The cold in our bodies [PRS]

"Inget kan få mig att berätta. Om jag inte ska ligga och gråta av smärta." Hon kom ner och såg över axeln.
"Är det sant att vampyrer har en snabbhet som är oroväckande?"

"Så.. inget alltså?" Rion fnös och ryckte på axlarna.
"Var har du hört det?" Det fanns en nyfikenhet i hans röst.

"Om inte du vill ropa på Maurice som sticker mig med nålar." Hon såg på honom.
"Läst." Sa hon och blickade på honom.
"Har jag rätt eller fel?"

Rion gav ifrån sig en fnysning till skratt.
Han bytte en blick med Leo. Leo hade mjuknat något. Det var skönt med solens värme. Härute verkade det lugnare än stämningen inne i salen. Trots att de befann sig i en ovårdad slottsgård.
"En dag kanske du får reda på det.", svarade Rion tillslut.

Hon beskådade honom med de gröna ögonen och slöt ögonen.
"Om du säger det. Tror du jag kommer få bli fri? Om jag köper mig fri?" Frågade hon och öppnade nu ögonen.

"Tror du det är någon här som kommer göra dig fri? Nu?" Det var Leo som talade.
"Kung Silas är här. Ivan med. De kommer inte gå med på att du lämnar oss. Varför skulle de göra det?"
Rion såg över axeln mot Leo och vände sedan blicken mot Alice igen.

Hon vet dig hårt i kinden för att inte skulle börja gråta. Hon såg på Leo och sedan Rion.
"Ingen såklart.. men"

"Men vaddå?" Rion såg över gården igen.
Leo verkade skeptisk. Han tyckte att Alice betedde sig märkligt. Hade hon någon plan, att försöka lura dem?

"Ni vet om att ni INTE kan komma med?! Varför ska jag drogas varje kväll? Är ni rädda för jag ska någonstans? Ni måste släppa mig." Hon tog några steg från honom.

"Du svamlar. Maurice har bara försökt hjälpa dig. Var tacksam, Alice.", suckade Rion som började bli trött på Alice beteende.
"Skulle de låta dig gå fri för att de inte kan komma med dig? Aldrig." Rion fnös.