rollspelare & tippest prs

Sophia vände blicken till Henri och log mot honom, tänkte inte ljuga. Det irriterade henne enormt att Juliette och Elizabeth satt på hans sidor medan hon fick sitta mittemot som en främling. Hon log kort åt den brittiska konsulten som satt bredvid henne. Hon började äts lite långsamt och såg sig omkring i matsalen, visste inte riktigt vart hon skulle kolla annars.

Elizabeth såg mellan prinsen och Sophia, det var inte alls svårt att se kemin mellan dom och det gjorde henne ännu mer säker på att hon skulle förstöra för dom.
”När får jag veta om vi ska gifta oss eller inte?” Frågade hon oskyldigt och tittade på Henri med ett leende på läpparna.

Henri var nära på att sätta maten i halsen. Herregud, vad påstridig Elizabeth var. Visst hade Sophia också varit det när hon kom till hovet, men det kändes annorlunda med Elizabeth. Kanske för att hon var tolv år och han hatade tanken av att gifta sig med henne.
"Öh, jag vet inte", svarade han då han inte hade något bättre svar. "Jag kan inte besluta det ensam. Jag har rådgivare, och min far, som ska vara med och ta beslutet." Lögn. Hans far hade gett honom ansvaret själv.

Sophia ansträngde sig för att inte skratta till, vände istället blicken mot Elizabeth med ett leende på läpparna.
”Är det första gången du är på besök hos en potentiell kung till den brittiska tronen?” Frågade hon mjukt och tog en liten klunk av vinet. Elizabeth förbannade tyst sig själv åt att det inte gått som hon velat men hon hade fått Sophias uppmärksamhet, vilket alltid var något.
”Nej, jag har fått massvis med frierier.” Sade hon självgott. Sophia höjde imponerat på ögonbrynen och log vänligt.
”Vad trevligt, hur gick det med alla dina friare? Ingen du tyckte om eller?” Undrade hon nyfiket och log snällt mot henne. Elizabeth rynkade på pannan och lutade sig bakåt i stolen, hon var trots allt bara ett barn, tänkte inte svara på den frågan. Sophia ryckte lätt på axlarna och fortsatte äta som om ingenting.

Ånej. Catfight. (Om det nu hade varit ett begrepp på deras tid.) Henri tittade varnande på Sophia, som för att säga åt henne att skärpa sig, men det verkade inte fungera. Även fast han inte ville gifta sig med Elizabeth ville han inte förstöra relationen mellan de två länderna. Om hon befann sig i Frankrike skulle hon bli behandlad med respekt.
"Tidigare frierier är väl inget vi behöver prata om nu?" sa Henri och höjde varnande på ögonbrynen mot Sophia.

”Jag fråga bara, att komma hit var första gången för mig.” Sade hon ärligt, det hade faktiskt varit en ärlig fråga då hon inte alls visste hur det skulle vara med Carlos då hon alltid fått höra att Henri var den hon skulle gifta sig med. Hon spände sina käkar och la ner sin gaffel efter en stund då hon mer eller mindre tappade aptiten. Elizabeth kunde inte låta bli att le lite nöjt, ett litet bråk nöjde hon sig dock inte med utan hon ville att allt skulle gå i bitar för Sophia.

Henri valde att inte kommentera det Sophia sagt. Han ville inte starta ett onödigt bråk mellan dem nu när allt blivit så bra igen. De hade bråkat allt för mycket.
Istället vände han ner blicken till tallriken och fortsatte äta.

Sophia la sina händer i knät och väntade otåligt på att kungaparet skulle lämna bordet. Hon bet sig på insidan av kinden och började granska alla tavlor som hängde på väggarna. Hon ville varken kolla på Henri, Juliette eller Elizabeth så hon höll sin blick på allt annat än de tre.

Henri utbytte ett par korta, men skämtsamma, ord med en engelsman på andra sidan av bordet. Han frågade sig flera gånger under middagen varför han inte rest till England förut - folket där verkade vara helt annorlunda än fransmännen. På ett positivt sätt. Samtidigt älskade han fransmännen, men ibland krävdes en omställning.
Till slut vände han blicken till Sophia, som verkade undvika att titta på honom. Och Elizabeth. Och Juliette. Var hon svartsjuk? Det kunde hon väl inte vara - inte ens Juliette verkade vara så värst påverkad av Elizabeth.

Sophia kunde knappt vänta tills Carlos anlände till det franska hovet, ville mest visa Elizabeth att oavsett hur mycket engelsmännen pressade vid skotska gränsen så kunde Sophia alltid hålla tillbaka och hon kunde även hitta allierade tack vare sin charm. Hon tackade tyst gud då kungaparet äntligen lämnade bordet. Hon satt kvar i några sekunder innan hon reste sig upp och lämnade sällskapet.

Det smärtade honom att Sophia inte ens ägnade honom en blick innan hon lämnade bordet. Var hon upprörd med honom? Eller bara Elizabeth? Förhoppningsvis det senare. Fast egentligen hoppades han bara att Sophia inte skulle ha så många förutsagda meningar om Elizabeth - vad han själv hade sett var hon trevligt, men lite påträngande. Inte allt för stor skillnad från hur Sophia hade varit på hove i början.
”Jag tänkte gå till min kammare nu, om ni också är redo att gå kan jag följa er till er kammare?” frågade han Elizabeth efter ett tag.