PRS botillia1 & Lupple

Han himlade med ögonen.
- men herregud, din enda uppgift var att göra såhär sa han med ett leende innan han mjukt lyfte upp hennes haka och flyttade hennes hår innan han mjukt bet henne i halsen medan han fortsatte att smeka henne över ryggen.

Hon lyfte upp blicken mot honom, hade ju inget annat val.
" Jag tränar okej." Mumlade hon lite skamset men kände sedan hans tänder och tappade allt. Hon slöt ögonen och klamrade sig fast vid honom.
Och det kändes som hennes kropp var av elektricitet. Det nästan sprakade.
" Theo." Viskade hon ansträngt men med ett drömmande leende på läpparna.

Han drog sig lätt ifrån henne innan han gav hennes hals en liten kyss.
- det handlar bara om att du måste vara avslappnad och känna dig säker. Du måste ha viljan att få den andra att känna känslan du precis hade sa han mjukt och lekte med en slinga i hennes hår. Herregud vad han älskade henne och vad han alltid skulle älska henne. Hans blick gick mot deras son som fortfarande sov vilket fick honom att slappna av.

Hon såg på honom och nickade sakta.
"Jag tränar ju, på dig." Viskade hon och flinade till.
"Kan det inte vara så att jag känner mer för att du är starkare? De låter logiskt." Poängterade hon lyckligt.
" Och en annan teori. Den som får bettet måste vara lika avslappnad." Viskade hon och kysste honom mjukt innan även hon vände blicken mot Noah och log över att han sov så fridfullt.
"Jag ska bli bra på detta." Sa hon bestämt och såg på honom med ett brett leende på läpparna.

Han nickade mjukt.
- du får träna hur mycket du vill sa han med ett leende och såg ner på hennes hals där det inte längre syntes att hon blivit biten.
- ja, det kan ju vara så. Det finns ju inte så många vampyrer som jag som du kan prova din teori på men det kan stämma la han till och drog en hand genom sitt hår.

Hon log stort, som hon fått den bästa presenten någonsin.
" Tack." Viskade hon och smekte honom över axlarna.
" Det låter logiskt. Båda teorierna." Viskade hon och lutade sig sedan mer mot honom, liksom kurade ihop sig.
Drog fram flaskan med blod och fyllde på lite till och drog sedan upp en bok hon hade med sig.
En dagbok.
" Så älskling. Du vet det där du sa om att du aldrig skulle ha förvandlat mig." Viskade hon. Log svagt.
"Jag vet att jag kanske inte är den bästa vampyren, men jag var inte särskilt bra som människa heller. " Viskade hon.
"Eller snarare jag blev inte så bra behandlad, så förutom att du gav mig allt- som jag förklarade tidigare. Så räddade du mig från ja annat." Sa hon tyst och la försiktigt boken vid hans ena hand.

Han höll om henne mjukt och såg på den lilla boken hon tog fram och lyssnade på vad hon hade att säga, han hade vetat lite om att hon inte hade haft det så bra men det var aldrig något de annat riktigt pratade om.
- ska jag läsa? Frågade han försiktigt och plockade försiktigt upp hennes dagbok.

Hon skrattade lågt och ryckte på axlarna.
"Om du vill. Du måste inte. Men kort och gott så står det om min fars ja hårdare tag. " Sa hon tyst och såg på honom.
" Jag vill bara att du ska förstå att genom hela den här grejen så vet jag att min plats är hos dig. Även om jag kanske blir lite konstig ibland." Sa hon och såg på honom.
" Du är min stjärna." Log hon lyckligt och smekte hans kind.

Han såg på henne och log avagt innan han kysste hennes panna.
- och min plats är hos er två även om du kan bli lite knasig ibland sa han tyst men med ett litet leende innan han öppnade boken och började läsa samtidigt som han frånvarande strök handen över hennes rygg.

Hon nickade sakta.
"Jag vet det. Bara du också vet om det." Viskade hon men föll sedan in i tystnad igen. Drack upp blodet hon fyllt på.
Kände hans hand över ryggen och drog Noah närmare dem.
Han sov lyckligt vidare och hon kände försiktigt på hans hand.
Han frös inte. Det var bra.