PRS Emma07 och wolfy

Thomas hatade att behöva vara så still, men han hade inte mycket annat val. Han klarade inte att vara uppe på benen ordentligt, så det var bara att vänta. Men oron för Alysia gjorde det inte bättre, han oroade sig bara mer och mer ju fler dagar som gick.

Alltid då han hade tid över gick Caspian över till Thomas kammare för att hålla honom sällskap. Att ligga sängbunden på grund av läkarens stränga order var ju inte det roligaste, men det var bara något Thomas behövde stå ut med så att hans sår snabbare skulle läkas.

Thomas var rätt glad över att Caspian var där så mycket, det gav honom åtminstone något annat att tänka på under tiden han var tvungen att vara sängbunden. Något annat än att oroa sig för Alysia.

Varje kväll berättade Caspian den senaste uppdateringen för Thomas om hur det var med Alysia. Eller det fanns inte mycket att berätta eftersom hon inte vaknat än. Men hon såg i alla fall fridfull ut vilket var något. Förhoppningsvis hade hon inte ont.

Thomas oroade sig något otroligt för sin älskade Alysia, och önskade att han åtminstone hade kunnat få vara hos henne. Men han hade stränga order ifrån läkaren att han inte ens fick kliva upp ur sängen, så han tvingades nöja sig med Caspians uppdateringar. Men han var glad för kusinens stöd, dels för att han var där så pass mycket och för att han underrättade honom om allt som hände.

Några dagar senare hade Caspian en god nyhet att dela med sig av till Thomas. Eller god och god, det berodde väl hur man valde att tolka den. Han knackade på dörren till hans kusins kammare innan han klev in, log mot honom efter att ha satt sig ner på stolen intill sängen.
"Hon har vaknat," började han och kliade sig lite i nacken, "men hon somnade om nästan direkt. Så läkaren har inte mycket att säga än."

Thomas såg upp då det knackade på, log litet emot sin kusin och vän som kom in. Han lyssnade intresserat, han behövde inte säga vem då det ju var uppenbart vem han menade.
"Verkligen?", frågade Thomas, genast väldigt lättad. Även om hon somnat igen, så hade hon åtminstone vaknat. Och det måste ju vara ett gott tecken. Han satte sig lite upp i sängen, bestämde sig direkt för att han måste ta sig till henne nu. Det fick vara nog med de där dumheterna att han inte skulle få lov att ta sig dit, för nu när hon åtminstone vaknat en gång så var han fast besluten på att ta sig dit.

Caspian rynkade på ögonbrynen då Thomas började röra på sig.
"Det betyder inte att du har tillåtelse att stiga upp och springa iväg," påpekade han tillgjort strängt. Han visste att han omöjligt skulle kunna hålla tillbaka hans kusin om han verkligen bestämt sig för att stiga upp, men han kunde åtminstone göra ett halvhjärtat försök. Så att han kunde försvara sig senare om någon bestämde sig för att skälla ut honom.

Thomas suckade lite, hade väntat sig lite protester ifrån kusinens sida. Hade rollerna varit ombytta skulle nog Thomas också ha protesterat, så det var väl kanske inte särskilt konstigt.
"Jag har varit fast här tillräckligt länge utan att få träffa henne. Och jag hade inte tänkt springa", tillade han med en något retsam ton, ställde sig sedan försiktigt upp på vingliga ben. Han fick gripa tag i sängkanten för att inte ramla omkull, han hade inte varit förberedd på den yrsel och smärta som kom över honom. Men han var ändå fast besluten att ta sig till Alysia.

En suck lämnar den äldre kusinens läppar åt sin väns retsamma tonfall. Springa skulle Thomas inte klara av att göra men han skulle inte tveka att göra det om han bara kunde. Men det var som sagt lönlöst att hålla tillbaka Thomas, han fungerade efter sin egen vilja och nu ville han till Alysia.
"Behöver du hjälp?" frågade Caspian stillsamt då den yngre nästan tappade balansen.