rollspelare & tippest prs

Sophia hade tänkt gå raka vägen till sitt rum men hade blivit uppfångad av någon utländsk diplomat som ville diskutera frågan av skotsk skörd. Det tog i henne att inte himla med ögonen utan stod snällt kvar och lyssnade på mannen när han talade.

Elizabeth tittade upp på Henri och log stort. Hon nickade lite och drog med fingrarna över tyget på klänningen, tyckte inte egentligen om sådana klänningar men om det var sånt som var mode i Frankrike så fick hon anpassa sig. Hon reste sig upp och kollade leendes på prinsen.

Han hade halvt hoppats på att hon skulle avstå, då han hellre skulle gått till Sophia och fråga henne vad hon höll på med. Men nåväl, Sophia fanns väl kvar i sin kammare när han hade lämnat av Elizabeth.
Henri reste sig upp från stolen och, precis som en gentleman, drog ut Elizabeths stol och sträckte ut handen för henne att ta fatt i.

Elizabeth tog nöjt hans hand och började gå ut med honom. Hon log svagt och såg sig omkring, granskade tavlorna lite snabbt. Det enda hon tänkte på var hur hon ville ha hovet efter att ha gift sig med Henri. Hon kollade på Henri igen med ett leende på läpparna och drog handen över tyget för att släta ut det lite.

Henri bemötte Elizabeths leende och granskade henne sedan då hon tittade på tavlorna runt omkring dem. Vad tänkte hon på? Hur var hon inställd till deras möjliga giftermål? Han vågade inte fråga. Främst för att hon säkert skulle fråga honom om hans inställning, och han hade ingen aning. Inte än.
"Här är din kammare", sa han när de nått fram till en dörr, vaktad utav en vakt.

”Tack, Henri, och förlåt om jag gjorde det stelt med Sophia.” Sade hon och log vänligt. Hon kramade lätt om hans hand med sin innan hon släppte och gick in.

Sophia lyckades komma bort från den tråkiga diplomaten och gick raka vägen till sin kammare istället. Hon suckade högt och slängde sig nästan på sängen. Diademet åkte av direkt då det irriterade hennes huvud något enormt mycket.

Han nickade bara som svar, osäker på vad han skulle säga. Tack? Nej, han lät bli helt och hållet och styrde istället stegen mot Sophias kammare.
Vakten som stod utanför fattade direkt hinten och knackade på dörren.

Sophia stönade högt när hon hörde knackningen men satte sig upp, satte på diademet och reste sig upp.
”Kom in.” Sade hon tillräckligt högt för att de skulle höra. Hon gick till fönstret och tittade ut, var inte alls på humör för besök så hon tänkte inte låtsas som att hon var det.

Vakten öppnade upp dörren och Henri steg in. Inne i kammaren stod Sophia, ryggen vänd mot honom. Iklädd den vackraste klänningen han någonsin sett och ett diadem som verkligen var till för drottningar. Men han kunde inte se hennes ansikte, osäker på vilket humör hon var på. Han var dock ganska säker på att hon inte var vidare glad.
"Hej", sa han osäkert och gick närmare henne.

Sophia rynkade på pannan när det var Henri, kunde inte låta bli att le åt osäkerheten i hans röst. Han var så otroligt gullig. Hon vände sig om och log mot honom, orkade verkligen inte vara arg på honom eller något.
”Hej.” Sade hon och tog de sista stegen fram till honom. Hon kramade om honom och lutade kinden mot hans axel.

Tack gode Gud, tänkte han lättat när han såg att hon inte var arg. Han besvarade hennes kram och strök mjukt tummen över hennes rygg.
"Hur mår du?" frågade han med lika mjuk röst.