Sjunde året på Hogwarts

jag såg på Laura
"Men det är ju ändå ingen anledning! den enda chansen vi har är ju att samarbeta med varandra! det är ju det pappa vill att vi inte ska sammarbeta det blir jobbigare om vi går ihop. och de där Carrows hjälper honom. jag skulle vilja hänga upp dem i fängelsehålorna." sa jag argt och Draco såg på mig och jag lugnade mig lite.
"Precis Bella är helt crazy jag vet inte riktigt vad som gick fel där." skrattade Draco och jag såg på dem.
"Hon träffade väll pappa. ne men jag vet inte jag har inget i mot Bella och hon är faktiskt väldigt smart." sa jag och såg på dem.
"Jag har aldrig förstått din bild av Bella och jag tycker synd om dig som har henne som styvmor eller vad vi ska kalla det." sa Draco allvarligt.
"Jag tycker inte det är synd. Bella är inte så svår att förstå sig på, det finns folk som är värre ex Carrows. Desutom är Bella en av de få som jag inte behöver oroa mig för." sa jag
"Skulle du lite på henne när det jällde ditt liv?" frågade Draco mig
"Draco jag gillar henne men jag är inte dum i huvudet. den enda dödsätaren som jag skulle överlåta mitt liv till är Severus och det vet du." sa jag och log

- Severus, hur kan du i hela friden lita på honom!
Han dödade Dumbledor och har satt sig själv som rektor fast Minerva var biträdande rektor?
Det var han som tog hit syskonen Carrow.
Det är han som har gjort Hogwarts till ett helvette.
Och du litar på honom, hur kan du? Sa jag med all den vrade jag hade inom mig.

Jag ställde mig upp och gick därifrån, blodet rusade till tinningarna och jag såg rött.
Voldemort där ute och Snape här inne och gör livet till ett helvete.
Jag trodde att hon var min vän, men hur kunde man lita på Snape?
Jag ställde mig en bit från Cara och Draco med ryggen vänd mot dom.
Jag ville inte att de skulle se mitt tårdränkta och ilskna ansikte.

jag såg på Laura och jag förstod henne och såg på henne när hon reste sig upp.
"Laura kom och sätt dig så ska jag beräta en del saker för dig som ingen annan vet." sa jag och såg på min nya vän och hon satte sig motviligt
"Anledningen till att jag litar på Severus är för att han är min gudfar och det var han som tog hand om mig när pappa försvann efter att ha mördat Harry föräldrar. och jag kan lita på honom han "jobbar" mer för mig än pappa." sa jag och såg på henne för att få en reaktion från henne men hon verken sa eller gjorde något. så jag fortsatte.
"Severus mördade Dumbledore för att han bad honom. Draco hade fått uppdraget men han kunde inte och Dumbledore visste om det och bad Snape lösa det och när han inte kunde bad han Snape mörda honom i stället för att Draco skulle vara tvungen. De var vänner i fler år." förklarade jag.
"Visste Dumbledore?" frågade Draco förvånat.
"Klart han gjorde och han klandrar dig inte. han klandrade inte heller mig för att jag är Voldemorts dotter. men Snape mörade som sagt Dumbledore även om det plågar honom. och anledningen till att han blev rektor här är för att Dumbledore bad honom och för att pappa litar på honom. och nej han tog inte hit Carrows det var pappa, Snape fick bara hålla msaken och gå med på det. Allt Severus försöker göra är att hindra pappa från att skada eleverna så mycket han kan. och han hjälper Harry, Ron och Hermione så mycket han kan med." sa jag och såg på de båda.
"Men Cara då står Snape på båda sidor." sa Draco förvirrat.
"Nja han är väll som jag och står mitt i mellan men som jag sa så lyssnar han på mig i fall det är något. jag burkar inte ge honom order men om jag gör det så lyssnar han. och allt han gör är att försöka skydda mig och det är därför jag är så rädd att han ska bli dödad. jag bara väntar på att han ska bli påkommen och dödad antingen av pappa eller att orden dödar honom. och det är dräför jag står på hans sida och han på min. och vi litar på varandra och jag antar att man kan säga att vi skulle nog båda kunna offra oss för varandra." sa jag och såg på de båda
"Därför Laura litar jag på Sev." sa jag och väntade på hennes reaktion

- Ja, vad ska jag tro, jag har aldrig kännt Snape som du har.
Men om det är som du säger att han tog han hand om dig, som liten.
Att han står mellan på de båda sidorna, så är han mycket modig.
Att jobba för de två mäktigast män, utan att någon av dem vet om det.
Att ställer han upp och försöker skydda dej.
Ja vad ska jag säga han är modig.
Jag förstår att du är rädd att han ska dö om han är som du säger, han har mäktiga fiender på båda sidor.
- Förlåt Cara jag visste inte att han var din gudfar, jag menade inte att tala illa om honom, jag visste ju inte.
- Jag tror på dig, även om jag aldrig har fått ett särskilt gott intryck av honom.
Och tack för att du anförtror mig detta, det värmer att du litar på mig, sa jag med ett varmt leende.
- Och Draco jag är glad att du inte dödade Dumbledor, du är mycket bättre än vad jag någonsin har föreställt mig.

"Det är nog ingen som känner Sev som jag." sa jag och skrattade lite
"Det är ingen fara typ hela skolan hatar honom så jag är van. jag tycker det är synd att de bara inte kan få veta vem han är. men han har gjort sitt val och jag förstår honom. och han har sina anledninger. ja grejen är att om pappa vill döda honom kan jag nog stoppa honom, det är värre med orden." suckade jag och såg sedan på Laura
"Vi är ju vänner och vänner berättar saker för varandra." jag log mot henne. Draco såg på henne.
"Jag kunde inte. jag hade nog aldrig kunnat. jag antar att både din far och Dumbledore visste det." sa Draco lite ledsamt
"Draco jag är glad att du inte gjorde det. vet du hur mycket mardrömmar man kan få av att mörda någon. du hade inte stått ut och jag hade inte stått ut med att se dig gå igenom det helvetet." sa jag och tog hans hand.
"Laura har du ingen aning om vilka dina föräldrar är?" frågade jag henne försiktigt

- Klart jag vet vilka dom är.
Det är bara det jag vet inte var dom är, om de lever, sa jag med gråt i halsen.
Jag har inte hört av dem, sen i sommras och jag läste om en stor bombning i mugglartidningen.
Den skedde precis där mina föräldrar, befann sig.
Min lillasyster var också där.
Och jag tror att de är döda allihopa, de skulle vara hemma inte åka någonstans.
Så jag är säker på att de inte finns mer, sa jag och försökte hålla tillbaka gråten som höll på att övermanna mig.

jag såg på Laura och kände att jag själv blev ledsen. jag gav henne en tröstande kram.
"Jag är ledsen. men om du har tur kan de leva." sa jag tröstande och log lite.
"Ja de han kanske fly men har inte kunnat kontakta dig." sa Draco uppmuntrande.
"Ja de är kanske utomlands." sa jag och log lite.
"Varför flyttar inte alla utomlands och lämnar England till din far? frågade Draco
"För att alla har sina hem här. men jag förstår vad du menar jag har varit på väg att åka flera gånger och lämna kriget bakom mig." suckade jag
"Varför gör vi inte det då?" frågade Draco och jag såg förvånat på honom.
"Hur gärna jag hade åkt iväg med dig kan jag inte lämna alla här. någon måste ju stoppa pappa." sa jag och såg på dem två
"Kan du lova mig en sak Cara?" frågade Draco mig allvarligt och jag såg på honom.
"Vad Draco?"
"Om kriget går åt fel håll och det inte finns något vi kan göra här så flyr vi utomlands?" frågade Draco mig och jag såg på honom.
"Ja det kan jag lova dig Draco." sa jag och log mot honom
"Men kom nu så går vi till köket och äter kakaor. jag tycker vi blev lite väl depprimerade av att sitta här." sa jag och skrattade o ställde mig upp

Jag torkade de tårar som som hade kommit på kinden och reste mig upp med Cara och Draco.
- Snälla Draco sa jag tror du verkligen att Voldemort skulle låta restan av världen vara om han hade övertagit England?
Det är väll inte troligt, han skulle väll vilja ta makt över hela världen, sa jag och skrattade glödjelöst åt Draco.
- Hur kommer man in till köket föresten?
Det ligger nära vårt uppehållsrum, men har aldrig varit där, sa jag till Cara och följde med henne ut i korridoren.

Draco såg på henne
"Nej egentligen inte men man kan väll hoppas." skrattade Draco tort och jag såg på honom.
"Nej jag tror som Laura han hade fått mer maktbegär." sa jag
"Ja då får du väll hindra honom." sa Draco och tog min hand
"Vad tror du jag försöker? få med honom på solsemester?" sa jag och såg på Draco som inte sa något.
"Det är inte alls svårt, kom så ska jag siva dig." vi gick ner till tavlan som hängde i en korridor bredvid stora salen. på tavlan var en fruktskål och jag kittlade päronet och tavlan öppnades och vi gick in. husalferna sprang runt över allt.
"Vad kan vi göra för er?" frågade en och buggade.
"vi skulle vilja ha lita kakor när ni har tid." sa jag snäll och den nickade och sprang och hämtade en kakburk och mjölk o ställde på borde toch vi satte oss ner.

Jag kämpade för att inte börja gråta.
Och Dean som såg att jag var på bristningsgränsen, lade tröstande armen om mig och gav mig en kram.
-"det var inte frivilligt, seamus.". Sa jag ledset och kände hur min underläpp började darra.
De ledde mig till gryffindors uppehållsrum där jag fick sätta mig framför den vara spisen.
Jag förklarade också Caras sittuation och varför hon aldrig berättat att hon är herrens dotter.
-"Så, du kunde ha blivit dödad tidigare idag, sa du?" sa Neville lugnt och kollade upp från en bok.
-"Åh Cara kommer aldrig förlåta mig?" gnydde Seamus och tryckte huvudet i händerna.