Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Jag hämtar den och hänger in den. Om hon vaknar ska jag hålla henne i kammaren?" Han såg på honom och hade ett vänligt leende på läpparna och såg upp mot himlen och såg sedan på John igen.
"Jag gör allt för att för att förhindra att överraskningen förstörs." Han såg sedan mot dörren till byssan.
"Maten då?"

"Ja, håll henne sällskap, hon får inte se överraskningen för festen än.", sa John och viftade med handen att han kunde gå för att se efter klänningen och Kiliah.
"Maten.. Var är Ethan?", han snorde runt igen för att se sig om och sedan på mannen igen. "Maten, den.. ordnar Roy med just nu, han skulle kolla det efter han hittat Ethan. Den blir klar till festen den med.". John log ett påtvingat leende. Tydligt att han fortfarande var lite stressad med så mycket att hinna göra innan festen.

"Hon kommer inte hålla sig inne hela dagen kapten. Minns att hon är en storm på lugna vatten" Han försvann och såg till Kiliah som fortfarande sov. Varför sov hon så länge? Var hon sjuk? Mannen stängde dörren och hämtade klänningen och vaktade utanför hennes dörr.

John såg sig om på däck. Det hade blivit ordning på lyktorna och ljusen, nu började de plocka fram blommorna med snören och nät för att fästa de på olika ställen på skeppet. "Här, Kapten.", sa en välbekant röst. Ethan gick fram till John. "Ethan!". Då skrattade John på riktigt och kramade om Ethan, glad över att se honom igen. "Min pojke, ska gifta sig! Fantastiskt.", sa han och Ethan log brett tillbaka och skrattade. "Vem kunde tro det?", sa John sedan, tydligt att det bara var en tanke, inte en fråga riktad till Ethan. "Jag vill hjälpa. Vad ska jag göra?", sa Ethan och besvarade kaptenens kram. "Hjälp oss fästa blommorna.", sa John och nickade åt tunnorna som männen samlat blommor i. De hade tagit med sig blommor från land så fort bröllopet börjades planeras. "Ja, kapten. Genast.", sa Ethan och John klappade honom på ryggen innan han gick iväg för att hjälpa de med tunnorna och blommorna.

Kiliah hade vaknat till och kände hur allt vände sig i magen. Genast satte hon sig upp och lämnade sängen och gick mot dörren.
Men hon stoppades i dörren av mannen som såg oroad ut.
"Kiliah du är blek. Gå och lägg dig. Jag hämtar mat." Han log vänligt och hon gjorde som han sa. Snart låg hon ner igen och mannen hämtade mat.
"Kapten vi har ett problem. Kan du se till Kiliah?" Han höll en brödbit i handen och kastade den mot honom.

Kaptenen såg på när de andra hängde upp de vackra färgglada blommorna han log nu, det kändes som att de var på banan igen. Men återigen skulle hans leende försvinna då piraten som sett efter Kiliah sökte upp honom. "Vad säger du? Kiliah?", sa John och sänkte rösten, han ville inte att Ethan skulle höra på. "Jag kollar. Hjälp de med blommorna under tiden.", sa kapten John och klappade mannen på armen innan han gick förbi honom för att ta trapporna ner till Kiliahs kammare.
John lyfte en hand och knackade försiktigt på dörren innan han öppnade den, lika försiktigt, och stack in huvudet. "Ki-..", han avbröt sig genast och rusade fram då hon upptäckte henne på sängen i en hög, hon verkade sjuk, eller om inte, nere. "Kiliah! Hur är det?". Han for ner på sängkanten och drog henne upp så att hon också satt. Han förde händerna om hennes ansikte så deras blickar tvingades att mötas. "Säg något.". En oro hördes i kaptenens röst.

Hon öppnade ögonen och såg mot John och flinade och skrattade.
"Jag är bara så illamående. Tänk att vara full på en båt i en storm." Hon flinade och tog hans hand och skrattade.
"Vadd sägs morfar John?" Hon log stort mot honom och satte sig upp och höll för munnen.
" Jag behöver en hink."

John släppte oförstående taget om hennes ansikte för att processa hennes ord. "Vad pratar du om?", men när hon nämnde hinken kom han snabbt upp på fötter då han förstod att det var bråttom. Han såg sig om i rummet, men kom genast på hinken som någon lämnat efter att ha skrubbat utanför. Han skyndade sig efter den och kom tillbaka med hinken för att placera den vid hennes fötter. "Här.", sa han och flåsade lite av ansträngningen. "Men, Kiliah, vad menar du? Vaddå morfar John? Jag vet att jag sa att jag kan vara din pappa, men morfar, det är väl ändå att ta i lite?", sa han och skrattade lite medan han såg åt hennes håll.

Hon tog emot hinken och tömde tarmen och såg upp och ställde ifrån sig hinken.
"Du är min pappa men snart morfar" Hon lade en hand mot magen.
"Men säg inget. Jag vil dela nyheten ikväll. Jag är gravid." Hon såg upp på honom och tårar började rinna.
"John du ska få bli morfar." Viskade hon och tog hans händer.

John placerade en försiktig hand på hennes rygg då hon hulkade över hinken. "Kiliah, såja.", sa han och strök henne försiktigt längst ryggraden. "Vad- vad säger du?", sa han sedan. Tydligt i chock. Hans ansikte blev stelt och han stirrade på Kiliah, men på några sekunder han han återfått sitt vanliga glada uttryck och skrattade. "Kiliah.. Åh, Kiliah. Fantastiska nyheter, min vän!", sa han och drog henne intill sig för att krama om henne. "Jag trodde det var ute med dig, när han sa åt mig att se efter dig, men.. det här är ju helt fantastiskt..!", sa han igen och släppte taget om henne. "Finns det något jag kan göra? Vill du att jag skickar någon med frukost till dig?". John tog hennes händer och ledde henne till sängen igen. "Kom, sätt dig. Du måste vila."