PRS Emma07 och wolfy

Thomas blev genast lättad av kusinens fråga. Visserligen visste han att han inte hade kunnat stoppa honom, för Thomas hade verkligen bestämt sig helt på att ta sig till Alysia nu, men det var ändå en lättnad att han inte protesterade mer än så. Och hjälp? Han var motvilligt tvungen att erkänna att han faktiskt behövde det. Han nickade lite.
"Gärna", sade han, han hade blivit yr nog bara av att ställa sig upp, och att då ta sig helt til Alysia? Det skulle sannerligen bli en utmaning.

Caspian la en arm om Thomas för att stödja honom medan de gick. Små pauser här och där var nödvändiga, Thomas hade ju ändå inte rört på sig på flera dagar nu. Han hoppades bara på att läkaren inte skulle komma emot för den äldre mannen skulle inte bli glad av den här synen. Då de efter en stund kom fram till kammaren där Alysia låg och sov, så drog Caspian en fåtölj fram till sängen där Thomas skulle kunna sätta sig ner.

Thomas log tacksamt mot sin kusin, ärligt talat trodde han inte att han skulle ha klarat den sträckan på egen hand. Yrseln vägrade ge med sig helt, och han var antagligen blek som ett lakan, men han var fast besluten att inte ge efter för det eller smärtan. Han sjönk ner i fåtöljen Caspian dragit fram, lade försiktigt handen mot sin älskades kind. Ögonen lös av smärta - men inte fysisk, även om smärtan strålade från såret, utan smärtan av att se sin älskade ligga där utan att kunna få kontakt med henne, utan att veta om hon skulle bli okej, eller veta om hon hade ont.

Då Alysia kände en hand mot sin kind blev hon genast varm inombords. Hon visste ju givetvis vems hand det var. Hon hade känt hans närvaro sedan han satt sig ner på stolen. Eller snarare sedan han satt sin fot i rummet. Hon blinkade några gånger med ögonen innan hon spärrade upp dem helt, vred långsamt på huvudet så att hon kunde se på Thomas.
"Ser man på vem som har hittat hit," mumlade hon, mest menat som ett skämt och drog sakta på mungiporna.

Thomas blev rätt häpen när han såg att hon blinkade till, och enormt lättad att hon vaknade igen. Leendet spred sig i ansiktet på honom, mycket för lättnaden att hon var vaken och dessutom pratade.
"Hey. Hur är det?", frågade han mjukt, fortfarande med handen emot hennes kind.

Istället för att muntligt svara på hans fråga skakade hon bara lite på huvudet. I toppskick var hon inte direkt men ville man bli av med henne så krävdes det mycket mer än en smäll i huvudet. Hon studerade hans ansikte en stund innan blicken gled vidare mot hans bröstkorg, studerade bandaget runt såret.
"Om det inte skulle göra så ont i huvudet skulle jag skälla ut dig för att du utsatte dig för fara och blev skadad," muttrade hon och blängde på honom. Hon tyckte inte alls om det faktum att han var skadad.

Thomas granskade henne tyst, samtidigt som han var något otroligt lättad att hon var vaken hatade han att se henne skadad, och att se att hon inte var helt okej. Han lysssnade och log lite snett mot henne, hade väntat sig lite utskällning från henne ju.
"Jag skulle göra om det flera gånger ifall det räddade dig", sade han ärligt, han skulle göra allt och lite till för henne.

Alysia fortsatte att missnöjt blänga på honom en stund innan hon suckade. Den där utskällningen fick vänta tills hon mådde bättre. Men han kunde räkna med att han skulle få höra ett och annat. Inte för att vara dum utan för att han utsatt sig själv för en stor fara. Tänk om det hade slutat gräsligt illa? Hon ville inte ens tänka på vad hon skulle ta sig till utan honom.
"Nästa gång du tänker leka räddare i nöden så får du se till att inte låta ett svärd genomborra ditt mellangärde."

Thomas lyssnade och log lite, han kunde inte ens vara något annat än glad just nu över att hon äntligen vaknat.
"Ska göra mitt bästa nästa gång", sade han, med en något lätt retsam ton. Samtidigt var han själv rätt snurrig - och antagligen också blek som ett lakan av smärtan som vägrade ge sig.

"Ditt bästa räcker inte." Alysia gav honom en allvarlig blick. Hon ville inte att han skulle hitta på liknande dumheter i framtiden, hon ville inte se honom skadad ännu en gång. Det hade varit nog med såna tråkigheter redan. "Och nu ska du återvända till din kammare för att vila." Hon uppskattade att han velat komma och se efter hur hon hade det, men han borde inte vara uppe på benen ännu.