PRS Lupple och Emma07

Zacharias log ännu bredare då han fick en kyss, vilken han genast besvarade lika passionerat.
"Jag älskar dig med", viskade han tillbaks, kysste honom än en gång för att sen dra med sig honom upp. Självaste middagen var ju avslutad nu, och han såg väldigt fram emot att få dansa ihop med sin man för första gången. Han höll fortfarande hans hand och drog med honom ut på dansgolvet då musiken strax började, lade armarna om honom för att börja dansa - trots att det krävde all viljestyrka han hade att inte stanna till och kyssa honom istället.

Anton skrattade till lite, även om han inte såg sig själv hade han lätt att förstå det - han kände sig helt överlycklig, det hade varit helt oväntat. Dels hade själva faktumet att de nu skulle ha barn lite oväntat, men också hade hon ju valt en tidpunkt då han verkligen inte hade förväntat sig något sådant avslöjande.
"Kom nu" bad han mjukt, dels så ville han gå och se killarnas dans men också få dansa med henne.

Benjamin följde efter sin älskling mot dansgolvet, han svalde lite nervöst men såg sedan på Zacharias och han var inte längre nervös.
Han följde med ut på dansgolvet, tog rätt grepp om honom och i samband med att musiken började så började även de två dansa och han var lycklig.
Han var överlycklig.
"Älskling." Viskade han och såg djupt in i hans ögon med en tindrande blick.


Mary reste sig upp och tog hans hand och följde med mot dansgolvet och såg på killarna och de såg verkligen lyckliga ut.
Hon skrattade lyckligt till och lutade sig mot Anton och studerade dem en stund.
Det var inte riktigt dags ännu för de andra att gå in på dansgolvet- men snart så.

Zacharias hade väl aldrig varit någon stjärna på att dansa, men med hans älskling hos sig kändes allt lekande lätt. Särskilt nu, han var så lycklig att det kändes som om han skulle kunna lyckas med vad som helst för tillfället. Han hade bara ögon för sin man för tillfället, det var som om det bara var de två och musiken som existerade för tillfället. Och han fullkomligt älskade det. Han log ännu bredare av Benjamins ord, älskade att höra det.
Det kändes som om tiden nästan stod stilla medans de dansade, och det var utan tvekan en stund och ett minne han alltid skulle hålla varmt om hjärtat. När de senare väl stannade till var det med ett stort, lyckligt leende som han såg på sin Benjamin.
"Jag är strax tillbaka", viskade han leendes, släppte honom lite motvilligt för att snart återvända med ett paket i storlek med en bok i ena handen. Visst var det väl mer klassiskt att ge honom det inför alla och få allas uppmärksamhet först, vilket Zach först tänkt, men han kunde knappt vänta tills han fick se hans reaktion.
"Jag vet att det egentligen är rätt lite, men jag hoppas att du gillar den", sade han med ett förväntansfullt leende då han räckte över det omsorgsfullt inpackade paketet till honom. Zach hade lagt ner otroligt mycket tid på det - försökt rita ner varenda betydelsefull händelse för dem, detaljrikt och han ville göra dem perfekta för sin älskling. Och satt ihop dem till boken, och lagt till lite annat med - små saker som betytt mycket, kommentarer till några av teckningarna, och en massa små nedtecknande saker han gillade och älskade med sin man.

Benjamin älskade varenda sekund av dansen, det kändes magiskt och när den var slut och Zacharias lämnade honom även om det bara var för en kort sekund så kändes det som om hans blod frös till is.
Varför lämnade han hans sida? Det var nästan smärtsamt, han ville ha sin älskling, sin man hos sig- bredvid sig.
Men han var väldigt snabbt tillbaka och Benjamin insåg hur löjlig han hade varit som hade tänkt sådär och han log brett mot honom.
Så paketet och skrattade lågt till.
"Älskling." Sa han förvånat, chockat- vad var detta?
Han tog emot paketet och såg på honom.
"Den är perfekt." Viskade han och kysste honom mjukt på läpparna.
Det spelade inte så stor roll vad han hade fått, för vad det än var så visste han att det skulle betyda något.
Han öppnade försiktigt paketet och såg boken, det var kanske inte direkt det han hade tänkt sig men det var säkert någon tanke bakom det.
Han öppnade boken och såg teckningarna, han fortsatte att bläddra och han log bredare, större, hela han smälte.
Detta var perfekt. Det var magiskt, underbart.
Han läste de små kommentarerna till vissa teckningar och skrattade lyckligt, han vände upp blicken mot sin älskling och drog honom intill sig och kysste honom intensivt, passionerat flera gånger om.
"Älskling, det är perfekt- tack." Viskade han och kände hur tårarna rann igen. Och han brydde sig inte. Idag var en dag då han fick gråta hur mycket han ville eftersom det var glädjetårar och idag var nog den lyckligaste dagen i hans liv.

Tiden det tog innan han öppnade den var nervös, han kände sig underligt orolig och otålig - han brukade nästan alltid visa det han ritat för Benjamin utan att vara direkt nervös. Men nu var det något helt annat, nu var det något han lagt ner en massa kärlek på och verkligen gjort för honom - och självklart hoppades han att han skulle gilla det. Men att han påstod det vara perfekt redan innan han öppnade gjorde honom lite lugnad - det var ju ändå hans älskling. Hur fel skulle det ens kunna gå? Han såg förväntansfullt på honom och log lite bredare i takt med hans leende - att se honom bli så glad värmde hela honom.
Han besvarade genast intensivt hans kyssar med ett lyckligt leende, lade en hand om hans nacke. Han såg på honom med ögon som lös av lycka.
"Jag älskar dig", viskade han lyckligt, tog upp andra handen med för att med tummarna försiktigt stryka undan hans tårar. I vanliga fall hatade han att se honom gråta, det var någon av de värsta känslorna som fanns - men nu förstod han att det var av lycka, vilket också gjorde honom lyckligare. Han kysste honom djupt och länge igen, tröttnade aldrig på hans läppar.
"Vi borde kanske inte tjuvstarta bröllopsnatten riktigt än", viskade han med ett retsamt flin, han skulle mer än gärna sätta igång med den snart men än var inte festen slut, än mäste de hålla ut lite till.

Benjamin höll boken hårt i ena handen men lät sina armar slingra sig om hans kropp.
"Och jag dig." Viskade han och besvarade kyssarna.
Log över hans tumme, hans försök att torka bort tårarna och läpparna- hans läppar var precis som alltid underbara men idag kändes det om än möjligt ännu mera underbara.
Han skrattade lågt av hans ord och rodnade lätt och såg honom djupt i ögonen.
"Jag tror våra gäster skulle bli väldigt besvikna- det finns tal kvar som de ska hålla. " Viskade han och flinade.
"För oss, i vår ära. " La han till och gav honom ytterligare en kyss.
Backade bak honom mot en stol och tvingade försiktigt ned honom i den och kysste honom igen.
" Du gav mig en underbar gåva- förutom dig själv då. " Log han och backade ifrån honom.
"Så nu är det min tur." Log han och gick iväg till pianot som stod där.
Tog ett djupt andetag, slog sig ned och började spela för att sedan börja sjunga.
Han hoppades att Zacharias skulle bli glad, han hade ju fler gåvor att ge honom men det var inte riktigt tid för det ännu.
Nu fick han sångerna, deras sånger som definierade dem och hans älsklings favoritsånger.

Zacharias skrattade genast till av hans svar, det hade han helt rätt i - dem skulle nog göra många besvikna om de beslöt sig för att ge sig av redan nu. Hur lockande den tanken än var - men de skulle trots allt ha hela framtiden på sig. De skulle ändå ha tid att ägna sig åt en massa sådant spännande hur mycket de ville framöver. Han tänkte just öppna munnen och fråga vad han menade med hans tur, men övergick till att se förvånat efter honom då han gick mot pianot - vad skulle det betyda? Och vad gjorde han vid pianot?
Då han började sjunga och spela var det som om världen stannade för en liten stund. Han kunde inte annat än att stå och stirra på honom med stora, fascinerade ögon och ett lika stort, lyckligt leende samtidigt som tårarna snart började trilla nerför kinderna igen. Han hade aldrig hört honom varken sjunga eller spela förut, och det var utan minsta tvekan det absolut vackraste ljudet han någonsin hade hört.

Benjamin vände bak blicken och såg på sin älskling som stod där, vackrast av alla och grät.
Hela hans kropp, varje fiber i hans kropp ville resa sig upp och omfamna honom men han såg leendet och förstod att det var glädjetårar vilket även fick honom att le bredare.
Han spelade klart, sjöng de sista tonerna och reste sig från pallen och tog sig fram till sin älskling och omfamnade honom.
" Jag älskar dig. " Log han och torkade bort hans tårar och kysste honom mjukt.

Zacharias var helt som förtrollad utav hans musik och helt fantastiska röst, han hade kunnat stå i timtal och höra på det. Det var en sådan sak han var bombsäker på att han aldrig skulle kunna tröttna på. Då han kom fram till honom lade han omedelbart armarna omkring honom i en ordentlig kram, verkligen sken av lycka i hela ansiktet, ögonen, hela hans utstrålning var lycklig.
"Älskling, du sjunger som en ängel." sade han med ett stort leende, skrattade lätt till och besvarade hans kyss passionerat.

Benjamin skrattade lyckligt av hans ord och rodnade lätt och lät leendet växa sig större.
" En ängel huh?" Flinade han och såg på honom med lycklig blick.
"Tack." La han sedan till och kysste honom igen.
Hörde knappt hur deras gäster klappade i händerna för hans fokus var enbart på Zach.
"Så jag får sjunga till dig fler gånger?" Viskade han och såg på honom.
Det värmde att han verkligen verkade tycka om hans sångröst, hans musikaliska förmåga.
Det kändes bra att på nått sätt vara konstnärlig som sin älskling, han hade tecknande och han själv hade musiken.
Det var bara så perfekt.
Allt var perfekt, de var perfekta.