på sin egen och Kiliahs hemlighet. Det var en spännande natt framöver, helt klart.
Ethan log ett brett leende. "Låt mig bara göra mig representabel, kapten. Jag vill ju inte skrämma bort henne.", sa han och de andra stämde in i skratt till hans skämt. Ethan nickade och försvann för att byta om till rena kläder och satte upp håret på nytt i en hästsvans. Hans ena guldörhänge glimrade då till i ljuset av solen. Han granskade sin spegelbild i ett silverfat och gick för att sedan hämta Kiliah.
"Kiliah?". Ethan hade kommit ner till den nedersta våningen och knackade nu på hennes dörr. Han öppnade den och fann Tom och Kiliah på hennes säng. Tom verkade pyssla om Kiliah. "Kiliah, raring..", började Ethan när han såg att hon verkade lite ihopsjunken. "Vi har gjort i ordning en överraskning för dig. Men först måste jag be dig att ta på dig klänningen, Tom- kan du hämta den till henne?" Ethan tittade på Tom.

Han hade satt hennes hår i en fantastisk uppsättning. satt juveler och han log.
"Klänningen hänger på dörren Ethan. Jag trodde vi skulle göra det här tidigare. Hon har varit så rastlös." Han skrattade och reste sig.
Kiliah såg på dem och höjde ögonbrynet.
"Så det var därför jag inte fick gå ut? Det börjar inte bli natt hoppas jag för jag ville verkligen se sjön."

"Åh. Kiliah, kom, låt mig hjälpa dig med klänningen." sa Ethan och hängde av den från dörren. Det prasslade om den när han höll den i sitt grepp. "Jag förstår att klänningen är en present för John.", sa Ethan. Han gick fram till Kiliah och sträckte sig för att röra efter hennes ansikte. "Kom, det blir kul.", sa Ethan och kvävde ett skratt. Han hade det betydligt svårare än kaptenen att bevara överraskningen. Han hjälpte Kiliah upp på fötter och höll klänningen upp framför henne. "Ta på dig den här.", sa Ethan och sneglade på Tom. "Okej, Tom, gå till de andra, vi kommer snart.", sa Ethan och nickade åt honom.