PRS Emma07 och wolfy

Thomas lyssnade tyst på honom, genast något otroligt orolig för sin älskade.
"Ah okej", svarade han tyst, riktigt oroad nu.

”Försök att inte oroa dig.” Det var lättare sagt än gjort men ingenting skulle bli bättre av att han oroade sig för Alysia. Det skulle i alla fall inte snabba på hans läkning. Han hade fått ganska allvarliga sår själv bara för att han känt sig tvungen att leka hjälte.

Thomas suckade tyst.
"Det kommer jag göra vad du än säger", sade han ärligt, han älskade innerligt Alysia och stod inte ut med tanken på att hon hade ont.

“Jag vet, därför uppmuntrar jag dig till att åtminstone försöka.” Det skulle göra Thomas gott om han ens för några minuter kunde låta bli att tänka på hans flickvän, och istället bara ta några djupa andetag och sova en stund. Om han vilade så skulle han också snabba på läkningsprocessen.

Thomas suckade, han visste med sig att han inte skulle lyckas ta sig till henne heller - han var helt slut och bara tanken på att ens försöka sätta sig upp var överväldigande.
"Hade du kunnat det ifall det var Sophie det handlade om?", frågade han.

Caspian spände sammanbitet käkarna. Skulle Sophie vara skadad och ligga medvetslös skulle han ta sig till hennes rum, även om det var det sista han skulle göra. Det tänkte han dock inte tala om för Thomas eftersom han inte ville mata i honom några dumma idéer. Kungen behövde vila.

Thomas märkte Caspians reaktion och suckade lite.
"Precis man kan inte bara låta bli att oroa sig", sade han ärligt och suckade, hatade den här dåsigheten som vägrade ge sig. Istället verkade den bara bli värre, då han nästan knappt kunde hålla ögonen öppna längre och desto mindre koncentrera blicken på Caspian.

"Vila nu," sa Caspian då han såg på Thomas att han inte riktigt verkade befinna sig i den här världen längre. Han reste sig upp från stolen och lämnade kammaren för att lämna sin vän i fred. Han skulle återvända senare på kvällen för att hålla honom sällskap igen.

Thomas mumlade något ohörbart till svar, och inte många sekunder efter att Caspian hade lämnat kammaren hade han återigen somnat. Han var ordentligt slutkörd efter hela händelsen, han hade förlorat en del blod och det tog lite tid att återhämta sig. Men enligt läkaren skulle det förhoppningsvis inte bli några problem så länge han vilade ordentligt och tog det lugnt.

Caspian hade mer att stå i nu när Thomas inte kunde delta i möten. Så det var upp till honom att fatta beslut, ge order och så vidare. Så mycket tid hann han olyckligtvis nog inte spendera med hans fru och dotter, men han intalade sig själv att det här bara var tillfälligt. Thomas skulle inom kort vara uppe på benen igen.