Skriva av sig-tråden

You guys, håll ut. Den där vännen kommer att komma.

Själv var jag ständigt retad och utfryst på min förra skola. Det var grymt jobbigt; jag fick höra rykten om mig själv, folk snackade bakom ryggen på mig, retade mig; alltså kränkte mig och förnedrade mig, gång på gång. Visst låter det inte särskilt jobbigt - men att få igenom sådant varenda dag i över tre år var hemskt.

Samtidigt som det försökte jag hitta en äkta vän; det var svårt, riktigt, riktigt svårt. När man växer upp vill man finna trygghet hos någon, det är helt normalt. När jag började sexan på en annan skola hade jag världens längtan att verkligen få nya vänner; men samma visa startade om där. Jag fick höra saker skrikandes efter mig i korridorerna och de som jag tidigare hade umgåtts med utanför skolan svek mig.

Men jag stod upp för mig själv. Jag lät dem inte bryta ned mig; och på det sättet fann jag även sanningen i att ha vänner. Jag vill ha äkta vänner, äkta vänner som inte sårar; jag vill inte umgås med människor bara för att umgås med dem. Och min självkänsla växte.

Idag har jag hittat tillbaka till Elderwand - vi har känt varandra i 10 år, alltså ända sedan vi var fem och lekte i sandlådan. Den här tjejen är en av två personer som vet mest om mig, och jag vet att jag kan lita på henne till 100%. Anledningen till att vi är så nära, tror jag är för att vi är så lika varandra, men samtidigt så olika; vi har för det mesta olika intressen, men vi matchar ihop på något obeskrivligt sätt. Jag tror även att förtroendet jag har gett till henne är på grund av att jag har känt henne så länge och verkligen vet hur hon är, vilket gör så att jag litar på henne något enormt. Jag vet att hon aldrig kommer svika mig. Elvira är en av de bästa personerna jag vet, och det vi delar är magiskt. ♥ Hon är personen jag kan prata om allt med och det är verkligen äkta vänskap. Jag sa en gång "Min mamma påminner om Mrs Weasley och Harry när det kommer till dig; vi är så nära så att du känns som en i familjen, och mamma ser dig på det viset också".

Jag har även en annan riktigt nära vän som går i min klass; vi har "bara" känt varandra i ett år, men jag står henne i vilket fall som helst otroligt nära. Hon var ny i min klass förra året och efter två år med skitsnack, prat med kuratorn, bråk och tråkigheter så var jag ganska ensam i min klass; jag var inte utstött, jag var en av (med risk att låta egocentrisk) de "populäraste", men som jag nämnde ovanför tyckte jag inte om att umgås med folk bara för att umgås. Personerna jag umgicks med innan Linn kom var och är fortfarande människor jag inte skulle tänka mig att ha en nära relation med; våran vänskap var som en ytlig bubbla. När Linn i vilket fall som helst började var jag den första att hjälpa henne med nya saker, nya ställen och kom med ny information. Efter två veckor blev vi väldigt, väldigt, väldigt tighta; vi umgicks med varandra som om vi hade känt varandra en betydligt längre tid. Ända sedan dess har det inte gått en enda dag då vi har varit utan varandra i skolan - det är hon och jag helt enkelt. Hon är en av de mest ärliga personerna jag vet, hon vill aldrig någonting illa och jag älskar henne något oerhört mycket för just den personen hon är. She is a one of a kind, she is.

När dessa två personer blev en del av mitt liv (en del av mitt liv igen för Elviras del) så mådde jag underbart bra och jag fann det som var rätt och det som var fel i mitt liv. Saker och ting gick uppåt och jag bestämde mig för att skita i de så kallade "vänner" som bara skadade mig. Nu har jag två otroliga bästa vänner, ett flertal nära vänner och många trevliga bekanta. Och tack vare Mugglis har jag träffat personer jag vet kommer ta en otroligt större del av mitt liv om några månader - inte nog med att de redan tar en stor del, den där delen kommer växa och växa och växa. Jag kan inte vara mer nöjd och lycklig över att ha en sådant fint umgänge. Jag känner att alla de vännerna jag har är sådana som inte kommer svika mig, sådana jag helt enkelt kan slappna av med.


Point is, håll ut hoppet girls and boys. Ni kommer finna äkta vänskap och det finns personer därute som kommer vara de perfekta vännerna för er. Ni ÄR underbara och jag är säker på att jag inte är den enda som ser det. Därför hoppas jag att ni verkligen, verkligen, verkligen tror på er själva, samt aldrig ger upp. Ni ÄR viktiga. Ni ÄR otroliga. Ni ÄR fantastiska. Låt inte någon säga någonting annat för det vore en lögn. Om ni har "vänner" som tynger ned er, som förstör er: säg stopp, säg ifrån. Ni kommer aldrig må bra av sådant.

Elley; Alltså, jag är ingen psykolog eller något, men mitt råd är att du pratar med någon om hur du känner.
Det är inte samma sak som att sitta framför en dator och skriva ner känslor, hur dåligt man mår osv för att få peppande och stöttande feedback. Det är inte samma sak som att sitta framför en riktigt person, i verkligheten. Man blir ju självklart glad när folk vill ens bästa, men det är fortfarande inte samma sak när en profesionell är där hela tiden när det behövs, tittar en i ögonen och vet sin sak. H*n säger inte hur du ska göra för att göra rätt, men h*n lyssnar och förstår.
Om du mår såhär dåligt som du verkligen verkar göra, är mitt råd verkligen att du ska ta hjälp. Det verkar ganska ologiskt att klara av att ta sig ur en sådan situation du verkar vara i, ensam. Visst, du har ju oss, men du verkar behöva någon mer, som du verkligen kan förlita dig på, eftersom psykologer har tystnadsplikt.
Jag vet, därför att jag har pratat med vår kurator i skolan när jag mådde dåligt en period i sjuan-åttan. Jag kan inte påstå att hon var superduktig, men det var iallafall något, och det hjälpte mig att bli starkare.
Våga säg till din mamma att du vill ha hjälp. Ingen kan göra det åt dig eftersom att den ända som vet hur du känner, är just du. Var stark och samla mod! ♥

____________________________

Jasmin, you are a wonderful person, you truly are. Allt det du skrev, det ger jag tillbaka till dig för bättre än så går inte att beskriva vår vänskap. I'm so glad to have you ♥

När en f.d kompis till mig började såra och svika gav jag tillbaks. Inte skulle jag leva med att min vän spred rykten om mig så hon fick smaka på sin egen medecin. Karma is a bitch.

Jag känner mig verkligen helt utbränd, både fysiskt och psykiskt. Varje dag den senaste veckan har jag kommit hem och somnat nästan direkt, för att sedan vakna upp med spänningshuvudvärk, illamående och darrningar. Jag kan inte säga att jag inte trivs i min skola eller klass, för både skolan och klassen är rätt bra, men jag mår ändå dåligt av att vara där, att känna sig tvingad och pressad till att vara någon. Jag är helt slut. Ändå lyckas jag sova ungefär 7 timmar varje natt, vilket borde vara helt okej, men jag är trött dygnet runt.

Fysiskt orkar jag inte träna - även om jag vet att jag skulle må mycket bättre psykiskt av det. Jag har en känsla av att mina "tuppa av-anfall" kommer starta snart igen, för jag har haft liknande känningar massor med gånger de senaste dagarna, men har lyckats hålla mig uppe på något sätt. De där anfallen är verkligen skitjobbiga, för jag hatar att få den sortens uppmärksamhet. På min förra skola trodde många till slut att jag bara sökte uppmärksamhet - men jag kunde ju inte hjälpa att min kropp rätt som det var lade av, och det var absolut inget jag gillade. Om de startar igen, så kommer jag bli ännu mer utmattad. Och jag vill satsa på skolan, men jag vet inte hur det kommer gå. Nu i gymnasiet får man bara en chans. Får man ett dåligt betyg så har man det betyget i den kursen.

Om anfall börjar igen kommer jag säkert även bli tvungen att träffa ännu mer läkare. jag orkar inte. Har tröttnat ihjäl på sjukhus, vill spy bara jag ser sjukhuset mitt emot min skola. Åh..

Frida. Det är inte bra att må som du gör just nu. Ta en vecka, två kanske, för dig själv. Träna inte, gör lite läxor, mys med Albin, bara var. Pressa dig inte i onödan, för det får dig bara att må ännu sämre. Jag är ingen expert på sånt här, men ja. Det kanske är bäst om du söker för det, men ta det lugnt någon vecka, så är du kanske inte lika utmattad!

Jag är absolut inte en sådan person. Jag undviker att sjunka lika lågt som personerna som sårar och sviker mig. :-) Om jag anser deras handlingar vara hemska, varför måste jag själv göra samma sak?


Frida, fina, fina Frida. Först och främst tycker jag ärligt talat att du borde prata med dina lärare/din rektor om just hur du känner dig angående detta - om de inte redan vet, vill säga. Spänningshuvudvärk, illamående och darrningar bådar inte gott när det kommer till en ny skola, och jag vet att du hade sett fram emot att börja där. Så tala om för dem, speciellt om anfallen. Du behöver inte gå runt och känna dig oroad för vad folk kommer tycka om dig - dömande människor är det värsta som finns, och du bör inte ta åt dig om någon börjar hålla på som de gjorde på din gamla skola. Du är du, helt enkelt - och jag förstår att det är jobbigt att ha sådana anfall, att känna på det viset, att ogilla sjukhus efter alla besök - men du gör det för ditt eget bästa, eller hur raring+

Snart är det helg och när den helgen kommer, vila ut. Ta det bara lugnt och sedan börjar du om med nya krafter när måndagen kommer igen, okej? ♥

childhoodlight - Missförstå mig inte, jag skulle aldrig kunna sprida rykten men när hon hamnade i bråk med andra och verkligen behövde sina vänner lämnade jag henne. Hur skulle jag kunna försvara någon som behandla mig som skit? Och därför fick hon känna samma smärta som jag. Känslan att bli lämnad, sviken, sårad och hatad. That's why karma is a bitch. You can't escape your reflection.

^
^
^
^
^

Den där texten var riktigt, riktigt bra. Jag fick verkligen nytt hopp, tack.

fannyy Thankyou ♥ Ska försöka ta mig tillbaka. Problemet är att jag mår dåligt av att bara vara, jag måste göra någonting, men jag orkar helt enkelt inte.. men du har nog rätt, att bara relaxa några dagar borde vara bättre.. Så tack för tipset, det uppskattas. :>

childhoodlight fina bästaste Jasmin. ♥
Jag har skrivit till skolan/rektorn och skolsköterskan om mina problem, så de vet om det, jag vet dock inte hur de hanterar sådant på denna skola. Jag har ofta haft svårt för att låta bli att ta åt mig, men jag förbättras ständigt. Att jag har fått några vänner i klassen som verkar vara riktigt omtänksamma och så gör det hela lite bättre, men det är svårt att veta efter bara några veckor. Som tur är har jag i alla fall en nära vän med mig, visserligen i Natur-klassen, men vi har mycket lektioner ihop.

Du är underbar, Jasmin, tack ♥

Aw, glad it helped! Håll ut, som sagt. ♥




Men det låter ju bra, försök se det positivt isåfall. Du kommer snart vänja dig och veta hur saker och ting går till på den skolan och som det ser ut just nu trivs du ju ändå med umgänge och klass, vilket är viktigt. Jag är säker på att du kommer klara dig igenom detta. Puss. ♥