rollspelare & tippest prs

Sophia deog tillbaka sina händer och ställde sig med ryggen mot honom igen. Visste att det var sant, men hon gillade inte alls att han sa det till henne.
”Du hittar ut.” Sade hon kallt och tittade ut genom fönstret. Hon bet sig hårt på läppen för att inte börja gråta på plats, utan försökte hålla minen så länge som möjligt.

”Sophia”, mumlade han och la sina armar kring henne. Insåg hur vass han hade låtit, varför hade han ens känt behovet av att försvara Elizabeth? Visst förtjänade hon nog inte den smutskastning hon fick men hon skulle ju ändå inte få höra det, så vad spelade det för jävla roll?
”Kom igen”, fortsatte han och pillade lätt med tyget på hennes klänning.

Sophia svarade honom inte utan spände blicken på ett träd långt borta. Hon tänkte inte alls förlåta honom lika lätt som hon brukade, varför skulle han ens förvara Elizabeth? Hon blev irriterad bara av att tänka på det och tillslut kunde hon inte ens hålla tårarna inne. Hon torkade surt bort de och kvävde en snyftning, hon grät inte alls för att hon var ledsen utan det var frustration över att hon inte kunde uttrycka sin irritation eller ilska.

”Älskling?” hans omfamning blev aningen hårdare. Han drog henne närmre intill sig själv, så nära han kunde komma. Han kände doften av hennes hår och lutade sin haka på hennes axel.
”Det är ju sant”, la han sedan till. Lugnt, med en mjuk röst. ”Men det är inte ditt fel. Okej? Det är inte du som har valt att det ska vara så.”

Sophia fortsatte stirra framför sig utan att så mycket som blinka åt hans håll. Tårarna fortsatte dock rinna, vare sig hon ville eller inte. Hon svalde hårt och slöt ögonen istället.
”Lämna mig.” Sade hon kort och la sina händer över hans för att försiktigt dra bort dom från sin kropp. ”Fråga din far när Carlos kommer hit.” Lade hon sedan till.

Nej. Henri ville inte börja bråka med Sophia igen. Han var osäker om han ens skulle klara av det överhuvudtaget. Fan. Varför hade han känt behovet av att försvara Elizabeth? Hon skulle ju ändå inte få reda på vad som blev sagt.
”Snälla Sophia”, viskade han i hennes öra innan han tog ett steg bakåt och drog tillbaka sina armar. ”Du måste missuppfattat mig. Jag menade inget illa.” Han backade bort mot hennes säng och satte sig ner. Fäste blicken på Sophia och fick syn på tårarna som rann ner för hennes kinder. Fan.

Sophia fnös till och spände sina käkar, ville verkligen inte svara honom men hon kunde inte låta bli.
”Klart du inte menade något illa, du sa bara att jag är för svag och obetydlig i Skottland för att kalla mig deras drottning, medan Elizabeth är stor och stark och värdig titeln drottning. Gå och gör henne till Frankrikes drottning, hon är ju erfaren.” Sade hon sammanbitet och tryckte sina naglar mot sina handflator.

”Det var verkligen inte det jag menade”, sa han och fick nästan kämpa för att rösten skulle låta mjuk istället för arg och irriterad. ”Enda sedan du har varit liten så har du varit här, i Frankrike. Du har inte fått en chans att styra ditt land.” Han reste sig upp från sängen och gick fram till Sophia, la sitt finger under hennes haka. Tvingade henne i princip att möta hans blick.
”Elizabeth och du har fått helt olika förutsättningar, okej? Det är inte ditt fel.”

Sophia himlade med ögonen och vände sig irriterat om, fick lust att slå bort hans hand men lät bli. Hon spände sina käkar och nickade lite.
”Du har rätt.” Sade hon bara och log svagt mot honom. Hon orkade inte ens mer och hon blev återigen påmind om att han önskade att hon var som andra kvinnor. Då ingick det att inte säga emot mannen, hålla inne ens egna åsikter och bara finnas där som stöd. Hon vred bort sitt huvud och gick fram till en spegel för att fixa sitt ansikte som var blött av tårarna.

Henri ville pusta ut. Han undvek ännu ett bråk - tack gode Gud. Han hade inte orken att bråka med Sophia någonsin igen. Det faktum att Sophias leende såg ansträngt ut slog inte honom alls, utan han trodde att det var lugnt.
”Så...”, sa han och gick tillbaka till hennes säng. ”Får jag stanna här inatt?”